Den besynnerliga historien om näringslivet och universitetens styrning

Intrigerna blir allt mer komplicerade när det gäller bakgrunden till den debattartikel som Näringslivets forskningsberedning, finanserad av Svenskt näringsliv, presenterade på DN-debatt den 18 september. Deras förslag går väsentligen ut på att varje demokratiskt inslag i universitetens styrning helt skall avskaffas och rektor i praktiken bli VD.

I beredningen sitter fyra höga företagsledare (varav en tämligen färsk hedersdoktor vid Uppsala universitet), en tidigare rektor för en teknisk högskola och anmärkningsvärt nog en lärarrepresentant i Uppsala universitets konsistorium.

Rapportens innehåll är häpnadsväckande och kritiken har inte låtit vänta på sig. I en replik ställer vi frågan om Svenskt näringsliv som organisation stöder slutsatserna? Om inte bör de ta avstånd. Debattartikeln är oklar på den här punkten och innehåller en kryptisk formulering om att beredningen är fristående. Ryktet förtäljer dock att det är Svenskt näringslivs chefsstrateg i universitetsfrågor Tobias Krantz – tidigare utbildningsminister – som har hållit i pennan. Kan det stämma?

För den som orkar gräva djupare i Uppsala universitets lokala och vingklippta svandamm finns det fler ledtrådar. Bara några dagar innan rapporten släpptes fattade konsistoriet beslut om att omedelbart inleda en ordentlig rekryteringsprocess med anledning av att nuvarande rektors mandatperiod går ut i slutet av nästa år. Detta är bra. Däremot, till många ledamöters förvåning, lades vid mötet fram ett förslag till nyordning som väsentligen kopierar det som näringslivets rapport föreslår. Dagarna innan debattartikeln publicerades var man alltså i full gång med att försöka förverkliga idéerna. Lyckligtvis avvisade konsistoriet förslaget och det blir nya tag att besluta om detaljerna i processen senare i höst.

Vid konsistoriemötet framfördes en argumentation helt i linje med debattartikeln som gick ut på att största möjliga hemlighetsmakeri är nödvändigt vid rekytering av ny rektor.  Man får annars inte, sades det, rätt kandidater att ställa upp. Enligt ett läckt dokument från mötet — som rimligtvis måste vara offentligt — var planen att ge en rekryteringsgrupp i uppgift att presentera ett eller möjligen två förslag inför en hörandeförsamling (som man kan höra men alls inte behöver lyssna till) och sedan ett samlat förslag till konsistoriet. Varje inslag av demokrati skulle alltså rensas bort i enlighet med näringslivets rapport och universitetets forskare och lärare ställas inför fullbordat faktum.

Samma beredning har tidigare föreslagit  att också rektorerna i den vanliga skolan skall betraktas som VD. Vad är nästa steg? Kommer nästa rapport i serien att avhandla regering och riksdag? Nog vore det väl praktiskt om statsministern tillsattes av en styrelse, gärna dominerad av näringslivet, med enbart ett symboliskt hörande av medborgarna? Ingen riskerar ju på så sätt nesan av att förlora i ett allmänt val och rätt kandidater vågar ställa upp. Haltar liknelsen? Inte alls och det är själva poängen.

Som andra repliker gjort klart kan ett universitet inte liknas vid ett företag. Uppdraget är ett helt annat. Men det är heller inte bara en passiv myndighet utan har en betydligt mer långtgående och långsiktig uppgift att värna det fria kunskapssökandet och demokratin. För att garantera detta måste universiteten styras på ett annat sätt. De måste i sin struktur uppmuntra till ifrågasättande av makten och mer likna hur vi i demokratiska former väljer hur landet skall styras. Man får helt enkelt ta att demokrati ibland kan vara lite stökigt.

Med detta i åtanke blir det absurt att se näringslivet lyftas fram som förebild. Är det någon som minns skandalen med Volkswagen?

Fortsättning följer.

Universitet i fritt fall

Det som de med lite inblick för länge sedan insett vara oundvikligt har nu inträffat. I svallvågorna efter Macchiariniskandalen är nu hela KIs styrelse med ordförande Leijonborg avgångna eller sparkade. Den ytterst ansvarige för rekryteringen, dåvarande rektor Wallberg för KI och fram till alldeles nyss universitetskansler, har fått sparken under spektakulära former. Detta på ett så abrupt sätt att inte ens utredaren Sten Heckscher i en TV-diskussion med forskningsministern riktigt tycktes hänga med svängarna. Det är sannerligen ovanligt med sådan handlingskraft.

Och det är inte underligt att det blir  rabalder. Att ett världsberömt universitet så grundligt lyckats förstöra sitt rykte saknar motstycke i modern historia. Tankarna går till branden i Alexandrias bibliotek när man försöker hitta andra exempel på oaktsamhet med intellektuellt kapital. Än mer allvarligt är det att KI inte bara lyfts fram som pärlan i svensk forskning utan också har förtroendet att fatta beslut om Nobelpriset i medicin.

Men skadan kan bli ännu större och långtgående om man drar fel slutsatser av vad som hänt. Det står klart att det inte funnits några ordentliga rutiner för hur anställningar skall beredas och beslutas. Här är det lätt att ropa efter ordning och reda, byråkrati och dokumentation, samt handlingskraftiga chefer med styrkan att hålla ordning på bångsstyriga och adminstrativt odugliga akademiker. Ett universitet är ju trots allt en myndighet och inte en lekstuga.

Heckscher formulerade i en intervju vad det egentligen handlar om: ”Beslut skall fattas på saklig grund”. Men hur åstadkommer man det? Det fria kunskapssökande som måste vara universitetens signum skiljer ut dem från myndigheter av vanligt slag och flertalet andra verksamheter.

Vad som inte fungerar är att formellt eller informellt koncentrera makten till några få utvalda eller självvalda personer. Det är lika illa om det handlar om fullt genomförd linjestyrning, i enlighet med vad Ledningsutredningen föreslår, där enskilda chefer utan kollegial förankring skall beordra fram den rätta forskningen, eller om ett dysfunktionellt kollegialt system där maktfullkomliga enskilda professorer kör över fakultetsnämnder och genom lobbying lockar makthavare till misslyckad handlingskraft.

Felet är detsamma: besluten fattas inte på saklig grund. Det enda sättet att i universitetsvärlden fatta beslut på saklig grund rörande innehållet i forskning och undervisning är att låta valda nämnder dominerade av vetenskapligt sakkunniga forskare och lärare med förmåga att se bortom egen vinning avgöra vad som är bäst. De skall inte bara frågas till råds. De skall bestämma. Någon annan möjlighet finns inte. Frågor om arbetsmiljö och allmän ordning och reda är en annan sak och där behöver det kollegiala systemet utvecklas och kompletteras.

I rapporten talas det också om hur den snedvridna svenska forskningspolitiken under senare år kan vara en bidragande orsak till vad som hänt. Läs mer här. Universiteten har helt enkelt tappat koncepterna i jakten på pengar och ranking. Det finns nu en möjlighet att komma till sans och börja om. Måtte man ta den.

Welcome till Grönköping University!

Vad krävs för att bli universitet? Och vad är ett universitet? I princip handlar det om ett lärosäte som ägnar sig åt både utbildning och forskning. I Sverige har man klokt nog reglerat bruket av ordet. Fram till 2008 kunde en högskola ansöka om att bli kvalitetsgranskad av Högskoleverket för att få egen forskarutbildning. Man kunde också, om man hade tillräcklig bredd, ansöka om att bli universitet. Dessa möjligheter är i princip borttagna och man kan nu enbart söka om examensrätt i enskilda ämnen  — vilket visat sig vara lite enklare.

Men det finns knep. Det engelska begreppet University är inte skyddat vilket öppnat intressanta möjligheter för kreativa högskolor. Istället för att använda den rättvisande termen University College har man på många håll helt sonika förkortat till University. Avsikten är väl att man skall associera till Cambridge University, Princeton University eller kanske Harvard University. Men många gånger blir det nog mest bara till Trump University som tankarna går. Utan att dra några andra paralleller till TU tvingas man trots allt smärtsamt konstatera att Mälardalen University dömts i domstol att betala tillbaka studieavgifter till en missnöjd student.

Nu skall man väl inte dra för stora växlar på denna olycka för MäU. I någon mån är det väl litet av ett svenskt självmål när Högskoleverkets utvärdering av landets högskoleutbildningar frikostiigt delar ut betyget bristande kvalitet samtidigt som man inför ett system med studieavgifter. Visst kan man väl hylla denna ambition att vara öppen med sina brister men riskerna är också betydande. Hur många fler stämningar är att vänta? Om nu internationella studenter kan få tillbaka pengarna om utbildningen haft bristande kvalitet kan man också undra över de svenska studenter som satsat lånade pengar från CSN – i och för sig inte till studieavgifter. Och kanske någon briljant byråkrat på CSN kan få för sig att försöka kräva tillbaka pengar från studenter som gått låtsasutbildningar? Inget kan längre förvåna.

I Grönköping har man dock tagit ytterligare ett steg. Där har ledningen kommit på det geniala knepet att inte bara kalla sig Grönköping University på engelska utan också på SVENSKA! Språkrådet anmälde tilltaget till JO som dock valde att inte ta upp ärendet. Grönköping University är inte en myndighet och man såg det inte som sitt ansvar.

Men i Malmö har man lyckats allra bäst och trots det nya regelverket nyligen fått regeringen att bevilja högskolan att kalla sig universitet också på svenska. Frågan är dock varför just bara Malmö? Var ligger ribban? Vilka skillnader anser man att det skall finnas mellan en högskola och ett universitet? Kan behovet av universitet någonsin mättas?

Nu kan man väl tycka att det är lite missunsamt att inte låta MäU, MU och TU kalla sig universitet. Spelar det verkligen någon roll? Jag tror nog trots allt att det gör det. Det värsta är inte det löjets skimmer som Grönköpings högskola drar över högskolevärlden. I sitt försvar framhåller man att Även till svensktalande vill vi kommunicera att vi representerar en internationell miljö. Kanske borde man överväga att låta utbildningarnas verkliga innehåll stå för signalvärdet. Men jag kanske är gammaldags och inser att det förmodligen är ett utdaterat synsätt.

weareyou

Det finns gott om gyllene dosor i den moderna världen men det finns också ett eller annat sprucket krus. Alla tjänar på att man ser till olika behov och kallar saker vid sina rätta namn. Läs mer i Axess och i andra inlägg på bloggen.

P.S. Enligt obekräftade uppgifter överväger Högskolan Dalarna att använda sig av devisen VI ÄR DU.

Professorn är naken!

Hur står det egentligen till med vetenskapen av idag? En intressant artikel i DN, 2016-03-31, Studier i rent nonsens, hävdar att det finns ett generellt problem med bristande vetenskaplig kvalitet som växt sig allt starkare över åren. I slutet av 1990-talet orsakade Sokalaffären stor uppståndelse. Fysikern Alan Sokal hade lyckats publicera en artikel med den formidabla titeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity i den respektabla tidskriften Social Text som visade sig vara medvetet fabulerat strunt. Redaktörerna hade låtit sig luras och den postmoderna humanioran blivit påkommen med byxorna nere. Om en ren bluff kunde publiceras på detta sätt, hur var det då med de förment seriösa artiklarna? Var de fulla av lika mycket strunt? Är professorn naken?

 

Nu skulle man kunna tro att detta är ett problem förbehållet humaniora och samhällsvetenskap medan naturvetenskapen klarar sig undan. Så enkelt är det inte. Det som på senare år tillkommit är en fundamentalt osund publiceringskultur som i grunden är politiskt driven. För att forska behövs anslag och allt större tid och ansträngning går åt till själva ansökningsprocessen. En enorm administrativ apparat byggs upp på nationell och internationell nivå för att i bästa New-Public-Management-anda kontrollera, mäta, väga, belöna och bestraffa.

Systemet uppmuntrar till att satsa på ”lpu”, Least Publishable Unit: att skriva många och korta artiklar är bättre än att skriva få och långa ur citeringssynvinkel. Om man sköter det rätt genererar en artikel uppdelad i två dubbel effekt vad gäller citeringar. Ett sanslöst exempel på hur lättsinnigt man hanterar kvalitetsgranskningen är det s.k. H-index. Man listar alla artiklar med den mest citerade först och räknar sedan artiklarna fram tills dess att ordningsnumret för artikeln överstiger antalet citeringar. Detta ger forskarens H-index. En forskningsrådsadminstratörs lyckliga dröm vore rimligen att direkt ur H-index få räkna ut hur mycket pengar forskaren skall ha. Enkelt och skenbart objektivt. Ungefär så fungerar det förövrigt vid många tjänstetillsättningar redan idag.

Systemet driver fram en publikationshets där mycket av det som publiceras i vetenskapliga tidskrifter aldrig borde ha hamnat där. Artiklar citeras, inte för att de har något att säga eller ens blivit lästa, utan för att man hoppas bli citerad tillbaka som en gentjänst. De som lyckas få pengar drivs på och hetsas av sina överordnade att söka ännu mer, oavsett om de behöver det eller ej, och många kreativa och originella forskare som inte hänger med i svängen slås ut. På ett liknande sätt rankas universiteten av organisationer som använder delvis hemliga kriterier och kapitulerande universitetsledningar använder mycken tid och möda åt att lista ut vilka åtgärder som leder till att man hoppar upp några snäpp.

Det är inte fel på vetenskapen och dess metod. Den fungerar. Problemet är att universitetsvärlden hamnat i händerna på politiker och byråkrater som saknar förståelse eller egentligt intresse för riktig vetenskap. Det kanske mest tragiska är att det inte tycks finnas särskilt mycket insikt om utvecklingen bland universitetsledningarna. Ingen verkar åtminstone våga höja rösten.

Macchiariniaffären utgör ett exempel på vad systemfelet kan driva fram och det finns tecken på att urholkningen av den akademiska kulturen fortsätter. Lyssna gärna på Vetenskapsradion, Kampen om kunskapens borg – universitetet, där frågan nyligen debatterats – bland andra med Shirin Ahlbäck Öberg, medförfattare till ett par debattinlägg vi skrivit tillsammans som finns kommenterade och länkade från ”Den som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort”. En nyligen framlagd utredning föreslår i praktiken att det forskarstyrda universitetet skall avvecklas och fältet lämnas fritt att ytterligare nedrusta akademin och vetenskapen. Det har mörknat över världen tidigare under historien och det kan gå snabbt utför när planet börjar slutta.

P.S. Det är inte bara på universiteten som kunskapssynen svajar. I skolan har en relativistisk kunskapssyn, sanktionerad från högsta ort, fått breda ut sig. En uppmärksammad debattartikel i DN 2016-01-11, satte igång en diskussion som går vidare i en paneldebatt den 13 april (välkomna!) där författarna till artikeln drabbar samma med skolverket.

”Den som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort”

”Den som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort oavsett hur framgångsrik forskare man är.” Så formulerar man sig i utredningen ”Att styra KI – organisation och kultur” från 2009 vilken antogs av KIs styrelse året efter. På DN-debatt 2010-07-26 varnade ett antal forskare vid KI för utvecklingen mot en ren linjeorganisation där ”makten koncentreras till en internstyrelse ledd av rektor”. Nu sex år senare står vi med facit och en skandal av sällan sedd omfattning.

Det är precis detta som jag och Shirin Ahlbäck Öberg tar fasta på i vår debattartikel på SvD-brännpunkt 2016-02-29 och i vår slutreplik. Vi ser en betydande risk för en fortsatt utveckling mot alltmer utpräglad linjestyrning där universiteten förvandlas till själlösa myndigheter utan utrymme för kreativitet och fritt tänkande. Och där dessutom all kritik ses som illojal. Läs också ett tidigare blogginlägg.

Återigen står en utredning i fokus, den så kallade Ledningsutredningen, vilken i praktiken vill avskaffa det forskarstyrda universitetet och fullborda en process som pågått under flera år. Kungliga Vetenskapsakademin är mycket kritisk till utredningen i sitt remissvar.

Måtte denna kritik gå fram.

Skandalen på KI och systemfelet i svensk forskningspolitik

Det handlar om ett systemfel. Skandalen på KI är ingen enskild händelse utan utgör del av ett mönster som många varnat för under många år. Politiker, universitetsledningar och forskningsråd drömmer om att visa handlingskraft och genom satsningar på enskilda undergörare åstadkomma storverk och vinna Nobelpris åt landet. Universitetsledningar utsätts för intensiv lobbying från interna eller externa intressegrupper och försöker med varierande framgång visa upp sig som framsynta och målinriktade. Resultatet blir grandiosa och dyra satsningar på att rekrytera storstjärnor som sedan ofta snöpligt går i stöpet. Det finns helt enkelt en övertro på vad enskilda personer kan åstadkomma och detta gäller också vad man kan förvänta sig av rektorer och andra personer i ledande ställning. På DN-debatt 2016-02-18 slår Arvid Carlsson med flera huvudet på spiken i frågan.

I den bästa av världar drivs forskaren av en nyfikenhet att förstå världen och en vilja att göra den bättre. I den verkliga världen spelar prestige, bekräftelsebehov, tävlingslust och i vissa fall pengar och egen vinning också en roll. Detta är naturligt och mänskligt. Mixen ser olika ut för olika personer och inom olika fält. Men praktiskt taget alla förändringar av forskningens och universitetens villkor som genomförts under senare år har mer eller mindre medvetet bidragit till en förskjutning mot den senare typen av drivkrafter. Det är i ett sådant klimat som frestelsen att överdriva betydelsen av de egna resultaten eller till och med att fuska växer.

Men det finns också en oroande tendens till okritisk självhävdelse som kan spåras såväl i enskilda forskares desperata kamp efter anslag som i universitetens marknadsföring av den egna forskningen och undervisningen. Kan man verkligen lita på vad universitet och högskolor skriver när de berättar om hur fantastisk deras forskning och utbildning är och vilken gyllene framtid deras studenter går till mötes?

De förebilder som lyfts fram för unga forskare är karakteristiska för tankemönstren. Man tränas av konsulter att formulera ansökningar som helt saknar det självkritiska tänkande som annars skall karakterisera vetenskapen. Det handlar inte längre om att med liv och lust hänge sig åt själva forskningen utan man skall istället sträva efter att bli en forskningsledare som administrerar pengar och låter andra mindre framgångsrika forskare sköta jobbet. Hur många unga talanger skall dränkas i pengar och offra sin intellektuella kraft på detta sätt?

Det står klart att man måste anstränga sig för att ge ny och omvälvande forskning förutsättningar att blomstra. Det finns ett nödvändigt drag av elitism inom forskningen. Men ett hierarkiskt system styrt av en kortsiktig önskan att visa handlingskraft och snabba resultat kan aldrig hitta rätt hur välformulerade de strategiska dokumenten än tycks vara. Politiker måste komma till insikt om att den bästa forskningen inte kan beställas fram och universitetsledningar om att det är dumt att sälja sin integritet för pengar eller fåfänga löften om att stiga i ranking.

Det sätt som forskningens villkor förändrats på under senare år har ökat risken för fusk, intressekonflikter, överdrivna påståenden och bristande insyn. Det är ett internationellt fenomen men Sverige håller sig väl framme. Det finns god anledning att tro att de oegentligheter som förekommit redan skadat förtroendet för universiteten och vetenskapen. Händelsen vid KI kan på ett dramatiskt sätt förstärka en olycksbådande utveckling.

Vad som nu måste till är:

  1. Ökade fasta forskningsanslag till universiteten och ett slut på besinningslösa jättesatsningar utan vetenskaplig grund. Forskningsmedel måste konkurrensutsättas men det sker bäst genom fler anslag av rimlig storlek och utan övertro till enskilda ledningspersoners nycker. Läs gärna min replik på DN-debatt 2015-09-15.
  2. Den kollegiala styrningen av universiteten måste återupprättas och utvecklas snarare än avvecklas. Läs UNT-debatt 2016-02-05 där jag och andra forskare i Uppsala skriver om hur utvecklingen nu riskerar att gå åt fel håll i och med den nyligen framlagda ledningsutredningen där linjestyrning och new public management i praktiken föreslås bli norm.

Universitet kan inte styras på samma sätt som företag eller statliga verk. De värden man har att förvalta är av ett annat slag än de som kan kopplas till kvartalsrapporter och mandatperioder. Vetenskapen utgör själva fundamentet för vår civilisation och den med hjälp av det kritiskt vetenskapliga tänkandet ackumulerade kunskapen utgör en förutsättning för vår överlevnad. Det är universiteten som måste stå starka och omutliga om världen omkring skulle rasa. Om förtroende för dem försvinner, eller snarare, om de inte längre förtjänar förtroende, handlar det inte bara om att tillväxtkurvor och rankingindex påverkas på ett negativt sätt. Det handlar om något på sikt betydligt allvarligare och farligare.

Det som nu nått klimax genom skandalen på KI handlar om hur stat, universitet och många som arbetar inom sektorn tillsammans förfuskat ett arv som världen inte klarar sig utan. Om vetenskapens företrädare inte längre förtjänar sitt förtroende riskeras allt det som det moderna samhället står för. Det räcker inte med att tillsätta kriskommissioner med uppgift att släta över och rädda enskilda lärosätens eller personers rykten och ställning. Hela sektorn måste stilla sig, reflektera över de djupare värdena, och skapa nya och förändrade spelregler. Om man lyckas kan de av oss som vigt vårt liv åt vetenskapen åter göra oss förtjänta av omvärldens förtroende.

SvD-brännpunkt: Halvera universiteten!

Tillägg: Ledarsidan på SvD har fattat vad det handlar om.

Tillägg igen: En replik på en replik.

Har skrivit en artikel till stöd för Dick Harrison på Brännpunkt om hur kunskapsnivåerna faller på universiteten. Läsare av bloggen (se här och länkar vidare bakåt) vet att jag nyligen också debatterat skolan. Faktum är att det finns flera samband – mer lite längre ner.

På Brännpunkt levererar jag ett bidrag till lösning när det gäller just universiteten. Halvera dem i storlek! Det handlar om att ge rätt utbildning till rätt personer. Internationella forskningsuniversitet skall ta hand om utbildningar där det krävs akademiska spetskunskaper – detta kan också inkludera många civilingenjörsutbildningar – medan högskolorna skall ta hand om breda yrkesutbildningar för de stora studentgrupperna. Vill man höja kvaliteten i den högre utbildningen skall man alltså halvera antalet studenter på universitet som tex Lund och Uppsala med bibehållna resurser och på så sätt höja antagningskraven och möjligheterna att ge en riktigt bra utbildning. Samtidigt ger man resurser åt andra högskolor och låter antalet studenter öka där. Det handlar alltså om arbetsdelning där alla får den utbildning de behöver och vill ha.

Men som jag antydde finns det en koppling mellan haveriet på universiteten och kunskapsrelativismen i skolan. De är i grunden samma andas barn. Till en del handlar det om att förkunskapsnivåerna för högre studier sjunker som en följd av hur illa ställt det är i skolan och att så många fler förväntas läsa vidare. Men det handlar också om något än mer djupgående. I DN-kultur, som en intressant uppföljning på min, Christina Mobergs, Christer Sturmarks och Åsa Wikforss artikel på DN-debatt, beskriver Bengt Gustafsson om hur representanter från skolverket resonerar när man vill försvara sakernas tillstånd. De hävdar helt enkelt att ungdomar är helt främmande för naturvetenskap och att det inte går att väcka intresse om man inte kör just det kunskapsrelativistiska spåret. I själva verket slår detta resonemang tillbaka på de som har ansvaret för den svenska skolan. Det är de själva som saknar nyfikenheten och förståelsen och vill pådyvla de yngre samma trista och resignerade syn i tron att alla andra likt de själva i grunden delar den. Vägen framåt måste istället vara mindre av kunskapsrelativism där kreationism och vidskepelse jämställs med vetenskap, och istället fler lärare och skolpolitiker som också själva drivs av en genuin nyfikenhet och glädje över att få berätta om allt det man kan läsa ut ur naturen och universum omkring oss.

På universiteten har det lyckligtvis inte gått lika långt, men inom många utbildningar kan man se en liknande trend där kunskapen i praktiken nedvärderas. Nivåerna sjunker, kurser förenklas och förklaras onödiga och byts ut. Utåt håller man masken och många lyckas nog lura också sig själva att allt bara är till det bästa och att det nog inte är så farligt ändå. Och argumenten är i grunden de samma som hos författarna till skolverkets läroplaner: studenterna drivs inte av nyfikenhet. Kunskap i sig är inte intressant, det enda som räknas är det som leder till anställningsbarhet i det korta perspektivet.

Studenter är olika. Alla är inte intresserade av samma saker. På dagens universitet ges inte studenterna möjlighet att utveckla sin fulla potential. Det handlar dels om de som vill läsa så mycket de kan av nyfikenhet oavsett om man har sikte på en forskarkarriär eller om man vill bli ingenjör med ambitionen att skapa det som ingen tidigare föreställt sig vara möjligt. Men också de som vill ha en handfast och konkret yrkesutbildning utsätts för ett svek när de tvingas författa meningslösa examensarbeten på en överakademiserad utbildning.

Kalla allt vid sina rätta namn och inför en tydligare arbetsfördelning. Utbildning för breda studentgrupper vid högskolor där arbetsmarknadens behov får spela en viktigare roll. Utbildning för en framtid vi inte kan förutspå vid universiteten. Men också ett system som uppmuntrar rörlighet och gör det möjligt att under livet byta karriär. Kandidat vid en högskola och en master vid ett universitet.

Det viktigaste målet för ett universitet kan inte vara att vara störst till varje pris. Bäst är heller inte så dumt.

P.S. Här svar på tal med hjälp av eget mynt från Neil deGrasse Tyson (som ligger bakom en uppföljare till Carl Sagans ”Cosmos”) till en rappare som drivit kunskapsrelativismen lite väl långt.

 

I nationens intresse

”Vill ni bidra till att svensk forskning tar en tätposition?” undrar Vetenskapsrådet på DN-debatt. Nja, det är nog andra knep man får ta till om man vill uppmuntra forskare som drivs av nyfikenhet och en vilja att göra (hela) världen bättre till stordåd.

Det finns mycket att säga om hur forskningen i landet hanterats under senare år, men någon generell brist på pengar handlar det knappast om. I en viss mening handlar det snarare om att för mycket skämmer allt.

Man har generellt gått mot färre och större anslag. Tanken har varit att man skall ”kraftsamla” och skapa ”starka miljöer”. Låter det bra? Konsekvensen har blivit att man slumpartat slagit ut framgångsrika forskare när antalet anslag tagit slut, medan andra fått så mycket pengar att de inte vetat var de skall göra av dem. Det är ett välkänt faktum att detta bidragit till de stora överskott av oförbrukade pengar som universiteten försökt sätta sprätt på under senare år.

En lyckosam karriär som forskare likställs i detta system med att man drar in stora mängder pengar som man sedan ägnar det mesta av sin tid åt att administrera för att låta andra (mindre framgångsrika) forskare utföra själva forskningen. Istället för att utvärdera hur originell och nydanande forskningen faktiskt är mäts volym och hur mycket pengar man drar in. Och ju mer pengar man drar in, desto mer pengar får man. Även nyanställningar präglas av detta sätt att se på saken. Förmåga att dra in anslag prioriteras upp på bekostnad av akademisk skicklighet.

I DN-artikeln talar Sven Stafström och Lars Anell insiktsfullt om att prioritera de fria forskarinitierade projekten vilka fått stå tillbaka för andra penningslukande storsatsningar. Samtidigt trycker man också på att lärosätena måste ta ett ansvar för de forskare man anställt. Det är ju faktiskt orimligt att enskilda forskare är helt beroende av externa anslag för att alls kunna forska – det är i en sådan miljö som begreppet ”köpa sig fri från undervisning” blivit norm.

I artikeln kvarstår däremot andra tidstypiska tendenser och man uppmanar till ”kraftsamling” i nationella forskningsprogram i nationens intresse för att uppmuntra samverkan mellan forskare på olika svenska lärosäten. Varför? Något mer internationellt än framgångsrik forskning finns inte och geografiska avstånd spelar liten roll. Det är oftast bättre för de enskilda grupperna att fokusera på de internationella samarbeten som tjänar dem bäst snarare än att ta nationella och politiska hänsyn.

Vetenskapsrådet vill också se utvärderingar av hur forskningsresultat kommer samhället till (omedelbar) nytta för att i högre grad fördela pengar efter sådana kriterier. Men problemet i dagens forskning är knappast att pengar i för liten utsträckning fördelas efter var den kortsiktigt upplevda nyttan finns. Undantag finns men trycket att leverera snabba, förutsägbara och användbara resultat har aldrig varit större. Vetenskapsrådets uppgift kan inte vara att späda på denna trend – andra sköter detta nog så bra.

”Vill ni bidra till att svensk forskning tar en tätposition?” Om man glömmer sådana formuleringar och huvudsakligen fokuserar på att bedriva bra forskning så ger sig nog resten. Också nyttan.

Finns även på DN-debatt.