På marsch med vetenskapen mot vadå?

Idag manifesteras det för vetenskapen. En marsch för vetenskapen ordnas över hela världen, också i Sverige. Initiativet kommer från USA och kan ses som en reaktion på det kunskapsförakt som Trump och hans gelikar står för.  Vällovligt, vem kan säga något annat, och många fina populärvetenskapliga arrangemang följer i kölvattnet, men som vanligt är allt lite mer komplicerat än så.

Dagens DN-debatt utgör ett intressant exempel. Jag ifrågasätter inte de goda intentionerna hos flera av skribenterna, men det finns ett enkelt sätt att avgöra om det ändå ligger något och lurar i bakgrunden: räkna antalet gånger man använder order ”utmaning”. I detta fall fem gånger, vilket får anses relativt högt givet den ganska korta artikeln.

Vad det i grunden handlar om är att miljöministern, som företrädare för regeringen, i skydd av dagens evenemang tar chansen att göra politik av vetenskapen. Det är självklart bra att man argumenterar för att beslut skall vila på vetenskaplig grund –när en sådan grund finns. Dock blir också den respekt för fakta som proklameras ibland lätt naiv vilket jag själv berört här, och i DN också kort beskrivs på sidan intill dagens debattartikel.

Men riktigt falskt skorrar det om man har regeringens forskningsproposition i färskt minne. Den gör klart hur regeringen egentligen ser på vetenskapen: ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning.

Vetenskapen är till sin natur rebellisk, ifrågasättande och inte något som kan vara makten till lags. Dess resultat välkomnas när de levererar lösningar på… svåra problem (där var det nära) och ger hisnande nya perspektiv. Men den kan också vara besvärande när den ifrågasätter det som vi tagit för givet. Vetenskapen skall förstås stå samhället till tjänst när den kan, men den får aldrig underordna eller liera sig med makten. De sunda insilkter om faktaresistens och vetenskapens betydelse som nu börjar komma fram riskerar att förvridas till något minst lika farligt. De som idag marscherar för vetenskapen gör klokt i att noga tänka på vilka de marscherar tillsammans med.

(Förhållandet mellan vetenskapen och samhället och vetenskapens frihet har förstås många bottnar. Olle Häggström (som aldrig kan anklagas för att inte vara rebellisk) går här i polemik med tidigare rektorn i Lund Göran Bexell.)

Universiteteten befinner sig som organisationer i en mellanroll där man berättigat kan undra var lojaliteten ligger. Är rektorn en trogen myndighetschef som svarar inför en politisk makt, eller en upprorisk företrädare för vetenskapen? Lite av varje kanske. Men utvecklingen går i politisk samstämmighet definitivt mot det förstnämnda.

Min egen manifestation för vetenskapen får vänta till i morgon. En utfykt med barnen tillsammans med småfågelskådarna kan göra nog så mycket gott för vetenskapens framtid som ett taktfast marscherande i blandat sällskap.

DN-debatt: Vi anmäler forskningsproppen till JK/JO

 

Den fria forskningen har grundlagsskydd, men vad är detta egentligen värt? Det vill jag, Göran Arnqvist och Shirin Ahlbäck Öberg ta reda på. Av det skälet har vi idag anmält regeringens forskningsproposition till JK/JO vilket vi idag skriver om på DN-debatt.

Se inslag på TV4-nyheterna om vår artikel.

Regeringen vill på ett aldrig tidigare skådat sätt inskränka universitetens och de enskilda forskarens möjligheter att välja forskningsinriktning. I forskningspropositionen görs klart att forskningens enda syfte är att främja svensk tillväxt och i övrigt leverera de resultat som beställs fram. Det är ju också en illa bevarad hemlighet att forskningspropositionen i praktiken bär näringsdepartementets stämpel och knappast tar några andra hänsyn.

Den svenska regeringen är inte ensam i sin ambition utan följer en världsomspännande trend. Den kanske mest förskräckande utvecklingen kan vi se i USA som tydligt visar på skörheten hos de demokratiska institutionerna.  Vad blir nästa steg? Vad kommer framtida svenska regeringar av oklar kulör kunna hitta på? Det är viktigt att gränsen klargörs. Har den redan passerats eller är det fritt fram att gå ännu längre?

Regeringen vill att samverkan med näringslivet skall utgöra en viktig grund för hur mycket resurser en högskola får. Detta sätt att tänka får allt större infytande över hur forskningen styrs. Ju mer samverkan, desto mer pengar är det enkla receptet. Men det finns ytterligare en fara. Utbildning, forskning, externt näringsliv och forskardrivna egenföretag vävs samman i täta nätverk av ekonomiskt beroende och risktagande. Var finns den kritiska granskningen av en samverkan som hotar fötroendet för högskolevärlden?

Utvecklingen är inte unik för högskolan. Göran Arnqvist har i en annan debattartikel beskrivit hur de som leder offentlig verksamhet i allt mindre grad har kontakt med kärnverksamheten, vilket i sin tur sätter sin prägel på hur man styr och prioriteterar. För den som inte förstår sig på kärnverksamhetens innehåll blir allmängiltiga begrepp och floskler som samverkan något lättbegripligt att sätta fokus på.

Politiskt tycks frågan om forskningens frihet tillfälligt vara död. Alla sätter näringslivets kortsiktiga behov först och några kritiskt tänkande medborgare eller institutioner verkar man inte vilja veta av. Märkligt givet de varningar vi får från den övriga världen.

Kan man hoppas på en förändring innan det är för sent?

Näringslivet mot Universiteten: 1-1

Vid Uppsala universitets konsistoriemöte den 2016-09-15 försökte näringslivet sig på ett långskott i frågan om hur val av rektor skall gå till. Näringslivets forskningsberedning hoppade tjänstvilligt upp i luften men i sin entusiasm nickade man bollen i eget mål. Det förslag till nyordning som konsistoriet fått på sitt bord, och som i allt väsentligt överensstämde med Svenskt näringslivs, avvisades och man tvingades börja om.  Mer att läsa här, här och via länkar bakåt till andra inlägg och debattartiklar.

Det modifierade förslaget från 2016-10-27 var i huvudsak en kopia av hur det såg ut förra gången det begav sig vid valet 2011. Förslaget gick ut på remiss, men fick rejält underkänt av samtliga fakulteter. Det missnöje som länge legat och pyrt fick möjlighet att komma upp till ytan. Man vill i remissvaren ta tillbaka makten från konsistoriet och återupprätta regelrätta val. Spänningen var därför stor när konsistoriet gick till beslut igår, 2016-12-14. För mer bakgrund se Li Bennich-Björkmans artikel på SvDs kultursida. Så, hur gick det?

Medan universitetslaget sprang runt på mittfältet och försökte hitta öppningar för anfall kunde näringslivet dribbla sig fram och vid mötet göra en tunnel i mål och kvittera till 1-1.

Eftersnacket är nu i full gång och det råder fortfarande delade meningar om i vad mån försvaret har skött sig. Man kan till att börja med konstatera att beslutet förvisso innebär kompromisser. Konsistoriets ordförande får sitta på bänken och inte vara med i rekryteringsgruppen, någon rekryteringsfirma måste man inte använda om man inte vill, och hörandeförsamlingen får hänvisa till valresultat. Gott så?

Så långt skulle man kunna hävda att ingenting egentligen hänt och att 1-1 inte skiljer sig från 0-0. Om Svenskt näringsliv inte ställt till med det spektakulära självmålet i sin iver att ta över makten, och låtit allt bara vara vid det nygamla 2011, hade man förmodligen suttit med väsentligen samma process som nu. Men det finns en viktig skillnad.

Vad som nu står fullständigt klart är att universitetets fakulteter faktiskt vill ha en annan ordning. Processen som beslutats duger inte. Man vill ha regelrätta val och man vill att universitets forskare och lärare genom valda representanter skall styra denna process. På denna punkt har konsistoriet helt enkelt kört över resten av universitetet. Ordförande säger sig vilja ha en ”process som är både väl förankrad inom universitetsorganisationen och förankrad inom konsistoriet” samtidigt som man nu försatt sig i en situation där en sådan förankring de facto saknas.

Man säger sig inte vilja genomföra stora förändringar utan en ordentlig utredning. Men att följa remissvaren hade inte inneburit annat än att man återgått till en beprövad ordning som använts vid val fram till 2003, och delvis 2005. Och vad gäller förslag till stora förändringar utan utredning och förankring kan Svenskt näringslivs företrädare knappast  anklagas för att darra på manchetterna.

Vad händer nu? Valet kommer att skötas ungefär som förra gången. Upprörda akademiker kan hållas sysselsatta med att utreda styrformerna till nästa gång det är val vilket mycket väl kan dröja ett decennium.

Det viktigaste är dock hur allt detta visar på de hot som universitetssektorn står inför och de uttalade ambitioner som finns inom näringslivet att få inflytande över forskning och undervisning. Det är också just i denna anda forskingspropositionen tillkommit som diskuteras på annat ställe på bloggen och SvDs debattsida. Propositionens tomma formuleringar om fri forskning, i kombination med reella påbud om styrning och samverkan med näringslivet, visar på en annan maktkamp. I detta fall en kamp mellan näringsdepartementet och utbildningsdepartementet där det första vunnit med åtminstone  5-0. Och som detta inte vore nog skall universitetskanslern hädanefter tituleras generaldirektör.

Hotet mot den fria forskningen

Idag presenterade regeringen sin nya forskningsproposition. Det går fyra år mellan varven så det handlar om en viktig händelse. Men resultatet var sannerligen inget att glädja sig åt. Tillsammans med många andra inom den akademiska världen är jag rätt chockad, om än inte förvånad, över innehållet. Istället för en  forskningspropostion har man presterat ett dekret med titeln ”Kunskap i samverkan”.

Intervju för Rapport.
Intervju för Rapport.

Propositionen anvisar en total höjning av basanslagen till högskolor och universitet på 1,3 miljarder kronor/år från 2020 och beskriver detta som en stor satsning. Detta är rent vilseledande. Om man korrigerar för den allmänna kostnadsutvecklingen under kommande år, eller jämför med hur BNP förväntas öka, handlar det sannerligen inte om några särskilt imponerande siffror.

Men detta är inte det stora problemet. Snålhet är en sak, men den dramatiskt ökade styrning av forskningen som propositionen innebär är något mycket oroande.

Basanslagen brukar förknippas med medel som står universiteten till någorlunda fritt förfogande och utgör garanten för den fria forskningen. Detta vill man nu i grunden förändra genom att villkora höjningen med ökad samverkan med samhälle och näringsliv. Man kommer bland annat att införa ett nytt system för medelstilldelning där kvaliteten på forskningen skall ha samma vikt som hur väl högskolor och universitet samverkar med det omgivande samhället. Sämre forskning skall alltså kunna kompenseras av mer kontakt med näringslivet. Styrmedel av detta slag ger inte bara utslag på de pengar som är direkt utsatta för omfördelning. De förändrar attityder, beteendemönster och maktförhållanden inom högskolor och universitet och kommer att få stora konsekvenser.

Man intar också en helt oproblematiserande attityd till begreppet samverkan. Man vill inte se baksidan där högskolor kan komma att rädas forskning som leverera obekväma resultat. Kanske förlorar man de näringslivskontakter som man ville använda för att lyfta betyget på samverkan?

Det är inte konstigt eller fel att göra särskilda satsningar inom specifika områden som klimat eller antibiotikaresistens och låta vetenskapsråden fördela medlen. Men att direkt gripa in i det sätt som universitet och högskolor väljer att använda de medel som är avsedda för fri forskning är något helt annat. Man tar heller ingen som helst hänsyn till de olika villkor under vilket högskolor med regionalt ansvar och universitet med uppgift att bedriva bred internationellt slagkraftig forskning verkar.

Regeringen har lagt fram en forskningsproposition som andas nationalism och luktar 50-tal. Man vill beställa fram forskningsresultat som sedan skall komma svenska företag till nytta för att befrämja svensk tillväxt. De högskolor och universitet som bäst anpassar sig till dessa önskemål skall få mest resurser. Men forskningen är internationell och kunskapen lika så. Om man har bekymmer med innovationstakten i Sverige får man nog leta syndabockar på andra håll än vid universiteten.

I en tid där viktiga samhällsinstitutioner befinner sig under hårt tryck världen över, faktaresistens har blivit norm och vetenskapen ifrågasätts, väljer den svenska regeringen att förbigå allt detta med tystnad. Det handlar om en beklämmande aningslöshet. En viktig uppgift för universiteten är att försvara demokratin, det fria tänkandet och rätten att ifrågasätta. I detta sammanhang är ”Kunskap i samverkan” ingen upplyftande läsning.

Betydligt klokare tankar kan man läsa i Kungliga Vetenskapsakademins inspel till forskningspropositionen.

Universitetet och näringslivet, akt 2

Status quo tycks återställd. Det förslag till procedur vid val av ny rektor vid Uppsala universitet som nu går ut på remiss liknar hur det såg ut förra gången. Förvisso ingen optimal process men nedrustningen av kollegialiteten har i allafall tillfälligt hejdats.

Är man cynisk kan man glädja sig åt Svenskt näringslivs klumpiga inhopp. Det har resulterat i att utbildningsministern i DN slagit fast att

”Regeringen har en helt annan uppfattning än Näringslivets forskningsberedning. Vi ser ingen vinst med att minska det kollegiala inflytandet, utan ser tvärtom inflytandet som en garant för kvalitetsutvecklingen.”

… och att  ordförande Leif Östling i Svenskt näringsliv fått lite kalla fötter och i Dagens industri på frågan om hur han ser på att man fått hela universitetsvärlden emot sig svarar: ”Det är absolut ingen bra utveckling.” (Man noterar att samme Östling lustigt nog satt i beredningen när man för något år sedan ville införa VD-styre också i vanliga skolan.)

Däremot försvarar Svenskt näringslivs universitetsstrateg Tobias Krantz beredningens slutsatser på ett ganska obekymrat sätt. Men man kan väl ändå hoppas att Svenskt näringsliv efter det att de slickat såren låter mer omdömesgilla personer hantera engagemanget i forskningsfrågor än nuvarande beredning.

Nu gäller det att ta fasta på det skedda, inte slå sig till ro, utan faktiskt utveckla unversitetens demokratiska styre i motsatt riktning mot vad den förhoppningsvis insomnade Ledningsutredningen ville (behandlad på andra ställen i bloggen). Det saknas ju inte problem att ta tag i.

273198_3devisen630

Men som jag skrivit tidigare finns det fler aspekter. På samma konsistoriemöte där man tog nya tag i ledningsfrågan fattades det också beslut om universitetets forskningsstrategier vilket av förståeliga skäl inte leder till någon större uppmärksamhet. Begreppet är i sig en märklighet som bygger på föreställningen att inte bara övergripande villkor utan också forskningen i sig kan toppstyras. Men visst, någon slags ordning och reda måste det vara och forskarna kan ju inte driva runt hipp som happ.

Men det kan göras på olika sätt. Och inte alls nytt för i år är att man fortsätter med det floskeltyngda språkbruk som gör att rubriker som ”Forskningsstrategier för framtidens utmaningar” kan slinka igenom. Det som gör detta möjligt är en allt mer utbredd managementkultur som förblindar även de godaste av krafter som med rosiga kinder och solsken i blick ger sig in i leken.

Listan över det man vill satsa på i Uppsala under kommande år utgörs av flera vällovliga initiativ. (Något förvånande är hur man lyckas undvika ordet ”klimat” när man redogör för hur universitetet kan vara till nytta.) Men den ständigt återkommande poäng jag vill göra är att det alltid tycks vara det vilket med ett inte längre särskilt fräscht nyspråk betecknas  ”utmaningsdriven forskning” som får signalera vad universitetet står för. Kanske borde man tydligare markera att det också finns annat?  Man kan inte undgå känslan av att det är någon som står och sneglar de ängsliga universiteten över axeln.

 

 

Uppror på Uppsala universitet

Det stormar rejält på Uppsala universitet. Debattartiklar publiceras och upprop signeras i en strid ström – inklusive av sex tidigare rektorer och prorektorer. Upprinnelsen är en debattartikel i DN författad av näringslivets forskningsberedning som i sin snurrighet bara överträffas av den rapport artikeln refererar. Jag kan själv berömma mig med att ha tagit täten i kritiken i och med en replik i DN. Näringslivets forskningsberedning har svarat tamt och oinitierat på replikerna medan konsistoriets ordförande bara kortfattat kommenterat händelseutvecklingen. Det har gått så långt att DNs kultursidor fått upp vittringen och tagit till orda om kuppförsöket.

273198_3devisen630Publikationen av näringslivets artikel, som argumenterar för att lärares och forskares inflytande vid val av rektor skall ”strypas”, förefaller dessutom ha samordnads med att motsvarande förslag gick till universitetets konsistorium bara några dagar tidigare. En av medlemmarna i forskningsberedningen är besynnerligt nog också lärarrepresentant i konsistoriet där hon agerade aktivt för förslaget. Konsistoriet lät sig klokt nog inte övertygas och det blev lyckligtvis bakläxa.

Det finns goda skäl för de upprörda känslorna. I grunden handlar det om att en rektor för ett universitet som Uppsala måste ha vetenskaplig kompetens och legitimitet.  Ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att garantera detta är ett fullt fungerande kollegialt system där universitetets forskare och lärare är de som bestämmer.

Den vetenskapliga förankringen är en garanti för att ledningen inte tappar kontakten med den verksamhet den är satt att leda och att den sätter de vetenskapliga värdena i första rummet. Utvecklingen går på många lärosäten i en oroväckande riktning där det alls inte är självklart att akademiska ledare skall ha intresse, kunskap och erfarenhet av forskning. Följden blir att man hellre ägnar sig åt adminstrativa sysslor och universitetet helt enkelt tappar sin själ.

Om detta har jag skrivit mer på annan plats. Läs bland annat här och här på bloggen (och flera andra inlägg) samt min artikel i Axess.

Men konfrontationen med näringslivet handlar om mer än bara rektorsrollen. Näringslivets påverkan på universiteten går djupare ner i leden. Samverkan med det omgivande samhället är något som prisas och belönas. Det är bra till en viss gräns, i överskott skadligt och till slut rentav farligt. Kanske är det dags att släppa naiviteten och tänka lite på distansen? Vilka gemensamma ekonomiska intressen har redan hunnit byggas upp mellan universiteten och näringslivet? Hur påverkar detta trovärdigheten när det gäller forskningens och undervisningens innehåll? Vilka band knyts i minglet i Almedalen och i andra sammanhang? Det kan röra sig om avtal på hög nivå men också om enskilda forskares beroendeställning och egen ekonomiska vinning. Kanske man borde ta reda på hur det egentligen ser ut?

Det är dags att ta universitetens oberoende på allvar.

Den besynnerliga historien om näringslivet och universitetens styrning

Intrigerna blir allt mer komplicerade när det gäller bakgrunden till den debattartikel som Näringslivets forskningsberedning, finanserad av Svenskt näringsliv, presenterade på DN-debatt den 18 september. Deras förslag går väsentligen ut på att varje demokratiskt inslag i universitetens styrning helt skall avskaffas och rektor i praktiken bli VD.

I beredningen sitter fyra höga företagsledare (varav en tämligen färsk hedersdoktor vid Uppsala universitet), en tidigare rektor för en teknisk högskola och anmärkningsvärt nog en lärarrepresentant i Uppsala universitets konsistorium.

Rapportens innehåll är häpnadsväckande och kritiken har inte låtit vänta på sig. I en replik ställer vi frågan om Svenskt näringsliv som organisation stöder slutsatserna? Om inte bör de ta avstånd. Debattartikeln är oklar på den här punkten och innehåller en kryptisk formulering om att beredningen är fristående. Ryktet förtäljer dock att det är Svenskt näringslivs chefsstrateg i universitetsfrågor Tobias Krantz – tidigare utbildningsminister – som har hållit i pennan. Kan det stämma?

273198_3devisen630

För den som orkar gräva djupare i Uppsala universitets lokala och vingklippta svandamm finns det fler ledtrådar. Bara några dagar innan rapporten släpptes fattade konsistoriet beslut om att omedelbart inleda en ordentlig rekryteringsprocess med anledning av att nuvarande rektors mandatperiod går ut i slutet av nästa år. Detta är bra. Däremot, till många ledamöters förvåning, lades vid mötet fram ett förslag till nyordning som väsentligen kopierar det som näringslivets rapport föreslår. Dagarna innan debattartikeln publicerades var man alltså i full gång med att försöka förverkliga idéerna. Lyckligtvis avvisade konsistoriet förslaget och det blir nya tag att besluta om detaljerna i processen senare i höst.

Vid konsistoriemötet framfördes en argumentation helt i linje med debattartikeln som gick ut på att största möjliga hemlighetsmakeri är nödvändigt vid rekytering av ny rektor.  Man får annars inte, sades det, rätt kandidater att ställa upp. Enligt ett läckt dokument från mötet — som rimligtvis måste vara offentligt — var planen att ge en rekryteringsgrupp i uppgift att presentera ett eller möjligen två förslag inför en hörandeförsamling (som man kan höra men alls inte behöver lyssna till) och sedan ett samlat förslag till konsistoriet. Varje inslag av demokrati skulle alltså rensas bort i enlighet med näringslivets rapport och universitetets forskare och lärare ställas inför fullbordat faktum.

Samma beredning har tidigare föreslagit  att också rektorerna i den vanliga skolan skall betraktas som VD. Vad är nästa steg? Kommer nästa rapport i serien att avhandla regering och riksdag? Nog vore det väl praktiskt om statsministern tillsattes av en styrelse, gärna dominerad av näringslivet, med enbart ett symboliskt hörande av medborgarna? Ingen riskerar ju på så sätt nesan av att förlora i ett allmänt val och rätt kandidater vågar ställa upp. Haltar liknelsen? Inte alls och det är själva poängen.

Som andra repliker gjort klart kan ett universitet inte liknas vid ett företag. Uppdraget är ett helt annat. Men det är heller inte bara en passiv myndighet utan har en betydligt mer långtgående och långsiktig uppgift att värna det fria kunskapssökandet och demokratin. För att garantera detta måste universiteten styras på ett annat sätt. De måste i sin struktur uppmuntra till ifrågasättande av makten och mer likna hur vi i demokratiska former väljer hur landet skall styras. Man får helt enkelt ta att demokrati ibland kan vara lite stökigt.

Med detta i åtanke blir det absurt att se näringslivet lyftas fram som förebild. Är det någon som minns skandalen med Volkswagen?

Fortsättning följer.

Universitet i fritt fall

Det som de med lite inblick för länge sedan insett vara oundvikligt har nu inträffat. I svallvågorna efter Macchiariniskandalen är nu hela KIs styrelse med ordförande Leijonborg avgångna eller sparkade. Den ytterst ansvarige för rekryteringen, dåvarande rektor Wallberg för KI och fram till alldeles nyss universitetskansler, har fått sparken under spektakulära former. Detta på ett så abrupt sätt att inte ens utredaren Sten Heckscher i en TV-diskussion med forskningsministern riktigt tycktes hänga med svängarna. Det är sannerligen ovanligt med sådan handlingskraft.

Och det är inte underligt att det blir  rabalder. Att ett världsberömt universitet så grundligt lyckats förstöra sitt rykte saknar motstycke i modern historia. Tankarna går till branden i Alexandrias bibliotek när man försöker hitta andra exempel på oaktsamhet med intellektuellt kapital. Än mer allvarligt är det att KI inte bara lyfts fram som pärlan i svensk forskning utan också har förtroendet att fatta beslut om Nobelpriset i medicin.

alexandria

Men skadan kan bli ännu större och långtgående om man drar fel slutsatser av vad som hänt. Det står klart att det inte funnits några ordentliga rutiner för hur anställningar skall beredas och beslutas. Här är det lätt att ropa efter ordning och reda, byråkrati och dokumentation, samt handlingskraftiga chefer med styrkan att hålla ordning på bångsstyriga och adminstrativt odugliga akademiker. Ett universitet är ju trots allt en myndighet och inte en lekstuga.

Heckscher formulerade i en intervju vad det egentligen handlar om: ”Beslut skall fattas på saklig grund”. Men hur åstadkommer man det? Det fria kunskapssökande som måste vara universitetens signum skiljer ut dem från myndigheter av vanligt slag och flertalet andra verksamheter.

Vad som inte fungerar är att formellt eller informellt koncentrera makten till några få utvalda eller självvalda personer. Det är lika illa om det handlar om fullt genomförd linjestyrning, i enlighet med vad Ledningsutredningen föreslår, där enskilda chefer utan kollegial förankring skall beordra fram den rätta forskningen, eller om ett dysfunktionellt kollegialt system där maktfullkomliga enskilda professorer kör över fakultetsnämnder och genom lobbying lockar makthavare till misslyckad handlingskraft.

Felet är detsamma: besluten fattas inte på saklig grund. Det enda sättet att i universitetsvärlden fatta beslut på saklig grund rörande innehållet i forskning och undervisning är att låta valda nämnder dominerade av vetenskapligt sakkunniga forskare och lärare med förmåga att se bortom egen vinning avgöra vad som är bäst. De skall inte bara frågas till råds. De skall bestämma. Någon annan möjlighet finns inte. Frågor om arbetsmiljö och allmän ordning och reda är en annan sak och där behöver det kollegiala systemet utvecklas och kompletteras.

I rapporten talas det också om hur den snedvridna svenska forskningspolitiken under senare år kan vara en bidragande orsak till vad som hänt. Läs mer här. Universiteten har helt enkelt tappat koncepterna i jakten på pengar och ranking. Det finns nu en möjlighet att komma till sans och börja om. Måtte man ta den.

Welcome till Grönköping University!

Vad krävs för att bli universitet? Och vad är ett universitet? I princip handlar det om ett lärosäte som ägnar sig åt både utbildning och forskning. I Sverige har man klokt nog reglerat bruket av ordet. Fram till 2008 kunde en högskola ansöka om att bli kvalitetsgranskad av Högskoleverket för att få egen forskarutbildning. Man kunde också, om man hade tillräcklig bredd, ansöka om att bli universitet. Dessa möjligheter är i princip borttagna och man kan nu enbart söka om examensrätt i enskilda ämnen  — vilket visat sig vara lite enklare.

Men det finns knep. Det engelska begreppet University är inte skyddat vilket öppnat intressanta möjligheter för kreativa högskolor. Istället för att använda den rättvisande termen University College har man på många håll helt sonika förkortat till University. Avsikten är väl att man skall associera till Cambridge University, Princeton University eller kanske Harvard University. Men många gånger blir det nog mest bara till Trump University som tankarna går. Utan att dra några andra paralleller till TU tvingas man trots allt smärtsamt konstatera att Mälardalen University dömts i domstol att betala tillbaka studieavgifter till en missnöjd student.

Nu skall man väl inte dra för stora växlar på denna olycka för MäU. I någon mån är det väl litet av ett svenskt självmål när Högskoleverkets utvärdering av landets högskoleutbildningar frikostiigt delar ut betyget bristande kvalitet samtidigt som man inför ett system med studieavgifter. Visst kan man väl hylla denna ambition att vara öppen med sina brister men riskerna är också betydande. Hur många fler stämningar är att vänta? Om nu internationella studenter kan få tillbaka pengarna om utbildningen haft bristande kvalitet kan man också undra över de svenska studenter som satsat lånade pengar från CSN – i och för sig inte till studieavgifter. Och kanske någon briljant byråkrat på CSN kan få för sig att försöka kräva tillbaka pengar från studenter som gått låtsasutbildningar? Inget kan längre förvåna.

I Grönköping har man dock tagit ytterligare ett steg. Där har ledningen kommit på det geniala knepet att inte bara kalla sig Grönköping University på engelska utan också på SVENSKA! Språkrådet anmälde tilltaget till JO som dock valde att inte ta upp ärendet. Grönköping University är inte en myndighet och man såg det inte som sitt ansvar.

Men i Malmö har man lyckats allra bäst och trots det nya regelverket nyligen fått regeringen att bevilja högskolan att kalla sig universitet också på svenska. Frågan är dock varför just bara Malmö? Var ligger ribban? Vilka skillnader anser man att det skall finnas mellan en högskola och ett universitet? Kan behovet av universitet någonsin mättas?

Nu kan man väl tycka att det är lite missunsamt att inte låta MäU, MU och TU kalla sig universitet. Spelar det verkligen någon roll? Jag tror nog trots allt att det gör det. Det värsta är inte det löjets skimmer som Grönköpings högskola drar över högskolevärlden. I sitt försvar framhåller man att Även till svensktalande vill vi kommunicera att vi representerar en internationell miljö. Kanske borde man överväga att låta utbildningarnas verkliga innehåll stå för signalvärdet. Men jag kanske är gammaldags och inser att det förmodligen är ett utdaterat synsätt.

weareyou

Det finns gott om gyllene dosor i den moderna världen men det finns också ett eller annat sprucket krus. Alla tjänar på att man ser till olika behov och kallar saker vid sina rätta namn. Läs mer i Axess och i andra inlägg på bloggen.

P.S. Enligt obekräftade uppgifter överväger Högskolan Dalarna att använda sig av devisen VI ÄR DU.

Ett system i kris

I senaste numret av Axess öser jag galla över allt det som gått snett i högskolevärlden. Det handlar om högre utbildning på låtsas, snedfinansierad kommandoforskning och en ledningskultur utan själ.

Kan det verkligen vara så illa ställt som jag påstår? Läs och tyck till!

273198_3devisen630