Även blind höna kan ibland hitta ett korn. Näringslivets forskningsberedning brukar inte alltid hamna rätt i debatten, men denna gång har de på DN-debatt fått upp spåret på något viktigt. Åtminstone om man anstränger sig att tolka dem välvilligt. Låt mig i alla fall göra ett försök.
Om jag förstått dem rätt menar de att dagens högskoleutbildningar blivit alltför ytliga, delvis pådrivet av ett finasieringssystem baserat inte på kvalitet utan på kvantitet – den så kallade genomströmningen. Beredningen lyfter fram detta som ett skäl till de svårigheter näringslivet har att rekrytera kvalificerade personer till ledande positioner.
Förutom genomströmningen finns det dock ytterligare en faktor som bidrar till den olyckliga utvecklingen. Många av de förändringar som gjorts under senare år, inte minst inom tekniska utbildningar, har drivits på internt inom universiteten i en strävan att tillfredsställa vad man uppfattar som näringslivets industrispecifika behov. Detta har skett på bekostnad av ämnesdjup och, paradoxalt nog, av träning av just de färdigheter som forskningsberedningen efterlyser.
Ett exempel som är särskilt intressant i detta sammanhang är civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik, som ibland lyfts fram som något av en elitutbildning. Det har tidigare varit ett utbildningsprogram för studenter som vill ha möjlighet att fördjupa sig i fysik och matematik och samtidigt få en yrkesexamen. I en krävande och stimulerande intellektuell miljö har de inte bara fått tillfredställa sin nyfikenhet utan också utvecklat analytiska och visionära förmågor användbara inom vitt skilda ämnesområden. De med examen från teknisk fysik har ofta hamnat på framskjutande och ledande positioner.
Allt detta är nu statt under en snabb förändring som går i rakt motsatt riktning mot det som det forskningsberedningen önskar sig. Ämnesdjupet reduceras, utbildningen förlorar succesivt sin karaktär och en examen från programmet kommer inte längre att svara upp mot de högt ställda förväntningarna. Utvecklingen har gått olika långt på olika lärosäten men trenden är tydlig. Fler exempel kan hämtas från andra utbildningsområden.
Lösningen, som beredningen också är inne på, handlar om två saker (i min välvilliga tolkning). Ett förändrat tilldelningssystem som fokuserar mer på kvalitet och djup, kombinerat med insikten att alla högskolor inte skall dras över samma kam. Vissa bör satsa på regional förankring och ett nära samarbete med relevant näringsliv, medan andra, också med omsorg om näringslivet, måste stå fria.
Under trycket från snedvridna ekonomiska incitament har universiteten inte förmått stå upp för sina kunskapsideal. Det vore förlösande om de signaler som nu kommer från näringslivets forskningsberedning leder till en insikt om att man gått för långt i sin strävan att vara till lags.