DN-debatt: Vi anmäler forskningsproppen till JK/JO

 

Den fria forskningen har grundlagsskydd, men vad är detta egentligen värt? Det vill jag, Göran Arnqvist och Shirin Ahlbäck Öberg ta reda på. Av det skälet har vi idag anmält regeringens forskningsproposition till JK/JO vilket vi idag skriver om på DN-debatt.

Se inslag på TV4-nyheterna om vår artikel.

Regeringen vill på ett aldrig tidigare skådat sätt inskränka universitetens och de enskilda forskarens möjligheter att välja forskningsinriktning. I forskningspropositionen görs klart att forskningens enda syfte är att främja svensk tillväxt och i övrigt leverera de resultat som beställs fram. Det är ju också en illa bevarad hemlighet att forskningspropositionen i praktiken bär näringsdepartementets stämpel och knappast tar några andra hänsyn.

Den svenska regeringen är inte ensam i sin ambition utan följer en världsomspännande trend. Den kanske mest förskräckande utvecklingen kan vi se i USA som tydligt visar på skörheten hos de demokratiska institutionerna.  Vad blir nästa steg? Vad kommer framtida svenska regeringar av oklar kulör kunna hitta på? Det är viktigt att gränsen klargörs. Har den redan passerats eller är det fritt fram att gå ännu längre?

Regeringen vill att samverkan med näringslivet skall utgöra en viktig grund för hur mycket resurser en högskola får. Detta sätt att tänka får allt större infytande över hur forskningen styrs. Ju mer samverkan, desto mer pengar är det enkla receptet. Men det finns ytterligare en fara. Utbildning, forskning, externt näringsliv och forskardrivna egenföretag vävs samman i täta nätverk av ekonomiskt beroende och risktagande. Var finns den kritiska granskningen av en samverkan som hotar fötroendet för högskolevärlden?

Utvecklingen är inte unik för högskolan. Göran Arnqvist har i en annan debattartikel beskrivit hur de som leder offentlig verksamhet i allt mindre grad har kontakt med kärnverksamheten, vilket i sin tur sätter sin prägel på hur man styr och prioriteterar. För den som inte förstår sig på kärnverksamhetens innehåll blir allmängiltiga begrepp och floskler som samverkan något lättbegripligt att sätta fokus på.

Politiskt tycks frågan om forskningens frihet tillfälligt vara död. Alla sätter näringslivets kortsiktiga behov först och några kritiskt tänkande medborgare eller institutioner verkar man inte vilja veta av. Märkligt givet de varningar vi får från den övriga världen.

Kan man hoppas på en förändring innan det är för sent?

  • Björn Westerstrand

    Nedanstående artikel om samverkansfrågan skriven av undertecknad fanns i UNT 17-01-23 på tidningens webbsida.

    ”För att Sverige ska fortsätta att vara ett framstående forsknings- och innovationsland måste samverkan mellan
    högskolor, näringsliv och det övriga samhället stärkas och förnyas i hela landet”, skriver regeringen i 2016 års forskningsproposition.

    Om propositionen skriver nio professorer vid Kungliga Vetenskapsakademien, KVA, i en debattartikel i Svenska
    dagbladet den 8 december att; ”risken är stor att dålig forskning med mycket samverkan slår ut bra forskning med mindre samverkan”, och konstaterar att ”man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram.”

    Och det finns skäl att tycka så. De erfarenheter jag själv samlat på mig under 35 års verksamhet inom områdena forskning, samverkan och innovation talarinte för att en ökad mer eller mindre beordrad samverkan, skulle ge bättre forskning, mer innovation och ökat så kallat nyttiggörande. Fram träder istället en motbild; en effektiv och
    långsiktigt samhällsutvecklande forskning och samverkan kan bara skapas genom att forskarna uppmuntras och betros att forska, utbilda och samverka inom förforskningen relevanta och intressanta områden. Talet om och kravet på ett ökat nyttiggörande av forskningsresultaten känns både okunnigt och nedsättande.

    Uppfattningen att forskningsresultaten inte blir nyttiggjorda i tillräcklig utsträckning är gammal och har sin grund i att begreppet ”forskningsresultat” missuppfattas som existensen av ett idé- och innovationsförråd. Någon sådant
    förråd finns inte. Vad innovation egentligen handlar om har Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, formulerat utmärkt bra i sin Innovationsplan Sverige: ”Innovationsprocessen är dynamisk. Processen är inte linjär, i meningen att ny forskning i led efter led blir till efterfrågade varor och tjänster. Istället går samspelet kring innovation i alla riktningar. En del idéer kommer från nydanande forskning. Andra kommer från kunder och leverantörer. En central del i innovationsprocessen är därför att kombinera kunskap på ett nytt sätt. Den enskilda entreprenören, som omvandlar kunskap till innovation, har en central roll”.

    Forskaren har i princip aldrig haft entreprenörsrollen, och ska heller inte ha den. Forskaren ska forska och på olika sätt uppmuntras att föra fram vetandet. Men den enskilde forskaren ska självfallet inte hindras att ta entreprenörsrollen.

    Ett exempel på vad kraven på större nytta från forskningen genom samverkan har mynnat ut i, kan läsas i
    Uppsala universitets Program för samverkan, inklusive samhörande dokument, vilka blivit en ordrik och
    tröttsam textmassa som för den enskilde forskaren/läraren måste kännas direkt avtändande. Kan sådant verkligen gagna verksamheten vid ett internationellt välrenommerat universitet?

    Vi måste lämna tillbaka makten över sjukvårdens anställda till patienterna, skriver tre politiker i UNT 170120. På samma sätt bör makten över samverkansfrågan lämnas tillbaka från politikerna till forskarna.

    Björn Westerstrand,
    fil.dr.

  • Björn Westerstrand

    ”För att Sverige ska fortsätta att vara ett framstående forsknings- och innovationsland måste samverkan mellan
    högskolor, näringsliv och det övriga samhället stärkas och förnyas i helalandet”, skriver regeringen i 2016 års forskningsproposition.

    Det finns skäl att inte hålla med. De erfarenheter jag själv samlat på mig under 35 års verksamhet inom områdena forskning, samverkan och innovation talar inte för att en ökad mer eller mindre beordrad samverkan, skulle ge bättre forskning, mer innovation och ökat så kallat nyttiggörande. Fram träder istället en motbild; en effektiv och långsiktigt samhällsutvecklande forskning och samverkan kan bara skapas genomatt forskarna uppmuntras och betros att forska, utbilda och samverka inom förforskningen relevanta och intressanta områden. Talet om och kravet på ett ökat nyttiggörande av forskningsresultaten känns både okunnigt och nedsättande.

    Uppfattningen att forskningsresultaten inte blir nyttiggjorda i tillräcklig utsträckning är gammal och har sin grund i att begreppet ”forskningsresultat” missuppfattas som existensen av ett idé- och innovationsförråd. Någon sådant
    förråd finns inte. Vad innovation egentligen handlar om har Ingenjörsvetenskapsakademien,
    IVA, formulerat utmärkt bra i sin Innovationsplan Sverige: ”Innovationsprocessen är dynamisk. Processen är inte linjär, i meningen att ny forskning i led efter led blir till efterfrågade varor och tjänster. Istället går samspelet kring innovation i alla riktningar. En del idéer kommer från nydanande forskning. Andra kommer från kunder och leverantörer. En central del i innovationsprocessen är därför att kombinera kunskap på ett nytt sätt.”

    Forskaren har i princip aldrig haft entreprenörsrollen, och ska heller inte ha den. Forskaren ska forska och på olika sätt uppmuntras att föra fram vetandet. Men den enskilde forskaren ska självfallet inte hindras att ta entreprenörsrollen.

    Ett exempel på vad kraven på större nytta från forskningen genom samverkan har mynnat ut i, kan läsas i
    Uppsala universitets Program för samverkan, inklusive samhörande dokument, vilka blivit en ordrik och
    tröttsam textmassa som för den enskilde forskaren/läraren måste kännas direkt avtändande. Kan sådant verkligen gagna verksamheten vid ett internationellt välrenommerat universitet?

    Vi måste lämna tillbaka makten över sjukvårdens anställda till patienterna, skriver tre politiker i UNT 170120. På samma sätt bör makten över samverkansfrågan lämnas tillbaka från politikerna till forskarna.

  • Pingback: På marsch med vetenskapen mot vadå? - Ulf Danielsson()