När förnuftet sover kommer monstren

Idag på konferens om Knowledge resistance and how to cure it på Wenner-Gren i Stockholm. Ett ämne som jag själv skrivit om i några olika sammanhang som här och här. Problemen med populism, vidskepelse och faktaresistens finns i någon utsträckning i Sverige och Europa, i större omfattning i USA men knappast någonstans i världen är det större än i Indien. Om detta berättade Babu Gogineni, vi kan kalla honom upplysningsaktivist, som för en kamp med risk för livet. Han tog sitt avstamp i Francisco Goyas etsning  När förnuftet sover kommer monstren

… och alla som lyssnade blev nog rätt omskakade.

Indiens urgamla kultur och brokiga sagovärld är något alldeles extra. De filosofiska betraktelser man kan finna utövar en lockelse också på mig. Men det finns en annan sida som trots sin färgsprakande inramning inte är annat än ren vidskepelse. Ibland handlar det om hur man i gammal indisk mytologi vill hitta prov på kunskap som först i våra dagar upptäckts i väst. Som exempel tog Babu upp fallet med de nio planeterna. På en resa i Indien för några år sedan kom jag själv i kontakt med just detta fenomen. Här återberättat i ett utdrag ur min bok Den bästa av världar från 2008.

Jag minns själv en resa i Indien hösten 2006 där jag med stigande förvåning kunde lyssna till en lokal guide som insiktsfullt berättade om den hinduiska religionen i samband med ett besök vid några tempel. Guiden var kunnig och inspirerande på många sätt, men när vi kom in på möjliga kopplingar till himmelska fenomen gick det snett. Problemet hade att göra med att man inom hinduismen talar om de nio planeterna som ibland inte är fler än åtta. Vår guide drog entusiastiska paralleller till det han nyligen fått höra hade hänt med Pluto. Jag anmärkte förstås på det orimliga i att gamla hinduiska astronomer utan tillgång till astronomiska instrument skulle kunna känna till existensen av de yttre planeterna – än mindre kunnat föregripa en diskussion om Plutos status som planet. Men vår alltid lika tillmötesgående och vänlige guide slingrade sig effektivt.

Först långt senare lyckades jag reda ut vad som egentligen låg bakom vår guides reflektioner kring de hinduiska myterna. Till de nio planeterna räknas förutom de fem vanliga planeterna som man med blotta ögonen kan se på himlen, dessutom solen och månen. Sju inalles med andra ord. Men vilka är de övriga två? De felande planeterna kallas Rahu och Ketu och är med vårt synsätt alls inte några planeter i vanlig bemärkelse. De svarar mot de positioner på himlen där månbanan korsar solens väg och är därför betydelsefulla vid förmörkelser. När fullmånen befinner sig vid Rahu eller Ketu sker en månförmörkelse. Och att planeterna en gång var åtta och inte nio har att göra med att guden Vishnu högg Rahu itu för att skapa Ketu. Men när jag väl hade fått detta klart för mig hade resan gått vidare och jag är rädd för att vår guide fortfarande går runt och med inlevelse berättar sin historia om Pluto.

Vår vänlige guide från Bhubaneswar som bidrog till en oförglömlig resa.

Just det här kan väl mest ses som en underlig och rolig historia. Kanske jämförbar med alla dessa horoskop som man hittar i svenska tidningar. Men faktum kvarstår att vår guide alldeles tydligt menade allvar.

I andra fall är det betydligt allvarligare. Vidskepelse som involverar häxeri och förbannelser får konsekvenser i form av misshandel och död. Jag hamnade bredvid Babu på lunchen och han beskrev hur utvecklingen började gå åt fel håll på 1980-talet när man upptäckte kraften i en kombination av vidskepelse och nationalism. I ett land med en så gammal och rik historia är det förfärande farligt att lägga ihop dem. En rörelse, hindu-nationalismen, tog landet i sitt grepp. Även vetenskapen började förvrängas. Arkeologer och historiker började söka efter tecken i det avlägset förflutna som visade hur modern teknik varit känd i tusentals år. För några år hänvisade till och med president Narendra Modi till hur historien om elefantguden Ganesha var ett bevis på detta. Pappa Shiva hade av misstag huggit av sonens huvud som sedan ersattes av ett elefanthuvud. Enligt president Modi visade detta på hur framstående kirurgin var vid denna tid. Och det handlar inte om ett dåligt skämt utan skall tas på blodigt allvar. Babu berättade också om hur stora resurser vid universiteten förs över från ämnen som fysik och kemi till… astrologi.

För mig var allt detta en överraskning. Jag har mest förknippat det moderna Indien med framgångsrik vetenskap inom mitt eget område, en  växande och välmående medelklass och hotande klimat och miljöproblem. Babu visade på en annan hotfull sida.

Vad är lösningen? Babu menar att upplysningsaktivismen måste flytta utomlands. Många av de som argumenterat för sekularism och det fria ordet är redan döda. Det handlar allltså om att fler runt om i världen får upp ögonen för vad som håller på att hända, och att det på så sätt skapas en opinion som tvingar landet att ändra riktning.

Detta är mitt sätt att bidra.

På marsch med vetenskapen mot vadå?

Idag manifesteras det för vetenskapen. En marsch för vetenskapen ordnas över hela världen, också i Sverige. Initiativet kommer från USA och kan ses som en reaktion på det kunskapsförakt som Trump och hans gelikar står för.  Vällovligt, vem kan säga något annat, och många fina populärvetenskapliga arrangemang följer i kölvattnet, men som vanligt är allt lite mer komplicerat än så.

Dagens DN-debatt utgör ett intressant exempel. Jag ifrågasätter inte de goda intentionerna hos flera av skribenterna, men det finns ett enkelt sätt att avgöra om det ändå ligger något och lurar i bakgrunden: räkna antalet gånger man använder order ”utmaning”. I detta fall fem gånger, vilket får anses relativt högt givet den ganska korta artikeln.

Vad det i grunden handlar om är att miljöministern, som företrädare för regeringen, i skydd av dagens evenemang tar chansen att göra politik av vetenskapen. Det är självklart bra att man argumenterar för att beslut skall vila på vetenskaplig grund –när en sådan grund finns. Dock blir också den respekt för fakta som proklameras ibland lätt naiv vilket jag själv berört här, och i DN också kort beskrivs på sidan intill dagens debattartikel.

Men riktigt falskt skorrar det om man har regeringens forskningsproposition i färskt minne. Den gör klart hur regeringen egentligen ser på vetenskapen: ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning.

Vetenskapen är till sin natur rebellisk, ifrågasättande och inte något som kan vara makten till lags. Dess resultat välkomnas när de levererar lösningar på… svåra problem (där var det nära) och ger hisnande nya perspektiv. Men den kan också vara besvärande när den ifrågasätter det som vi tagit för givet. Vetenskapen skall förstås stå samhället till tjänst när den kan, men den får aldrig underordna eller liera sig med makten. De sunda insilkter om faktaresistens och vetenskapens betydelse som nu börjar komma fram riskerar att förvridas till något minst lika farligt. De som idag marscherar för vetenskapen gör klokt i att noga tänka på vilka de marscherar tillsammans med.

(Förhållandet mellan vetenskapen och samhället och vetenskapens frihet har förstås många bottnar. Olle Häggström (som aldrig kan anklagas för att inte vara rebellisk) går här i polemik med tidigare rektorn i Lund Göran Bexell.)

Universiteteten befinner sig som organisationer i en mellanroll där man berättigat kan undra var lojaliteten ligger. Är rektorn en trogen myndighetschef som svarar inför en politisk makt, eller en upprorisk företrädare för vetenskapen? Lite av varje kanske. Men utvecklingen går i politisk samstämmighet definitivt mot det förstnämnda.

Min egen manifestation för vetenskapen får vänta till i morgon. En utfykt med barnen tillsammans med småfågelskådarna kan göra nog så mycket gott för vetenskapens framtid som ett taktfast marscherande i blandat sällskap.

Tro’t om du vill

I förra veckan deltog jag i ett seminarium om kunskapsrelativism och pseudovetenskap på Kungliga Vetenskapsakademin. Seminariet kan ses som en uppföljning på den debatt som följde efter förra årets omtalade debattartikel i DN av mig, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss. (Se också detta blogginlägg.)

Den fråga som står i centrum handlar om huruvida skolan skall nöja sig med att förmedla fakta utan att ha någon ambition att eleverna faktiskt skall tro på vad man säger. Att den lite märkliga frågan hamnat i hetluften har att göra med de känsliga situationer som uppkommer när naturvetenskapliga fakta kommer i konflikt med en elevs världsåskådning. En lösning som förespråkas är att skolan helt enkelt skall nöja sig med att eleven har förmågan att reproducera argumenten men läraren skall därutöver inte göra något försök att övertyga om att det faktiskt är sant.  Det kan tex handla om att eleven kan redogöra för vad begreppet evolution innebär men inte alls tror på den. Lena Hansson, Högskolan i Krisitanstad, formulerade det som att man skall göra skillnad mellan kunskap och tro. Man kan alltså ha kunskap utan att tro på den.

Jag menar att detta är ett misstag, men innan jag går vidare vill jag klara ut ett missförstånd. Skolan har ingen möjlighet att kräva att eleverna skall tro på kunskapens innehåll. Man kan heller inte koppla betygsättning till grad av övertygelse. Det är inte det frågan handlar om. Däremot menar jag att skolan har en skyldighet att inte nöja sig med  tomt refererande utan göra allvarliga försök att komma längre.

Om man underlåter detta uppmuntrar man till dubbel bokföring och lägger grunden för just den faktaresistens som Trumpetas ut och drabbar världen i vår tid. Kunskap och tro kan inte sepereras på detta sätt utan är istället intimt sammankopplade. För att låna en formulering från Christer Sturmark på sagda seminarum: ”Kunskap handlar om att tro något med goda belägg”.

Man är alltså inte färdig med en eleven när denne säger sig förstå argumenten. Man har rätt att tro vad man vill men man har ingen rätt att stå oemotsagd. Det finns förstås en punkt  då en lärare inte kan komma vidare, och det är ingen lätt balans när en  elevs hela världsbild kommer i gungning.

Jag menar ändå att det är ett svek att överge eleven med ett slappt ”du får tro vad du vill”. Kanske finns det möjlighet till samtal i andra grupperingar kring hur man kan kombinera den personliga livsåskådningen med en respekt för naturvetenskapliga realiteter?  Kanske det finns andra som kan dela med sig av sina erfarenheter? Kanske det trots allt inte är jordens ålder som är det mest betydelsefulla för den personliga världsbilden? Kanske det går att hitta en kompromiss där naturvetenskapliga sanningar inte behöver vika undan?

Kunskap har också en känslomässig sida. När man tagit till sig argumenten och beläggen och insikten om hur det faktiskt ligger till infinner sig, drabbar den känsla av tillfredsställelse som leder vidare till ett fortsatt nyfiket upptäckande av världen. Kunskap — det man tror på med goda belägg — påverkar världsbilden och fär konsekvenser i praktisk handling.

För att citera Lisa Ekdahl (som också sjungit Vem vet, inte du, Vem vet, inte jag, Vi vet ingenting nu, Vi vet inget idag, som väl även det har viss relevans i sammanhanget):

För att kunna lära måste du känna annars blir din kunskap grå och platt.

SvD-brännpunkt: Halvera universiteten!

Tillägg: Ledarsidan på SvD har fattat vad det handlar om.

Tillägg igen: En replik på en replik.

Har skrivit en artikel till stöd för Dick Harrison på Brännpunkt om hur kunskapsnivåerna faller på universiteten. Läsare av bloggen (se här och länkar vidare bakåt) vet att jag nyligen också debatterat skolan. Faktum är att det finns flera samband – mer lite längre ner.

På Brännpunkt levererar jag ett bidrag till lösning när det gäller just universiteten. Halvera dem i storlek! Det handlar om att ge rätt utbildning till rätt personer. Internationella forskningsuniversitet skall ta hand om utbildningar där det krävs akademiska spetskunskaper – detta kan också inkludera många civilingenjörsutbildningar – medan högskolorna skall ta hand om breda yrkesutbildningar för de stora studentgrupperna. Vill man höja kvaliteten i den högre utbildningen skall man alltså halvera antalet studenter på universitet som tex Lund och Uppsala med bibehållna resurser och på så sätt höja antagningskraven och möjligheterna att ge en riktigt bra utbildning. Samtidigt ger man resurser åt andra högskolor och låter antalet studenter öka där. Det handlar alltså om arbetsdelning där alla får den utbildning de behöver och vill ha.

Men som jag antydde finns det en koppling mellan haveriet på universiteten och kunskapsrelativismen i skolan. De är i grunden samma andas barn. Till en del handlar det om att förkunskapsnivåerna för högre studier sjunker som en följd av hur illa ställt det är i skolan och att så många fler förväntas läsa vidare. Men det handlar också om något än mer djupgående. I DN-kultur, som en intressant uppföljning på min, Christina Mobergs, Christer Sturmarks och Åsa Wikforss artikel på DN-debatt, beskriver Bengt Gustafsson om hur representanter från skolverket resonerar när man vill försvara sakernas tillstånd. De hävdar helt enkelt att ungdomar är helt främmande för naturvetenskap och att det inte går att väcka intresse om man inte kör just det kunskapsrelativistiska spåret. I själva verket slår detta resonemang tillbaka på de som har ansvaret för den svenska skolan. Det är de själva som saknar nyfikenheten och förståelsen och vill pådyvla de yngre samma trista och resignerade syn i tron att alla andra likt de själva i grunden delar den. Vägen framåt måste istället vara mindre av kunskapsrelativism där kreationism och vidskepelse jämställs med vetenskap, och istället fler lärare och skolpolitiker som också själva drivs av en genuin nyfikenhet och glädje över att få berätta om allt det man kan läsa ut ur naturen och universum omkring oss.

På universiteten har det lyckligtvis inte gått lika långt, men inom många utbildningar kan man se en liknande trend där kunskapen i praktiken nedvärderas. Nivåerna sjunker, kurser förenklas och förklaras onödiga och byts ut. Utåt håller man masken och många lyckas nog lura också sig själva att allt bara är till det bästa och att det nog inte är så farligt ändå. Och argumenten är i grunden de samma som hos författarna till skolverkets läroplaner: studenterna drivs inte av nyfikenhet. Kunskap i sig är inte intressant, det enda som räknas är det som leder till anställningsbarhet i det korta perspektivet.

Studenter är olika. Alla är inte intresserade av samma saker. På dagens universitet ges inte studenterna möjlighet att utveckla sin fulla potential. Det handlar dels om de som vill läsa så mycket de kan av nyfikenhet oavsett om man har sikte på en forskarkarriär eller om man vill bli ingenjör med ambitionen att skapa det som ingen tidigare föreställt sig vara möjligt. Men också de som vill ha en handfast och konkret yrkesutbildning utsätts för ett svek när de tvingas författa meningslösa examensarbeten på en överakademiserad utbildning.

Kalla allt vid sina rätta namn och inför en tydligare arbetsfördelning. Utbildning för breda studentgrupper vid högskolor där arbetsmarknadens behov får spela en viktigare roll. Utbildning för en framtid vi inte kan förutspå vid universiteten. Men också ett system som uppmuntrar rörlighet och gör det möjligt att under livet byta karriär. Kandidat vid en högskola och en master vid ett universitet.

Det viktigaste målet för ett universitet kan inte vara att vara störst till varje pris. Bäst är heller inte så dumt.

P.S. Här svar på tal med hjälp av eget mynt från Neil deGrasse Tyson (som ligger bakom en uppföljare till Carl Sagans ”Cosmos”) till en rappare som drivit kunskapsrelativismen lite väl långt.

 

DN-debatt: Skolverket i kunskapsrelativistiskt bryderi

Nej, Skolverkets svarvår artikel på DN-debatt duger inte. De ändrar visserligen i kommentarerna till läroplanen men som visas i vår replik på dagens DN-debatt är skolverkets relativistiska kunskapssyn mer djupgående och omfattande än vad de vill tillstå.

Skolverket måste bestämma sig. Antingen argumenterar man mot vår ståndpunkt och talar om varför skolan skall genomsyras av en relativism som inte minst prisas av kreationister (se denna replik till försvar för Skolverket), eller så bestämmer man sig för att byta riktning och göra något åt det. En vägran att se motsättningen blir ironiskt nog kunskapsrelativismens yttersta signum.

Läs också DN-debatt: pseudovetenskap jämställs med etablerad vetenskap i skolan.

I väntan på att något händer titta gärna på ett inlägg i debatten från Friends:

 

DN-debatt: pseudovetenskap jämställs med etablerad vetenskap i skolan

Idag på DN-debatt skriver jag, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss om den bristande kunskapssynen i den svenska skolan. Ett par tidigare inlägg på bloggen (här och här) har behandlat samma sak men i artikeln visar vi hur det till och med finns inskrivet i den delvis motsägelsefulla läroplanen för grundskolan att lärare inte skall ta tydlig ställning för vetenskapen och mot kreationismen.

Om fysik står det tex:

Existentiella frågor om universums uppkomst och utveckling behandlas inom såväl modern kosmologi som olika religioner. Genom undervisningen i fysik kan eleverna utveckla förståelse för att skillnaden mellan naturvetenskap och religion inte ligger i vad som beskrivs, utan främst i vilka frågor man ställer och vilka metoder som används för att besvara dem. På så sätt får de möjlighet att väga samman värderingar och sakförhållanden, föra kritiska resonemang och förhålla sig till vad forskare och naturvetenskapens kritiker påstår.

(Gå in på skolverket och klicka på den understrukna texten ”skilja mellan naturvetenskapliga och andra sätt att skildra världen”.)

Fler citat i artikeln.

Det är naturligtvis viktigt — och ganska intressant — att få inblick i hur man i historien föreställt sig hur universum uppkommit, men det är inte centralt för fysikämnet i sig och bör behandlas mer grundligt inom ramen för religion och historia. Skolan måste självklart ta ställning för den vetenskapliga metoden och inte sväva på målet när det gäller vad det finns goda skäl att hålla för sant.

Att dessa frågor är viktiga illustreras inte minst av att en nyvald vice ordförande för Sveriges tredje största parti (i vissa undersökningar näst största) är uttalad kreationist och argumenterar för just denna typ av glidningar i kunskapssynen. Läs här.

Nog borde väl skolan kunna göra ett bättre jobb?

Kunskap som medel eller till fördärv – hur tokigt kan det bli?

När jag blir riktigt missmodig över hur man inom utbildningsväsendet ser på begreppet kunskap (som efter dagens läsning av en artikel i kulturdelen av DN 2015-11-11) tänker jag på en nittioårig kvinna i Ludvikatrakten som prenumererar på Scientific American. Det är den sortens okuvliga nyfikenhet man får sätta hoppet till i ett samhälle som annars präglas av två tråkiga och motstridiga men märkligt samexisterande sätt att se på kunskap.

Den ena ser kunskap som ett instrumentellt medel och alls inget mål i sig. Den utgår från att kunskap för sin egen skull är ointressant och att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan drivas av nyfikenhet i någon större utsträckning. Motivet till studier och förkovran måste alltid utgå från en önskan om ett bättre jobb och mera pengar. Detta synsätt börjar få allt större betydelse inom universitetsvärlden.

Den andra förnekar att begreppet kunskap i någon absolut mening överhuvudtaget existerar. Kunskap är alltid relativ och inga åsikter, hur befängda de än må verka, kan sägas vara fel. Läs mer om detta i Kreationistisk kraschlandning i skolvärlden. Vissa pedagoger, som i DN (2015-11-11), går ännu längre och menar att en skola där målet är att alla elever utifrån sina egna förutsättningar skall uppmuntras att lära sig så mycket som möjligt i själva verket är rent skadlig. Resultatet av en sådan strävan blir enligt pedagogerna ojämlikhet och man vänder sig i artikeln mot den meritokratiska tanken att positioner skall fördelas utefter dokumenterad kompentens.

Det som dessa skenbart olika synsätt har gemensamt är att de inte värdesätter kunskap i sig. Det handlar om att den antingen är ett medel för någonting annat eller om att den egentligen inte existerar alls. Om man företräder någon av dessa populära sätt att se på saken har man rimligen svårt att förstå den nyfikenhet och upptäckarglädje som karaktäriserar nästan alla människor upp till och med mellanstadiet, och som många behåller livet ut även om man inte alltid får möjlighet att uttrycka den.

Utgångspunkten måste istället vara en övertygelse om att kunskap är något gott – i sig – och att bildning för bildningens egen skull är något bra. (Kalla mig gärna gammeldags folkbildare.) Det finns ingen konflikt mellan detta och att dessutom se kunskap som ett medel att förändra sitt liv och en praktisk nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Att som i DN-artikeln se en motsättning mellan fokus på kunskap i skolan och jämlikhet är orimligt. Ju mer bildad en befolkning är desto starkare står demokratin.

Jag blir missmodig över att inget av det jag skrivit ses som självklarheter. Utvecklingen verkar på många sätt gå bakåt. Lite bättre till mods blir jag när jag tänker på att nästa nummer av Scientific American redan har postats till Ludvika.

 

Kreationistisk kraschlandning i skolvärlden

Härom dagen deltog jag som föreläsare på en inspirationsdag för lärare med temat naturvetenskapen och livets mening. Föredragen var intressanta, paneldebatten mellan oss föreläsare livlig och de avslutande frågorna från publiken berikande. Och så, precis före slutet, kraschlandade alltihop.

I samband med en fråga om hur man bemöter barn och ungdomar som uppfostrats i kreationistisk anda fanns det lärare som menade att det var helt oproblematiskt. Den vetenskapliga synen kan ställas bredvid den religiösa och man behöver som lärare inte försöka övertyga eleverna om vad som är rätt. Det vore till och med direkt fel att göra det och i strid med en god lärargärning. Dessutom är det ju ett välkänt faktum, menade man, att vetenskapen inte representerar någon absolut sanning. Ungefär så gick resonemanget. Panelen var i chock och hann knappast återhämta sig innan evenemanget var slut och det blev bråttom till tåget.

I USA har kreationismen gjort framstötar i skolan med just samma argumentation. Där handlar det om hur religiösa rörelser listigt gör bruk av sanningsrelativism för att smyga in kreationismen i skolan. I Sverige förhåller det sig nog annorlunda. Här handlar det snarare om en relativistisk kunskapssyn som fått fotfäste i skolvärlden och som lämnar skoleleverna helt skyddslösa.

Jag har full förståelse för att det finns en problematik i hur man skall möta barn och ungdomar från familjer och kulturer där kreationism och liknande föreställningar spelar en viktig roll. Här måste det finnas en lyhördhet för de problem som kan uppstå. Men lösningen kan inte vara en fullständig kapitulation där skolans svar blir: ”ja, så kan man ju också tycka”.

Man har rätt att tycka vad man vill men man har inte rätt att stå oemotsagd. Respekt för en avvikande åsikt innebär inte att man håller tyst, utan att man lyssnar och kommer med motargument. Det handlar om att försöka övertyga, och i ljuset av goda argument låta sig övertygas. Det finns kunskap, vilken skolan har ansvar att förmedla, som är absolut i varje rimlig mening. En lärare måste ha modet, och övertygelsen, att säga: ”nej, du har faktiskt fel, det är så här det ligger till.” Skall det verkligen behöva vara så svårt?

 

Jag, en vidskeplig konspirationsteoretiker?

Vetenskap och folkbildning har genomfört en intressant undersökning om svenskars inställning till vidskepelse och pseudovetenskap. Det är lätt att inse vad som är rätt svar på de olika frågorna men jag bestämde mig ändå för att använda dem för att testa mig själv. Hur vidskeplig är jag?

VoF-Undersökningen-2015-1024x1024

Till en början gick det riktigt bra. Pågår det en global uppvärmning orsakad av människan? Absolut! Jag kryssar för ”7”, håller med helt och fullt. 38% av svenska folket har kryssat likadant som jag och hela 85% lutar åt samma håll. Evolutionsläran, dvs att livet har utvecklats över lång tid genom naturligt urval. En självklar sjua. Hela 57% tycker som jag och 85% är med på att det nog ändå stämmer. Slagrutor tror jag inte på och astrologi är förstås trams. Intressant nog är det bara hälften av befolkningen som är alldeles helt säkra på det sistnämnda. Här drar jag ifrån lite grand.

Så, det går ju bra det här. Alla rätt! Betydligt bättre än genomsnittet. Men så är det ett par frågor som skakar om mig lite grand.

Läkemedelsindustrin arbetar för att hålla människor sjuka, snarare än friska, för att göra större ekonomisk vinst. Kan jag verkligen kategoriskt avfärda detta? Jag har ju haft för mig att industrin intresserar sig mer för livslång medicinering mot välfärdssjukdomar  där man aldrig blir frisk än för forskning kring antibiotika och infektionssjukdomar. Just för att maximera vinsten. Så visst, det beror väl lite på hur man tolkar frågan. Men inte kan jag väl helt ärligt sätta ”1”, inte alls? Här ser det illa ut. Lider jag möjligen av en liten släng av konspirationsteoretiker? En alternativ fråga som kanske hade platsat vore Bilindustrin har monterat hemliga dataprogram i bilarna för att lura myndigheternas avgastester. Hur hade jag svarat på den?

Men det blir värre. Under rubriken Tro och övernaturlighet handlar det om Intelligent liv på andra planeter. Nu blir jag riktigt orolig. Jag har i flera offentliga sammanhang argumenterat för att detta alls inte kan uteslutas utan tvärtom är troligt. Här är jag i sällskap med hälften av befolkningen och klarar alltså testet med ett genomsnittligt resultat. En tröst är att Stephen Hawking inte hade klarat sig bättre han heller.

Sammantaget gick det alltså hyfsat. Men lite bekymrad blir jag. Är jag trots allt en vidskeplig konspirationsteoretiker?