Vid Uppsala universitets konsistoriemöte den 2016-09-15 försökte näringslivet sig på ett långskott i frågan om hur val av rektor skall gå till. Näringslivets forskningsberedning hoppade tjänstvilligt upp i luften men i sin entusiasm nickade man bollen i eget mål. Det förslag till nyordning som konsistoriet fått på sitt bord, och som i allt väsentligt överensstämde med Svenskt näringslivs, avvisades och man tvingades börja om.  Mer att läsa här, här och via länkar bakåt till andra inlägg och debattartiklar.

Det modifierade förslaget från 2016-10-27 var i huvudsak en kopia av hur det såg ut förra gången det begav sig vid valet 2011. Förslaget gick ut på remiss, men fick rejält underkänt av samtliga fakulteter. Det missnöje som länge legat och pyrt fick möjlighet att komma upp till ytan. Man vill i remissvaren ta tillbaka makten från konsistoriet och återupprätta regelrätta val. Spänningen var därför stor när konsistoriet gick till beslut igår, 2016-12-14. För mer bakgrund se Li Bennich-Björkmans artikel på SvDs kultursida. Så, hur gick det?

Medan universitetslaget sprang runt på mittfältet och försökte hitta öppningar för anfall kunde näringslivet dribbla sig fram och vid mötet göra en tunnel i mål och kvittera till 1-1.

Eftersnacket är nu i full gång och det råder fortfarande delade meningar om i vad mån försvaret har skött sig. Man kan till att börja med konstatera att beslutet förvisso innebär kompromisser. Konsistoriets ordförande får sitta på bänken och inte vara med i rekryteringsgruppen, någon rekryteringsfirma måste man inte använda om man inte vill, och hörandeförsamlingen får hänvisa till valresultat. Gott så?

Så långt skulle man kunna hävda att ingenting egentligen hänt och att 1-1 inte skiljer sig från 0-0. Om Svenskt näringsliv inte ställt till med det spektakulära självmålet i sin iver att ta över makten, och låtit allt bara vara vid det nygamla 2011, hade man förmodligen suttit med väsentligen samma process som nu. Men det finns en viktig skillnad.

Vad som nu står fullständigt klart är att universitetets fakulteter faktiskt vill ha en annan ordning. Processen som beslutats duger inte. Man vill ha regelrätta val och man vill att universitets forskare och lärare genom valda representanter skall styra denna process. På denna punkt har konsistoriet helt enkelt kört över resten av universitetet. Ordförande säger sig vilja ha en ”process som är både väl förankrad inom universitetsorganisationen och förankrad inom konsistoriet” samtidigt som man nu försatt sig i en situation där en sådan förankring de facto saknas.

Man säger sig inte vilja genomföra stora förändringar utan en ordentlig utredning. Men att följa remissvaren hade inte inneburit annat än att man återgått till en beprövad ordning som använts vid val fram till 2003, och delvis 2005. Och vad gäller förslag till stora förändringar utan utredning och förankring kan Svenskt näringslivs företrädare knappast  anklagas för att darra på manchetterna.

Vad händer nu? Valet kommer att skötas ungefär som förra gången. Upprörda akademiker kan hållas sysselsatta med att utreda styrformerna till nästa gång det är val vilket mycket väl kan dröja ett decennium.

Det viktigaste är dock hur allt detta visar på de hot som universitetssektorn står inför och de uttalade ambitioner som finns inom näringslivet att få inflytande över forskning och undervisning. Det är också just i denna anda forskingspropositionen tillkommit som diskuteras på annat ställe på bloggen och SvDs debattsida. Propositionens tomma formuleringar om fri forskning, i kombination med reella påbud om styrning och samverkan med näringslivet, visar på en annan maktkamp. I detta fall en kamp mellan näringsdepartementet och utbildningsdepartementet där det första vunnit med åtminstone  5-0. Och som detta inte vore nog skall universitetskanslern hädanefter tituleras generaldirektör.

Status quo tycks återställd. Det förslag till procedur vid val av ny rektor vid Uppsala universitet som nu går ut på remiss liknar hur det såg ut förra gången. Förvisso ingen optimal process men nedrustningen av kollegialiteten har i allafall tillfälligt hejdats.

Är man cynisk kan man glädja sig åt Svenskt näringslivs klumpiga inhopp. Det har resulterat i att utbildningsministern i DN slagit fast att

”Regeringen har en helt annan uppfattning än Näringslivets forskningsberedning. Vi ser ingen vinst med att minska det kollegiala inflytandet, utan ser tvärtom inflytandet som en garant för kvalitetsutvecklingen.”

… och att  ordförande Leif Östling i Svenskt näringsliv fått lite kalla fötter och i Dagens industri på frågan om hur han ser på att man fått hela universitetsvärlden emot sig svarar: ”Det är absolut ingen bra utveckling.” (Man noterar att samme Östling lustigt nog satt i beredningen när man för något år sedan ville införa VD-styre också i vanliga skolan.)

Däremot försvarar Svenskt näringslivs universitetsstrateg Tobias Krantz beredningens slutsatser på ett ganska obekymrat sätt. Men man kan väl ändå hoppas att Svenskt näringsliv efter det att de slickat såren låter mer omdömesgilla personer hantera engagemanget i forskningsfrågor än nuvarande beredning.

Nu gäller det att ta fasta på det skedda, inte slå sig till ro, utan faktiskt utveckla unversitetens demokratiska styre i motsatt riktning mot vad den förhoppningsvis insomnade Ledningsutredningen ville (behandlad på andra ställen i bloggen). Det saknas ju inte problem att ta tag i.

Men som jag skrivit tidigare finns det fler aspekter. På samma konsistoriemöte där man tog nya tag i ledningsfrågan fattades det också beslut om universitetets forskningsstrategier vilket av förståeliga skäl inte leder till någon större uppmärksamhet. Begreppet är i sig en märklighet som bygger på föreställningen att inte bara övergripande villkor utan också forskningen i sig kan toppstyras. Men visst, någon slags ordning och reda måste det vara och forskarna kan ju inte driva runt hipp som happ.

Men det kan göras på olika sätt. Och inte alls nytt för i år är att man fortsätter med det floskeltyngda språkbruk som gör att rubriker som ”Forskningsstrategier för framtidens utmaningar” kan slinka igenom. Det som gör detta möjligt är en allt mer utbredd managementkultur som förblindar även de godaste av krafter som med rosiga kinder och solsken i blick ger sig in i leken.

Listan över det man vill satsa på i Uppsala under kommande år utgörs av flera vällovliga initiativ. (Något förvånande är hur man lyckas undvika ordet ”klimat” när man redogör för hur universitetet kan vara till nytta.) Men den ständigt återkommande poäng jag vill göra är att det alltid tycks vara det vilket med ett inte längre särskilt fräscht nyspråk betecknas  ”utmaningsdriven forskning” som får signalera vad universitetet står för. Kanske borde man tydligare markera att det också finns annat?  Man kan inte undgå känslan av att det är någon som står och sneglar de ängsliga universiteten över axeln.

Det stormar rejält på Uppsala universitet. Debattartiklar publiceras och upprop signeras i en strid ström – inklusive av sex tidigare rektorer och prorektorer. Upprinnelsen är en debattartikel i DN författad av näringslivets forskningsberedning som i sin snurrighet bara överträffas av den rapport artikeln refererar. Jag kan själv berömma mig med att ha tagit täten i kritiken i och med en replik i DN. Näringslivets forskningsberedning har svarat tamt och oinitierat på replikerna medan konsistoriets ordförande bara kortfattat kommenterat händelseutvecklingen. Det har gått så långt att DNs kultursidor fått upp vittringen och tagit till orda om kuppförsöket.

Publikationen av näringslivets artikel, som argumenterar för att lärares och forskares inflytande vid val av rektor skall ”strypas”, förefaller dessutom ha samordnads med att motsvarande förslag gick till universitetets konsistorium bara några dagar tidigare. En av medlemmarna i forskningsberedningen är besynnerligt nog också lärarrepresentant i konsistoriet där hon agerade aktivt för förslaget. Konsistoriet lät sig klokt nog inte övertygas och det blev lyckligtvis bakläxa.

Det finns goda skäl för de upprörda känslorna. I grunden handlar det om att en rektor för ett universitet som Uppsala måste ha vetenskaplig kompetens och legitimitet.  Ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att garantera detta är ett fullt fungerande kollegialt system där universitetets forskare och lärare är de som bestämmer.

Den vetenskapliga förankringen är en garanti för att ledningen inte tappar kontakten med den verksamhet den är satt att leda och att den sätter de vetenskapliga värdena i första rummet. Utvecklingen går på många lärosäten i en oroväckande riktning där det alls inte är självklart att akademiska ledare skall ha intresse, kunskap och erfarenhet av forskning. Följden blir att man hellre ägnar sig åt adminstrativa sysslor och universitetet helt enkelt tappar sin själ.

Om detta har jag skrivit mer på annan plats. Läs bland annat här och här på bloggen (och flera andra inlägg) samt min artikel i Axess.

Men konfrontationen med näringslivet handlar om mer än bara rektorsrollen. Näringslivets påverkan på universiteten går djupare ner i leden. Samverkan med det omgivande samhället är något som prisas och belönas. Det är bra till en viss gräns, i överskott skadligt och till slut rentav farligt. Kanske är det dags att släppa naiviteten och tänka lite på distansen? Vilka gemensamma ekonomiska intressen har redan hunnit byggas upp mellan universiteten och näringslivet? Hur påverkar detta trovärdigheten när det gäller forskningens och undervisningens innehåll? Vilka band knyts i minglet i Almedalen och i andra sammanhang? Det kan röra sig om avtal på hög nivå men också om enskilda forskares beroendeställning och egen ekonomiska vinning. Kanske man borde ta reda på hur det egentligen ser ut?

Det är dags att ta universitetens oberoende på allvar.