DN-debatt: Vi anmäler forskningsproppen till JK/JO

 

Den fria forskningen har grundlagsskydd, men vad är detta egentligen värt? Det vill jag, Göran Arnqvist och Shirin Ahlbäck Öberg ta reda på. Av det skälet har vi idag anmält regeringens forskningsproposition till JK/JO vilket vi idag skriver om på DN-debatt.

Se inslag på TV4-nyheterna om vår artikel.

Regeringen vill på ett aldrig tidigare skådat sätt inskränka universitetens och de enskilda forskarens möjligheter att välja forskningsinriktning. I forskningspropositionen görs klart att forskningens enda syfte är att främja svensk tillväxt och i övrigt leverera de resultat som beställs fram. Det är ju också en illa bevarad hemlighet att forskningspropositionen i praktiken bär näringsdepartementets stämpel och knappast tar några andra hänsyn.

Den svenska regeringen är inte ensam i sin ambition utan följer en världsomspännande trend. Den kanske mest förskräckande utvecklingen kan vi se i USA som tydligt visar på skörheten hos de demokratiska institutionerna.  Vad blir nästa steg? Vad kommer framtida svenska regeringar av oklar kulör kunna hitta på? Det är viktigt att gränsen klargörs. Har den redan passerats eller är det fritt fram att gå ännu längre?

Regeringen vill att samverkan med näringslivet skall utgöra en viktig grund för hur mycket resurser en högskola får. Detta sätt att tänka får allt större infytande över hur forskningen styrs. Ju mer samverkan, desto mer pengar är det enkla receptet. Men det finns ytterligare en fara. Utbildning, forskning, externt näringsliv och forskardrivna egenföretag vävs samman i täta nätverk av ekonomiskt beroende och risktagande. Var finns den kritiska granskningen av en samverkan som hotar fötroendet för högskolevärlden?

Utvecklingen är inte unik för högskolan. Göran Arnqvist har i en annan debattartikel beskrivit hur de som leder offentlig verksamhet i allt mindre grad har kontakt med kärnverksamheten, vilket i sin tur sätter sin prägel på hur man styr och prioriteterar. För den som inte förstår sig på kärnverksamhetens innehåll blir allmängiltiga begrepp och floskler som samverkan något lättbegripligt att sätta fokus på.

Politiskt tycks frågan om forskningens frihet tillfälligt vara död. Alla sätter näringslivets kortsiktiga behov först och några kritiskt tänkande medborgare eller institutioner verkar man inte vilja veta av. Märkligt givet de varningar vi får från den övriga världen.

Kan man hoppas på en förändring innan det är för sent?

Hotet mot den fria forskningen

Idag presenterade regeringen sin nya forskningsproposition. Det går fyra år mellan varven så det handlar om en viktig händelse. Men resultatet var sannerligen inget att glädja sig åt. Tillsammans med många andra inom den akademiska världen är jag rätt chockad, om än inte förvånad, över innehållet. Istället för en  forskningspropostion har man presterat ett dekret med titeln ”Kunskap i samverkan”.

Intervju för Rapport.
Intervju för Rapport.

Propositionen anvisar en total höjning av basanslagen till högskolor och universitet på 1,3 miljarder kronor/år från 2020 och beskriver detta som en stor satsning. Detta är rent vilseledande. Om man korrigerar för den allmänna kostnadsutvecklingen under kommande år, eller jämför med hur BNP förväntas öka, handlar det sannerligen inte om några särskilt imponerande siffror.

Men detta är inte det stora problemet. Snålhet är en sak, men den dramatiskt ökade styrning av forskningen som propositionen innebär är något mycket oroande.

Basanslagen brukar förknippas med medel som står universiteten till någorlunda fritt förfogande och utgör garanten för den fria forskningen. Detta vill man nu i grunden förändra genom att villkora höjningen med ökad samverkan med samhälle och näringsliv. Man kommer bland annat att införa ett nytt system för medelstilldelning där kvaliteten på forskningen skall ha samma vikt som hur väl högskolor och universitet samverkar med det omgivande samhället. Sämre forskning skall alltså kunna kompenseras av mer kontakt med näringslivet. Styrmedel av detta slag ger inte bara utslag på de pengar som är direkt utsatta för omfördelning. De förändrar attityder, beteendemönster och maktförhållanden inom högskolor och universitet och kommer att få stora konsekvenser.

Man intar också en helt oproblematiserande attityd till begreppet samverkan. Man vill inte se baksidan där högskolor kan komma att rädas forskning som leverera obekväma resultat. Kanske förlorar man de näringslivskontakter som man ville använda för att lyfta betyget på samverkan?

Det är inte konstigt eller fel att göra särskilda satsningar inom specifika områden som klimat eller antibiotikaresistens och låta vetenskapsråden fördela medlen. Men att direkt gripa in i det sätt som universitet och högskolor väljer att använda de medel som är avsedda för fri forskning är något helt annat. Man tar heller ingen som helst hänsyn till de olika villkor under vilket högskolor med regionalt ansvar och universitet med uppgift att bedriva bred internationellt slagkraftig forskning verkar.

Regeringen har lagt fram en forskningsproposition som andas nationalism och luktar 50-tal. Man vill beställa fram forskningsresultat som sedan skall komma svenska företag till nytta för att befrämja svensk tillväxt. De högskolor och universitet som bäst anpassar sig till dessa önskemål skall få mest resurser. Men forskningen är internationell och kunskapen lika så. Om man har bekymmer med innovationstakten i Sverige får man nog leta syndabockar på andra håll än vid universiteten.

I en tid där viktiga samhällsinstitutioner befinner sig under hårt tryck världen över, faktaresistens har blivit norm och vetenskapen ifrågasätts, väljer den svenska regeringen att förbigå allt detta med tystnad. Det handlar om en beklämmande aningslöshet. En viktig uppgift för universiteten är att försvara demokratin, det fria tänkandet och rätten att ifrågasätta. I detta sammanhang är ”Kunskap i samverkan” ingen upplyftande läsning.

Betydligt klokare tankar kan man läsa i Kungliga Vetenskapsakademins inspel till forskningspropositionen.