Universitetet och näringslivet, akt 2

Status quo tycks återställd. Det förslag till procedur vid val av ny rektor vid Uppsala universitet som nu går ut på remiss liknar hur det såg ut förra gången. Förvisso ingen optimal process men nedrustningen av kollegialiteten har i allafall tillfälligt hejdats.

Är man cynisk kan man glädja sig åt Svenskt näringslivs klumpiga inhopp. Det har resulterat i att utbildningsministern i DN slagit fast att

”Regeringen har en helt annan uppfattning än Näringslivets forskningsberedning. Vi ser ingen vinst med att minska det kollegiala inflytandet, utan ser tvärtom inflytandet som en garant för kvalitetsutvecklingen.”

… och att  ordförande Leif Östling i Svenskt näringsliv fått lite kalla fötter och i Dagens industri på frågan om hur han ser på att man fått hela universitetsvärlden emot sig svarar: ”Det är absolut ingen bra utveckling.” (Man noterar att samme Östling lustigt nog satt i beredningen när man för något år sedan ville införa VD-styre också i vanliga skolan.)

Däremot försvarar Svenskt näringslivs universitetsstrateg Tobias Krantz beredningens slutsatser på ett ganska obekymrat sätt. Men man kan väl ändå hoppas att Svenskt näringsliv efter det att de slickat såren låter mer omdömesgilla personer hantera engagemanget i forskningsfrågor än nuvarande beredning.

Nu gäller det att ta fasta på det skedda, inte slå sig till ro, utan faktiskt utveckla unversitetens demokratiska styre i motsatt riktning mot vad den förhoppningsvis insomnade Ledningsutredningen ville (behandlad på andra ställen i bloggen). Det saknas ju inte problem att ta tag i.

 

Men som jag skrivit tidigare finns det fler aspekter. På samma konsistoriemöte där man tog nya tag i ledningsfrågan fattades det också beslut om universitetets forskningsstrategier vilket av förståeliga skäl inte leder till någon större uppmärksamhet. Begreppet är i sig en märklighet som bygger på föreställningen att inte bara övergripande villkor utan också forskningen i sig kan toppstyras. Men visst, någon slags ordning och reda måste det vara och forskarna kan ju inte driva runt hipp som happ.

Men det kan göras på olika sätt. Och inte alls nytt för i år är att man fortsätter med det floskeltyngda språkbruk som gör att rubriker som ”Forskningsstrategier för framtidens utmaningar” kan slinka igenom. Det som gör detta möjligt är en allt mer utbredd managementkultur som förblindar även de godaste av krafter som med rosiga kinder och solsken i blick ger sig in i leken.

Listan över det man vill satsa på i Uppsala under kommande år utgörs av flera vällovliga initiativ. (Något förvånande är hur man lyckas undvika ordet ”klimat” när man redogör för hur universitetet kan vara till nytta.) Men den ständigt återkommande poäng jag vill göra är att det alltid tycks vara det vilket med ett inte längre särskilt fräscht nyspråk betecknas  ”utmaningsdriven forskning” som får signalera vad universitetet står för. Kanske borde man tydligare markera att det också finns annat?  Man kan inte undgå känslan av att det är någon som står och sneglar de ängsliga universiteten över axeln.

 

 

  • Robert Rehammar

    Hej igen Ulf,

    Fick inget svar på min förra kommentar i ämnet, så här kommer en ny 🙂
    Är du inte minsta orolig när du har en så raljerande ton att du tappar något i förtroende i och med att du helt talar i egen sak? Det är väl självklart att du vill maximera din egen frihet. Det vill vi alla. Men att kalla utmaningsdriven forskning för nyspråk är väldigt nedlåtande utan att ge sakliga argument för vad som är fel med termen/konceptet.
    Du representerar forskning på verkligt fundamentala frågor som tillfredsställer dig och mig och andra lyckligt lottade. Men är det optimalt spenderade pengar?
    All verksamhet som finansieras av oss alla måste vara beredd att motivera sig själv med mer än sin egen förträfflighet. Bidrar det jag spenderar andras surt förvärvade pengar på maximalt till samhällsnyttan? Om man inte är beredd att diskutera det sakligt är det väl ändå ganska hycklande?

    • Ulf Danielsson

      Min oro handlar inte om den egna forskningen. Personligen har jag klarat mig bra men det finns andra som är mindre lyckligt lottade.

      Det problem jag lyfter handlar inte inte bara om fördelningen av resurser mellan fundamental och tillämpad forskning (om man nu väljer att benämna det så). Det handlar dels om hur man väljer att beskriva detman gör och dels om hur man väljer vilken tillämpad forskning det är värt att satsa på.

      Alla satsningar man gör måste granskas och prioriteras. Men den långsiktiga nytta som lägger grunden för ett gott samhälle kan inte vägas på samma sätt som kortsiktiga intressen inom näringslivet. Det är naivt att tro något annat. Samhället – där universiteten är en viktig del – har ett ansvar att värna om demokratin och allas välfärd. De får inte smita. Du har all anledning att oroa dig för att de resurser vi nu har inte används på ett sätt som säkrar vår framtid.

  • Pingback: Näringslivet mot Universiteten: 1-1 - Ulf Danielsson()