Kvasivetenskap vid Uppsala universitet

Det är dramatiska förändringar på gång vid Uppsala Universitets civilingenjörsutbildning i teknisk fysik. En gång i tiden en prestigeutbildning med stort ämnesdjup, nu en utbildning stadd i snabb förändring under förevändning om ingenjörsmässighet och anställningsbarhet.

Under hösten har avgörande beslut fattats inom den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten där centrala delar av fysikämnet stryks och omfattande undervisningsuppdrag flyttas från fysiken. I beslutsunderlagen (se tex kallelse TUN 2016-01-19) framkommer skarp kritik mot ett centralt område inom fysiken: den analytiska mekaniken. I underlaget hävdar man att den analytiska mekaniken som vetenskap är behäftad med allvarliga brister. Detta är sensationella uppgifter.

Mekaniken formulerades först av Newton i slutet av 1600-talet och utgjorde startskottet för den moderna vetenskapen och den industriella revolutionen. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet utvecklades mekaniken genom portalgestalter som Lagrange och Hamilton till ett ramverk som sedan dess utgjort grunden för all fysik. Utan den analytiska mekaniken hade så gott som inget av den fysik som utvecklats från 1800-talet och  framåt, eller moderna teknologiska tillämpningar, varit möjlig. Det är alltså detta fundament som ifrågasätts i fakultetens beslutsunderlag.

Låt mig ta ett par exempel.

Under rubriken ”Analytisk mekanik: Mer generellt än Newton-Maxwells formalism?” lyfts de generella bristerna hos den analytiska mekaniken fram. Ett av problemen skall vara att man med Lagranges metod inte kan beskriva laddade partiklars rörelse i magnetiska fält. Som stöd utförs en halsbrytande beräkning som sägs leda fram till slutsatserna att Lagrangeformalismen leder till tvetydigheter och inte behöver leda till korrekt rörelseekvation!” och att ”Basen för mekanik är sålunda inte Lagrange‐Hamiltons ekvationer utan Newton‐Maxwells rörelselagar”.

Än mer fascineranden påståenden finns att läsa under rubriken: ”Är analytisk mekanik grund för statistisk mekanik eller kvantmekanik?”. Det finns sedan snart hundra år effektiva metoder att gå från klassisk fysik till kvantmekanik baserade på Hamiltons formalism för mekaniken. Men i beslutsunderlaget framgår det: ”Att Hamiltons ekvationer skulle vara en bas för att se utvidgningen till kvantmekanik har antagligen sprungit fram från en feltolkad språklig association”. Det talas också på ett fantasieggande sätt om områden ”där det över huvud taget inte går att se någon övergång från kvantmekanik till klassisk fysik”. I beslutsunderlaget slår man dessutom fast att Tanken att analytisk mekanik skulle vara en bas för kvantmekanik är på sin höjd en metafysisk spekulation”. Om någon skulle ställa sig tveksam till denna utsaga ges det betryggande beskedet att tanken därtill visar sig vara tvivelaktig vid en noggrannare kontroll.

Detta utgör alltså delar av det underlag på vilket fakulteten grundat sitt beslut. Ansvariga i ledande positioner och ledamöter i nämnder är förvisso inte alla fysiker, men det krävs inte mycket för att inse att resonemangen är helt uppåt väggarna. Man behöver inte mycket vetenskaplig skolning för att identifiera varningstecknen i texten. Det behövs inte heller mer än en enkel googling för att konstatera att påståendena helt saknar grund. Den kompetens som finns inom ämnet har man helt enkelt inte tagit hänsyn till.

Man kan alltså konstatera att utbildningsorgansiationen vid landets största fakultet fallit offer för kvasivetenskap och alternativa fakta. Hur har det kunnat gå så illa? Rimligen är det ett symptom på en kultur där respekten för sakkunskap urholkats till förmån för yta och politiska intriger.

Uppsala universitet är ett av världens främsta och fysikinstitutionen rankas på plats 36 i världen. Man kommer fortsatt kunna erhålla en förstklassig utbildning i fysik vid universitetet. Inklusive i analytisk mekanik. Den fysikintresserade student som dessutom vill kombinera med en civilingenjörsexamen i teknisk fysik måste dock söka sig annorstädes, kanske utomlands. De studenter som nu går på programmet eller nyligen examinerats har också anledning att känna oro. Hur kommer statusen för deras utbildning att påverkas? Och arbetsgivare måste fråga sig vad en utbildning präglad av ett kvasivetenskapligt tänkande egentligen är värd.

Uppsala universitets högstämda devis känns avlägsen i en vardag där man varken tänker fritt eller rätt.

 

Näringslivet tycker till om högskolan


Även blind höna kan ibland hitta ett korn. Näringslivets forskningsberedning brukar inte alltid hamna rätt i debatten, men denna gång har de på DN-debatt fått upp spåret på något viktigt. Åtminstone om man anstränger sig att tolka dem välvilligt. Låt mig i alla fall göra ett försök.

Om jag förstått dem rätt menar de att dagens högskoleutbildningar blivit alltför ytliga, delvis pådrivet av ett finasieringssystem baserat inte på kvalitet utan på kvantitet – den så kallade genomströmningen. Beredningen lyfter fram detta som ett skäl till de svårigheter näringslivet har att rekrytera kvalificerade personer till ledande positioner.

Förutom genomströmningen finns det dock ytterligare en faktor som bidrar till den olyckliga utvecklingen. Många av de förändringar som gjorts under senare år, inte minst inom tekniska utbildningar, har drivits på internt inom universiteten i en strävan att tillfredsställa vad man uppfattar som näringslivets industrispecifika behov. Detta har skett på bekostnad av ämnesdjup och, paradoxalt nog, av träning av just de färdigheter som forskningsberedningen efterlyser.

Ett exempel som är särskilt intressant i detta sammanhang är civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik, som ibland lyfts fram som något av en elitutbildning. Det har tidigare varit ett utbildningsprogram för studenter som vill ha möjlighet att fördjupa sig i fysik och matematik och samtidigt få en yrkesexamen. I en krävande och stimulerande intellektuell miljö har de inte bara fått tillfredställa sin nyfikenhet utan också utvecklat analytiska och visionära förmågor användbara inom vitt skilda ämnesområden. De med examen från teknisk fysik har ofta hamnat på framskjutande och ledande positioner.

Allt detta är nu statt under en snabb förändring som går i rakt motsatt riktning mot det som det forskningsberedningen önskar sig. Ämnesdjupet reduceras, utbildningen förlorar succesivt sin karaktär och en examen från programmet kommer inte längre att svara upp mot de högt ställda förväntningarna. Utvecklingen har gått olika långt på olika lärosäten men trenden är tydlig. Fler exempel kan hämtas från andra utbildningsområden.

Lösningen, som beredningen också är inne på, handlar om två saker (i min välvilliga tolkning). Ett förändrat tilldelningssystem som fokuserar mer på kvalitet och djup, kombinerat med insikten att alla högskolor inte skall dras över samma kam. Vissa bör satsa på regional förankring och ett nära samarbete med relevant näringsliv, medan andra, också med omsorg om näringslivet, måste stå fria.

Under trycket från snedvridna ekonomiska incitament har universiteten inte förmått stå upp för sina kunskapsideal. Det vore förlösande om de signaler som nu kommer från näringslivets forskningsberedning leder till en insikt om att man gått för långt i sin strävan att vara till lags.

Mer i ämnet här och här, samt på bloggen bland annat här.

Vart tog kanslern vägen?

Så smått har det börjat komma fler reaktioner på högskoleministerns 18-julikupp, i dag i form av ett politiskt färgat men sakligt korrekt inlägg på DN-debatt (2017-08-13). Kritiken utökas till  regeringens nej till deltagande i ett OECD-projekt om internationell utvärdering av högre utbildning. Prislappen är beskedlig, men man väljer alltså att avböja. Departementet motiverar sitt ointresse med att det är få länder som deltar och att man ändå har tillgång till all information. Håller ursäkten, eller kan man ana ett mönster? Låt oss gräva lite i förhistorien.

Det har funnits flera olika utvärderingssystem under de senaste åren och förändringar har ofta kommit som svar på kritik från högskolorna själva riktad mot tidigare system. Under en period ansågs det vara för lite fokus på de faktiska studieresultaten och för stor vikt vid formfrågor. Ett nytt system konstruerades där examensarbetena hamnade i centrum och en högskola rentav kunde få en utbildning i ett visst ämne underkänd och examensrätten indragen. Inte heller detta föll i särskilt god jord. Någon enskild högskola råkade riktigt illa ut och flera av de lärosäten som skröt med den allra högsta svansföringen blev placerade vid skampålen. Och visst, det där med att lägga så stor vikt vid en enskild komponent som examensarbetena var väl inte alldeles genomtänkt. Men några obekväma sanningar lyckades nog systemet trots allt avslöja och kanske hade det haft potential att utvecklas.

Men en väg har två diken och nu har vi ett nytt system. Igen. Nu skall kunskapen hos de färdiga studenterna överhuvudtaget inte mätas centralt utan hela ansvaret lämnas över till högskolorna. Däremot skall deras eget kvaliltetsarbete utvärderas. Utmärkta arbetstillfällen för flummare och pappersvändare med andra ord.

Samtidigt har man passat på att rejält avlöva universitetskanslerämbetet. Någon kvalitetskontroll skall man inte ägna sig åt utan istället bli en slags metapedagogisk enhet. I kölvattnet av den makalösa skandalen på KI sparkades den dåvarande  universitetskanslern med buller och bång som en konsekvens av sina tidigare insatser som rektor för KI. Inte så oväntat, men när det sedan var dags att hitta en efterträdare slog man till med en skenbart betydelselös förändring: istället för universitetskansler skulle efterträdaren tituleras generaldirektör. Ingen liten sak. Ämbetet kan spåras tillbaka ända till Jakob Ulvsson i Uppsala 1477. Under ett par hundra år samsades en kansler i Uppsala och en i Lund om titeln, men från 1859 enades man om en gemensamt. Ett månghundraårigt ämbete har alltså gått i graven med en tydlig markering från regeringen att högskolorna minsann inte har någon särställning gentemot andra statliga verk. De är blott en kugge i maskineriet som skall veta hut. Den möjlighet som erbjöd sig när KI skjutit sig själva och hela sektorn i foten var helt enkelt oemotståndlig.

Det skall sägas att det inte är lätt att utvärdera högskoleutbildning (svårare än forskning) på ett vettigt sätt och frågan är hur väl högskolan förmår förvalta ansvaret. En första fråga att besvara är vad man skall ha resultaten till. Vill man ha ett dokument (det handlar alltid om dokument) för marknadsföring utåt eller ett dokument riktat inåt med goda råd? Vid minsta tvekan går det åt skogen. Avdelningarna vill inte blotta svagheter inför institutionerna, institutionerna fruktar fakulteterna och fakulteterna vill hålla masken inför högskolan. Och högskolan vill slå sig för bröstet utåt. I ett system där tilliten mellan olika nivåer, och hela vägen upp till departement, brutits ner, blir självvärderingar ett meningslöst spel som i bästa fall resulterar i flerfärgstryck som lurar omvärld och studenter.

Det som skulle kunna göra skillnad, och som skulle kunna ruska om högskolesverige på ett välgörande sätt, vore en internationell utvärdering av kvaliteten i svensk högskoleutbildning – detta med självklar reservation för att förutsättningarna skiljer sig mellan olika typer av utbildningar. Det är väl knappast troligt att enskilda högskolor förmår ta itu med en sådan uppgift. Eventuella goda initiativ lär malas sönder eller urvattnas av interna politiska motsättningar. Rädslan att blotta sina svagheter tar över när stödet uppifrån uteblir. Det är i detta ljus man skall se regeringens njugga intresse för internationell utvärdering. Man anser det oviktigt, räds resultaten och vill inte låta sitt maktutövande påverkas.

Hur länge skall detta få fortsätta? Nivån på svensk högskolepolitik måste höjas och räddas undan politiskt spel. Mer i ämnet finns här.

Utbildning på universitetsnivå snart bredare än hög

Om man vill smyga in en förändring av högskolans uppdrag är 18 juli ett perfekt datum. Det är nog just då som universiteteten befinner sig i sin allra djupaste sommarslummer. Det är länge sedan vårens sista tentor rättats och det dröjer lika länge till innan allt börjar om med omtentor och kurststarter. Ministern för forsknng och högre utbildning får gratuleras till att så skickligt prickat rätt i tid.

I en ekointervju presenteras ett lagförslag som för den oinvigde mest låter som en korrigering av ett korrektur: breddad rekrytering skall ersättas med breddat deltagande.

Några lundateologer fattade emellertid galoppen, trillade ur hängmattan och tog bladet från munnen på SvD- brännpunkt.  För att uttrycka det koncist och utan omsvep observerade lundensarna att ministern helt enkelt vill ha högre genomströmning på högskolan men att det inte får kosta ett skvatt. Oavsett om studenterna vill eller kan skall de släpas genom utbildningen och få sin examen. Och detta utan att ge avkall på kvaliteten.  Makten har talat.

Den korta ekointervjun ger inte många detaljer om hur ministern resonerar, och den fåordiga promemorian antyder att den nya formuleringen bara bättre beskriver vad som faktiskt redan görs, men ministerns replik till lundensarna är glasklar och bekräftar farhågorna

”Brett deltagande handlar inte om att sänka krav, utan om att låta lärandet stå i centrum. Det handlar om att studenterna ska få möta en pedagogik som inte utgår från traditioner, utan som utgår från vetenskap om lärande.”

Högskolorna missbrukar alltså sina resurser medan undervisningen är mossig och ovetenskaplig. Ministerns lösning är elegant: ”låt lärandet stå i centrum!” Ministern klagar i sin replik dessutom över att inträdet i högskolan för många blir som att komma till en annan värld. Och jag hoppas verkligen att det är just så. Högskolan skall inte vara en förlängning av grundskolan och gymnasiet utan erbjuda vuxna och motiverade människor utblickar till nya världar under eget ansvar. Läs och lyssna också till Göran Rosenbergs analys.

Det verkliga problemet med högskolan är nog snarare en allt större slätstrukenhet som inte gör intryck på någon. Stora studentgrupper föses ihop inom samma utbildning med enorma skillnader i förutsättningar och förväntningar.  En lösning som jag själv argumenterat för (tex här och här) är en differentiering mellan olika högskolor. Alla kan inte stöpas i samma form. Med en differenterad undervisning där läraren inte behöver slitas mellan ytterligheter vad gäller förmågor och förväntningar kan varje student få vad den behöver. För vissa innebär detta en praktisk yrkesutbildning med regional relevans och för andra möjligheten att känna fläkten från ett internationellt forskningsuniversitet. Men en sådan åtskillnad är nog inget som ministern vill veta av.

Det finns brister i studentunderlaget som nog inte kommer att åtgärdas i första taget. Vi får nog leva med att många alls inte har de nödvändiga förkunskaperna. Men att baxa den som varken kan eller vill över en nedsänkt ribba vinner ingen på. Ett bättre sätt att öka bredden är det tekniskt-naturvetenskapliga basåret vilket några företagsledare har fattat på DN-debatt.

Vill man satsa på breddad rekrytering och deltagande är detta något konkret med utsikt att fungera. Basåret är en gymnasieutbildning som sker i högskolans regi och ger den andra chans som många behöver efter ett undermåligt gymnasium. Men som det nu ser ut är det upp till högskolan själv att sätta av de resurser man anser är lämpliga. Bättre vore nog att lyfta ut basåret som en särskild post med separat finansiering och som ett särskilt uppdrag. Gärna spritt över landet för att fånga upp de förmågor som minstern fruktar skall gå förlorade.

Vad som bekymrar mig mest är nog hur universitetens ledningar kommer att reagera på de nya direktiven. En rimlig gissning är väl att man ytterligare ökar kraven på återrapportering från institutioner och fakulteter. De kommer att få  ange vad de gjort, vilka resultat som uppnåtts och vad som planeras. Kanske går det också att hitta på någon fiffig indikator att mäta som i bästa NPM-anda kan omvandlas i pengar. Därtill kommer reglementet kring pedagogisk vidareutbildning att stramas upp. Allt för att blidka ministern. Många extra timmar av meningslöst torrsimmande pappersarbete kommer att tas från lärarnas undervisningstid och kontakt med studenterna. Något breddat deltagande eller ökad genomströmning lär det knappast bli som ett resultat av detta. Men det finns ju mer man kan göra.

Sänkta krav vill ministern inte ha, men hur avgör man om kraven sänkts? Med ett förändrat innehåll, bättre anpassat till de nya studenterna och den nya pedagogik som ministern efterfrågar, är det inte svårt att sopa igen spåren. Det har gjorts förr.

Så småningom kan nog ministerns dröm om högskolan bli verklighet: en foglig kugge i samhällsmaskineriet där ingen behöver utsättas för svåra eller främmande tankar.

På marsch med vetenskapen mot vadå?

Idag manifesteras det för vetenskapen. En marsch för vetenskapen ordnas över hela världen, också i Sverige. Initiativet kommer från USA och kan ses som en reaktion på det kunskapsförakt som Trump och hans gelikar står för.  Vällovligt, vem kan säga något annat, och många fina populärvetenskapliga arrangemang följer i kölvattnet, men som vanligt är allt lite mer komplicerat än så.

Dagens DN-debatt utgör ett intressant exempel. Jag ifrågasätter inte de goda intentionerna hos flera av skribenterna, men det finns ett enkelt sätt att avgöra om det ändå ligger något och lurar i bakgrunden: räkna antalet gånger man använder order ”utmaning”. I detta fall fem gånger, vilket får anses relativt högt givet den ganska korta artikeln.

Vad det i grunden handlar om är att miljöministern, som företrädare för regeringen, i skydd av dagens evenemang tar chansen att göra politik av vetenskapen. Det är självklart bra att man argumenterar för att beslut skall vila på vetenskaplig grund –när en sådan grund finns. Dock blir också den respekt för fakta som proklameras ibland lätt naiv vilket jag själv berört här, och i DN också kort beskrivs på sidan intill dagens debattartikel.

Men riktigt falskt skorrar det om man har regeringens forskningsproposition i färskt minne. Den gör klart hur regeringen egentligen ser på vetenskapen: ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning.

Vetenskapen är till sin natur rebellisk, ifrågasättande och inte något som kan vara makten till lags. Dess resultat välkomnas när de levererar lösningar på… svåra problem (där var det nära) och ger hisnande nya perspektiv. Men den kan också vara besvärande när den ifrågasätter det som vi tagit för givet. Vetenskapen skall förstås stå samhället till tjänst när den kan, men den får aldrig underordna eller liera sig med makten. De sunda insilkter om faktaresistens och vetenskapens betydelse som nu börjar komma fram riskerar att förvridas till något minst lika farligt. De som idag marscherar för vetenskapen gör klokt i att noga tänka på vilka de marscherar tillsammans med.

(Förhållandet mellan vetenskapen och samhället och vetenskapens frihet har förstås många bottnar. Olle Häggström (som aldrig kan anklagas för att inte vara rebellisk) går här i polemik med tidigare rektorn i Lund Göran Bexell.)

Universiteteten befinner sig som organisationer i en mellanroll där man berättigat kan undra var lojaliteten ligger. Är rektorn en trogen myndighetschef som svarar inför en politisk makt, eller en upprorisk företrädare för vetenskapen? Lite av varje kanske. Men utvecklingen går i politisk samstämmighet definitivt mot det förstnämnda.

Min egen manifestation för vetenskapen får vänta till i morgon. En utfykt med barnen tillsammans med småfågelskådarna kan göra nog så mycket gott för vetenskapens framtid som ett taktfast marscherande i blandat sällskap.

DN-debatt: Vi anmäler forskningsproppen till JK/JO

 

Den fria forskningen har grundlagsskydd, men vad är detta egentligen värt? Det vill jag, Göran Arnqvist och Shirin Ahlbäck Öberg ta reda på. Av det skälet har vi idag anmält regeringens forskningsproposition till JK/JO vilket vi idag skriver om på DN-debatt.

Se inslag på TV4-nyheterna om vår artikel.

Regeringen vill på ett aldrig tidigare skådat sätt inskränka universitetens och de enskilda forskarens möjligheter att välja forskningsinriktning. I forskningspropositionen görs klart att forskningens enda syfte är att främja svensk tillväxt och i övrigt leverera de resultat som beställs fram. Det är ju också en illa bevarad hemlighet att forskningspropositionen i praktiken bär näringsdepartementets stämpel och knappast tar några andra hänsyn.

Den svenska regeringen är inte ensam i sin ambition utan följer en världsomspännande trend. Den kanske mest förskräckande utvecklingen kan vi se i USA som tydligt visar på skörheten hos de demokratiska institutionerna.  Vad blir nästa steg? Vad kommer framtida svenska regeringar av oklar kulör kunna hitta på? Det är viktigt att gränsen klargörs. Har den redan passerats eller är det fritt fram att gå ännu längre?

Regeringen vill att samverkan med näringslivet skall utgöra en viktig grund för hur mycket resurser en högskola får. Detta sätt att tänka får allt större infytande över hur forskningen styrs. Ju mer samverkan, desto mer pengar är det enkla receptet. Men det finns ytterligare en fara. Utbildning, forskning, externt näringsliv och forskardrivna egenföretag vävs samman i täta nätverk av ekonomiskt beroende och risktagande. Var finns den kritiska granskningen av en samverkan som hotar fötroendet för högskolevärlden?

Utvecklingen är inte unik för högskolan. Göran Arnqvist har i en annan debattartikel beskrivit hur de som leder offentlig verksamhet i allt mindre grad har kontakt med kärnverksamheten, vilket i sin tur sätter sin prägel på hur man styr och prioriteterar. För den som inte förstår sig på kärnverksamhetens innehåll blir allmängiltiga begrepp och floskler som samverkan något lättbegripligt att sätta fokus på.

Politiskt tycks frågan om forskningens frihet tillfälligt vara död. Alla sätter näringslivets kortsiktiga behov först och några kritiskt tänkande medborgare eller institutioner verkar man inte vilja veta av. Märkligt givet de varningar vi får från den övriga världen.

Kan man hoppas på en förändring innan det är för sent?

Näringslivet mot Universiteten: 1-1

Vid Uppsala universitets konsistoriemöte den 2016-09-15 försökte näringslivet sig på ett långskott i frågan om hur val av rektor skall gå till. Näringslivets forskningsberedning hoppade tjänstvilligt upp i luften men i sin entusiasm nickade man bollen i eget mål. Det förslag till nyordning som konsistoriet fått på sitt bord, och som i allt väsentligt överensstämde med Svenskt näringslivs, avvisades och man tvingades börja om.  Mer att läsa här, här och via länkar bakåt till andra inlägg och debattartiklar.

Det modifierade förslaget från 2016-10-27 var i huvudsak en kopia av hur det såg ut förra gången det begav sig vid valet 2011. Förslaget gick ut på remiss, men fick rejält underkänt av samtliga fakulteter. Det missnöje som länge legat och pyrt fick möjlighet att komma upp till ytan. Man vill i remissvaren ta tillbaka makten från konsistoriet och återupprätta regelrätta val. Spänningen var därför stor när konsistoriet gick till beslut igår, 2016-12-14. För mer bakgrund se Li Bennich-Björkmans artikel på SvDs kultursida. Så, hur gick det?

Medan universitetslaget sprang runt på mittfältet och försökte hitta öppningar för anfall kunde näringslivet dribbla sig fram och vid mötet göra en tunnel i mål och kvittera till 1-1.

Eftersnacket är nu i full gång och det råder fortfarande delade meningar om i vad mån försvaret har skött sig. Man kan till att börja med konstatera att beslutet förvisso innebär kompromisser. Konsistoriets ordförande får sitta på bänken och inte vara med i rekryteringsgruppen, någon rekryteringsfirma måste man inte använda om man inte vill, och hörandeförsamlingen får hänvisa till valresultat. Gott så?

Så långt skulle man kunna hävda att ingenting egentligen hänt och att 1-1 inte skiljer sig från 0-0. Om Svenskt näringsliv inte ställt till med det spektakulära självmålet i sin iver att ta över makten, och låtit allt bara vara vid det nygamla 2011, hade man förmodligen suttit med väsentligen samma process som nu. Men det finns en viktig skillnad.

Vad som nu står fullständigt klart är att universitetets fakulteter faktiskt vill ha en annan ordning. Processen som beslutats duger inte. Man vill ha regelrätta val och man vill att universitets forskare och lärare genom valda representanter skall styra denna process. På denna punkt har konsistoriet helt enkelt kört över resten av universitetet. Ordförande säger sig vilja ha en ”process som är både väl förankrad inom universitetsorganisationen och förankrad inom konsistoriet” samtidigt som man nu försatt sig i en situation där en sådan förankring de facto saknas.

Man säger sig inte vilja genomföra stora förändringar utan en ordentlig utredning. Men att följa remissvaren hade inte inneburit annat än att man återgått till en beprövad ordning som använts vid val fram till 2003, och delvis 2005. Och vad gäller förslag till stora förändringar utan utredning och förankring kan Svenskt näringslivs företrädare knappast  anklagas för att darra på manchetterna.

Vad händer nu? Valet kommer att skötas ungefär som förra gången. Upprörda akademiker kan hållas sysselsatta med att utreda styrformerna till nästa gång det är val vilket mycket väl kan dröja ett decennium.

Det viktigaste är dock hur allt detta visar på de hot som universitetssektorn står inför och de uttalade ambitioner som finns inom näringslivet att få inflytande över forskning och undervisning. Det är också just i denna anda forskingspropositionen tillkommit som diskuteras på annat ställe på bloggen och SvDs debattsida. Propositionens tomma formuleringar om fri forskning, i kombination med reella påbud om styrning och samverkan med näringslivet, visar på en annan maktkamp. I detta fall en kamp mellan näringsdepartementet och utbildningsdepartementet där det första vunnit med åtminstone  5-0. Och som detta inte vore nog skall universitetskanslern hädanefter tituleras generaldirektör.

Hotet mot den fria forskningen

Idag presenterade regeringen sin nya forskningsproposition. Det går fyra år mellan varven så det handlar om en viktig händelse. Men resultatet var sannerligen inget att glädja sig åt. Tillsammans med många andra inom den akademiska världen är jag rätt chockad, om än inte förvånad, över innehållet. Istället för en  forskningspropostion har man presterat ett dekret med titeln ”Kunskap i samverkan”.

Intervju för Rapport.
Intervju för Rapport.

Propositionen anvisar en total höjning av basanslagen till högskolor och universitet på 1,3 miljarder kronor/år från 2020 och beskriver detta som en stor satsning. Detta är rent vilseledande. Om man korrigerar för den allmänna kostnadsutvecklingen under kommande år, eller jämför med hur BNP förväntas öka, handlar det sannerligen inte om några särskilt imponerande siffror.

Men detta är inte det stora problemet. Snålhet är en sak, men den dramatiskt ökade styrning av forskningen som propositionen innebär är något mycket oroande.

Basanslagen brukar förknippas med medel som står universiteten till någorlunda fritt förfogande och utgör garanten för den fria forskningen. Detta vill man nu i grunden förändra genom att villkora höjningen med ökad samverkan med samhälle och näringsliv. Man kommer bland annat att införa ett nytt system för medelstilldelning där kvaliteten på forskningen skall ha samma vikt som hur väl högskolor och universitet samverkar med det omgivande samhället. Sämre forskning skall alltså kunna kompenseras av mer kontakt med näringslivet. Styrmedel av detta slag ger inte bara utslag på de pengar som är direkt utsatta för omfördelning. De förändrar attityder, beteendemönster och maktförhållanden inom högskolor och universitet och kommer att få stora konsekvenser.

Man intar också en helt oproblematiserande attityd till begreppet samverkan. Man vill inte se baksidan där högskolor kan komma att rädas forskning som leverera obekväma resultat. Kanske förlorar man de näringslivskontakter som man ville använda för att lyfta betyget på samverkan?

Det är inte konstigt eller fel att göra särskilda satsningar inom specifika områden som klimat eller antibiotikaresistens och låta vetenskapsråden fördela medlen. Men att direkt gripa in i det sätt som universitet och högskolor väljer att använda de medel som är avsedda för fri forskning är något helt annat. Man tar heller ingen som helst hänsyn till de olika villkor under vilket högskolor med regionalt ansvar och universitet med uppgift att bedriva bred internationellt slagkraftig forskning verkar.

Regeringen har lagt fram en forskningsproposition som andas nationalism och luktar 50-tal. Man vill beställa fram forskningsresultat som sedan skall komma svenska företag till nytta för att befrämja svensk tillväxt. De högskolor och universitet som bäst anpassar sig till dessa önskemål skall få mest resurser. Men forskningen är internationell och kunskapen lika så. Om man har bekymmer med innovationstakten i Sverige får man nog leta syndabockar på andra håll än vid universiteten.

I en tid där viktiga samhällsinstitutioner befinner sig under hårt tryck världen över, faktaresistens har blivit norm och vetenskapen ifrågasätts, väljer den svenska regeringen att förbigå allt detta med tystnad. Det handlar om en beklämmande aningslöshet. En viktig uppgift för universiteten är att försvara demokratin, det fria tänkandet och rätten att ifrågasätta. I detta sammanhang är ”Kunskap i samverkan” ingen upplyftande läsning.

Betydligt klokare tankar kan man läsa i Kungliga Vetenskapsakademins inspel till forskningspropositionen.

Universitetet och näringslivet, akt 2

Status quo tycks återställd. Det förslag till procedur vid val av ny rektor vid Uppsala universitet som nu går ut på remiss liknar hur det såg ut förra gången. Förvisso ingen optimal process men nedrustningen av kollegialiteten har i allafall tillfälligt hejdats.

Är man cynisk kan man glädja sig åt Svenskt näringslivs klumpiga inhopp. Det har resulterat i att utbildningsministern i DN slagit fast att

”Regeringen har en helt annan uppfattning än Näringslivets forskningsberedning. Vi ser ingen vinst med att minska det kollegiala inflytandet, utan ser tvärtom inflytandet som en garant för kvalitetsutvecklingen.”

… och att  ordförande Leif Östling i Svenskt näringsliv fått lite kalla fötter och i Dagens industri på frågan om hur han ser på att man fått hela universitetsvärlden emot sig svarar: ”Det är absolut ingen bra utveckling.” (Man noterar att samme Östling lustigt nog satt i beredningen när man för något år sedan ville införa VD-styre också i vanliga skolan.)

Däremot försvarar Svenskt näringslivs universitetsstrateg Tobias Krantz beredningens slutsatser på ett ganska obekymrat sätt. Men man kan väl ändå hoppas att Svenskt näringsliv efter det att de slickat såren låter mer omdömesgilla personer hantera engagemanget i forskningsfrågor än nuvarande beredning.

Nu gäller det att ta fasta på det skedda, inte slå sig till ro, utan faktiskt utveckla unversitetens demokratiska styre i motsatt riktning mot vad den förhoppningsvis insomnade Ledningsutredningen ville (behandlad på andra ställen i bloggen). Det saknas ju inte problem att ta tag i.

 

Men som jag skrivit tidigare finns det fler aspekter. På samma konsistoriemöte där man tog nya tag i ledningsfrågan fattades det också beslut om universitetets forskningsstrategier vilket av förståeliga skäl inte leder till någon större uppmärksamhet. Begreppet är i sig en märklighet som bygger på föreställningen att inte bara övergripande villkor utan också forskningen i sig kan toppstyras. Men visst, någon slags ordning och reda måste det vara och forskarna kan ju inte driva runt hipp som happ.

Men det kan göras på olika sätt. Och inte alls nytt för i år är att man fortsätter med det floskeltyngda språkbruk som gör att rubriker som ”Forskningsstrategier för framtidens utmaningar” kan slinka igenom. Det som gör detta möjligt är en allt mer utbredd managementkultur som förblindar även de godaste av krafter som med rosiga kinder och solsken i blick ger sig in i leken.

Listan över det man vill satsa på i Uppsala under kommande år utgörs av flera vällovliga initiativ. (Något förvånande är hur man lyckas undvika ordet ”klimat” när man redogör för hur universitetet kan vara till nytta.) Men den ständigt återkommande poäng jag vill göra är att det alltid tycks vara det vilket med ett inte längre särskilt fräscht nyspråk betecknas  ”utmaningsdriven forskning” som får signalera vad universitetet står för. Kanske borde man tydligare markera att det också finns annat?  Man kan inte undgå känslan av att det är någon som står och sneglar de ängsliga universiteten över axeln.

 

 

Uppror på Uppsala universitet

Det stormar rejält på Uppsala universitet. Debattartiklar publiceras och upprop signeras i en strid ström – inklusive av sex tidigare rektorer och prorektorer. Upprinnelsen är en debattartikel i DN författad av näringslivets forskningsberedning som i sin snurrighet bara överträffas av den rapport artikeln refererar. Jag kan själv berömma mig med att ha tagit täten i kritiken i och med en replik i DN. Näringslivets forskningsberedning har svarat tamt och oinitierat på replikerna medan konsistoriets ordförande bara kortfattat kommenterat händelseutvecklingen. Det har gått så långt att DNs kultursidor fått upp vittringen och tagit till orda om kuppförsöket.

Publikationen av näringslivets artikel, som argumenterar för att lärares och forskares inflytande vid val av rektor skall ”strypas”, förefaller dessutom ha samordnads med att motsvarande förslag gick till universitetets konsistorium bara några dagar tidigare. En av medlemmarna i forskningsberedningen är besynnerligt nog också lärarrepresentant i konsistoriet där hon agerade aktivt för förslaget. Konsistoriet lät sig klokt nog inte övertygas och det blev lyckligtvis bakläxa.

Det finns goda skäl för de upprörda känslorna. I grunden handlar det om att en rektor för ett universitet som Uppsala måste ha vetenskaplig kompetens och legitimitet.  Ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att garantera detta är ett fullt fungerande kollegialt system där universitetets forskare och lärare är de som bestämmer.

Den vetenskapliga förankringen är en garanti för att ledningen inte tappar kontakten med den verksamhet den är satt att leda och att den sätter de vetenskapliga värdena i första rummet. Utvecklingen går på många lärosäten i en oroväckande riktning där det alls inte är självklart att akademiska ledare skall ha intresse, kunskap och erfarenhet av forskning. Följden blir att man hellre ägnar sig åt adminstrativa sysslor och universitetet helt enkelt tappar sin själ.

Om detta har jag skrivit mer på annan plats. Läs bland annat här och här på bloggen (och flera andra inlägg) samt min artikel i Axess.

Men konfrontationen med näringslivet handlar om mer än bara rektorsrollen. Näringslivets påverkan på universiteten går djupare ner i leden. Samverkan med det omgivande samhället är något som prisas och belönas. Det är bra till en viss gräns, i överskott skadligt och till slut rentav farligt. Kanske är det dags att släppa naiviteten och tänka lite på distansen? Vilka gemensamma ekonomiska intressen har redan hunnit byggas upp mellan universiteten och näringslivet? Hur påverkar detta trovärdigheten när det gäller forskningens och undervisningens innehåll? Vilka band knyts i minglet i Almedalen och i andra sammanhang? Det kan röra sig om avtal på hög nivå men också om enskilda forskares beroendeställning och egen ekonomiska vinning. Kanske man borde ta reda på hur det egentligen ser ut?

Det är dags att ta universitetens oberoende på allvar.