The physics of Julkalendern 5/12-14/12

2017-12-142017-12-23 Ulf Danielsson Universum julkalendern

Spoilervarning, läs på bloggen också om tidigare avsnitt.

Temat under den gångna veckan har varit astrobiologi. Våra hjältar har under ett antal försök att via portalen nå universums mittpunkt (var den nu kan ligga) hamnat alldeles galet. Vid ett tillfälle damp de ned i vad som ser ut som en tropisk skog. Trots att det rimligen handlar om en avlägsen planet, som väl kan befinna sig var som helst i universum, verkar allt ändå märkligt bekant. Atmosfären har dessutom en lämplig sammansättning som gör det möjligt att andas, och planetens tyngdkraft verkar vara ungefär som jordens. Monstret de träffar ser i och för sig förskräckligt ut och dess avsikter, även om de till en början är oklara, ligger helt i linje med vad Hans och Greta råkade ut för. Men just detta är nog det allra märkligaste. Hur kan det vara möjligt för Asrin, Lima, Max och professor Styregaard att överhuvudtaget kunna äta den mat som monstret försöker lura i dem? Är inte risken rätt stor att de helt enkelt blir förgiftade? Och monstret borde väl också ta sig en funderare över vad det vågar sätt upp på menyn? Man skulle ju kunna tro att livets kemi kan skilja sig rätt rejält på en främmande planet. Om det nu inte finns någon slags grundprincip som är densamma överallt? Kanske allt liv är baserat på DNA-molekyler, aminosyror och proteiner? De bär som professorn hittar har förvisso en olustig effekt som är en antydan i denna riktning, Men hur liv på andra planeter kan gestalta sig har hittills varit okänt och Julkalendern ger i detta sammanhang en viktig ledtråd.

De senaste dagarna har barnen kämpat för livhanken på en planet till synes helt täckt av is och snö. Förmodligen handlar det om en stor måne i omloppsbana kring en jätteplanet som Jupiter eller större. Den uppmärksamme kan ju på himlen ibland ana en stor planet med ringar och ytterligare någon måne. Vi har redan innan Julkalendern känt till att jätteplaneter är vanliga och de som finns i vårt solsystem har flera större månar. Det är vanligt att de är rejält isiga, och under istäcket döljer sig ofta djupa hav. Saturnus måne Enceladus är ett intressant exempel med geysrar som sprutar ut vattenånga…

Planeten Asrin, Lima, Max, och så småningom professor Styregaard, hamnat på kan alltså mycket väl vara en ganska typisk jordliknande planet. Olyckligtvis är nätterna rejält kalla – det hävdas att temperaturen går ner till den absoluta nollpunkten, minus 273 grader. Värme innebär rörelse och vid den absoluta nollpunkten upphör alla skakningar och de flesta ämnen stelnar till is vid långt högre temperaturer. När det gäller kväve och syre strax under 200 minusgrader. Detta innebär att hela atmosfären nattetid regnar ner som vätska och sedan fryser till is. På morgonsidan tinar allt upp igen och atmosfären återställs. Den sovsäck som professor Styregaard har med sig när hon räddar barnen måste alltså var av ett sällsamt slag för att klara påfrestningarna. (Detta gäller också tältet.) Man har spekulerat i att någonting liknande kan vara fallet vid årstidsväxlingarna på Pluto, men mycket tyder nu på att stora delar av Plutos atmosfär klarar även den värsta midvintern.

Det är nu bara en dryg vecka kvar tills dess att tiden stannar. Oroväckande skakningar drabbar världen. Möjligen rör det sig om kraftfulla gravitationsvågor som på något sätt alstras i samband med den analkande katastrofen. En slags rymdbävning som i sin tur orsakar en jordbävning. Just i år har ju Nobelpriset i fysik gått till de första direkta mätningarna av gravitationsvågor från kolliderande svarta hål (leta runt på bloggen om mer i ämnet!), men dessa kommer inte i närheten av den styrka det handlar om i Julkalendern. För att orsaka jordbävning skulle det krävas två kolliderande svarta hål på ett avstånd av bara några tusen kilometer.

Men att det har att göra med gravitationsvågor är förstås bara en ren spekulation.

Mer om rymdbävningar.

The physics of Julkalendern 2/12-4/12

2017-12-042017-12-20 Ulf Danielsson Universum julkalendern, singularitet, tidskristall

Fortsättning från tidigare inlägg. Spoilervarning!

Vi har fått veta ytterligare några viktiga saker i de senaste avsnitten av julkalendern. Kanske det allra viktigaste är att tiden riskerar att ta slut den 23 december. Låter ruskigt!

Men kan tiden verkligen ta slut? Det finns faktiskt exempel på det. När man korsar horisonten till ett svart hål finner man att den riktning som pekar inåt mot hålets mitt blivit till tiden. Tid och rum har liksom bytt identitet. Mitten av det svarta hålet är därför inte längre en punkt i rummet utan en punkt, eller händelse, i tiden. När man kommer dit upphör tiden och man krossas tillsammans med all annan materia i den fruktansvärda singulariteten. I ett svart hål av det slag som finns i centrum av många galaxer kan det röra sig om minuter eller timmar innan tiden upphör efter det att man seglat in genom horisonten.

Titta mer här.

Kan det vara en sådan singularitet som hotar universum den 23 december? I och för sig befinner vi oss inte (väl?) inuti ett svart hål, men kanske det kan röra sig om något slags kosmisk singularitet?

Men detta var inte allt vad vi fick veta.

Tydligen styrs allting av en tidskristall – olyckligtvis trasig – som sitter på ett berg vid universums mittpunkt. (Mer om mittpunkten här.) Vad i all sin dagar kan en tidskristall vara? Själva begreppet existerar faktiskt. De föreslogs av Frank Wilczek (Nobelpristagare 2004) för några år sedan. En vanlig kristall har ett mönster som upprepar sig i rummet. En tidskristall har ett mönster också i tiden och svarar mot någon slags periodiskt svängande kristall. Poängen med tidskristallen är att liksom mönstret hos en vanlig kristall kan vara väldigt stabilt, tänk på en dimant tex, kan svängningarna hos tidskristallen vara envist ihållande. Typ ungefär så.

Man har nyligen lyckats skapa tidskristaller. Ett spektakulärt exempel åstadkoms vid Harvard där man förorenade en diamant med några miljoner kväveatomer. Med hjälp av mikrovågor lyckades man få systemet att börja svänga och bilda en tidskristall. Diamanten började till och med att lysa…

Bild: Soonwon Choi, Harvard

… nog påminner detta lite grand om den avbrutna spetsen av tidskristallen i julkalendern? Men på vilket sätt kan den kopplas samman med en hotande kosmisk singularietet den 23 december? Ingen aning. Jag tittar vidare…

The physics of Julkalendern 1/12

2017-12-012017-12-18 Ulf Danielsson Universum julkalendern, universums mittpunkt

Spoilervarning rörande de första sekunderna av årets julkalender.

Nu med förklarande video.

”The physics of Star Trek”, ”The physics of the Middle Earth”, det finns många exempel. Och nu är det dags för “The physics of Julkalendern.” Fram till julafton kommer fysiken i årets julkalender att välvilligt kommenteras i bloggen. Kanske inte varje dag men så fort det dyker upp något intressant. Och det drar igång omedelbums. Bara några sekunder in i det första programmet talas det om universums mittpunkt. Var skulle den kunna ligga? Finns det verkligen någon sådan punkt?

Låt oss se hur man kan resonera…

När man ger sig i kast med att försöka beskriva Big Bang infinner sig omedelbart frågan från vilken punkt explosionen utgår. En sådan punkt skulle ju också kunna utgöra en tänkbar mittpunkt för universum. Men, brukar man hävda, någon sådan mittpunkt finns inte! För att förstå varför måste vi dela upp i två fall. Antingen är universum oändligt stort eller så är det inte det.

Först: antag att universum är oändligt stort. Då är det enkelt att inse att det inte finns någon mittpunkt. Eller hur? Oavsett var man befinner sig är det ju lika långt till kanten, dvs oändligt långt, och ingen punkt är bättre än någon annan. Universum är oändligt stor idag, kommer att vara oändligt stort på julafton, och var oändligt stort redan när det, vid Big Bang, föddes. Det är bara det att all materia sedan dess rört sig bort från all annan materia likadant överallt. Att vara oändligt stor är inget hinder att växa ytterligare. I någon mening kan man väl säga att alla punkter är mittpunkter, fast det känns i larvigaste laget och inte värdigt en julkalender.

Låt oss istället anta att universum inte är hur stort som helst utan ändligt stort. Om man inte vill behöva fundera över vad det skulle innabära att det finns en kant tvingas man överväga ett universum.format som tex ett klot. Jämför med jorden. Jordytan är varken oändligt stor eller har någon kant, istället är den rund. Man kommer tillbaka till samma plats om man reser tillräckligt långt! Så skulle det kunna vara med vår tredimensionella rymd också. Om man reser tillräckligt långt kommer man tillbaka igen. Hur en tvådimensionell yta (som jordytan) kan kröka sig runt till ett klot går förstås att föreställa sig. Finns det någon särskild mittpunkt på ytan? (PÅ ytan alltså. Du får inte fuska och bege dig in i jordens inre.) Njae, alla punkter på ytan av en boll är jämlika och ingan punkt kan sägas vara utvald och i mitten. Så också i vår tredimensionella rymd om den är krökt på motsvarande sätt. Det är lite knepigare att föreställa sig, men matematiskt går det, och återigen får man inte fuska och försöka bege sig ut i någon extra dimensionen som matematiskt inte ens behöver finnas.

Det ser alltså illa ut för universums mittpunkt. Men kan detta verkligen stämma? I julkalendern kan man i de inledande sekunderna till och med se en bild av mittpunkten, och givet att julen själv står på spel måste uppgiften tas på allvar. Så låt oss granska det vi kommit fram till.

Först, ett klotformade universum. Visst saknas det mittpunkt i själva universum. Men om vi nu tänker oss att den där extra dimensionen i vilken klotet kröker sig faktiskt är på riktigt, finns ju en mittpunkt INUTI klotet, Kan detta vara det man avser? Asrin, Lima och Max måste alltså resa ut i en extra dimension för att ta sig dit. Kan man tänka sig att det finns en planet där? Verkar vanskligt, men möjligheten kan inte uteslutas.

Och om universum är oändligt? I fysiken existerar inga absoluta oändligheter. Oändlighet är bara ett annat sätt att säga att man menar något jättejättesuperstort – större än vad du någonsin kan säga eller ha anledning att bry dig om. Det finns goda skäl att tro att riktigt långt borta ändrar universum helt karaktär och något annat tar vid. Kanske tar det i all praktisk mening faktiskt slut. Faktum är att inflationsteorin förutsätter just detta. Den del av universum som vi ser utgör bara en pytteliten del av ett område som blåsts upp under en övergående period i det tidiga universums historia. Inte oändligt, bara obegripligt stort. I så fall kan man också tala om en mittpunkt även om den är meningslös, och dessutom svår, att bestämma. Gissningsvis kommer intergalaktiska lantmätare att tvista om dess läge under (sätt in valfri löjligt stor siffra) år utan att kunna komma överens.

Så var ligger egentligen universums mittpunkt? Hur kan man resa dit? Varför är den så viktig? Frågorna hopar sig. Ovanstående analys är baserad på de första sekunderna av årets julkalender och än är det långt till jul.

To be continued.

Spjutet från stjärnorna

2017-11-25 Ulf Danielsson Solsystemet, Universum aniara, interstellärt objekt, Oumuamua, spjutet

ESO/M.Kornmesser

Ett mystiskt och långsmalt föremål upptäcktes den 19 oktober av ett teleskop på Hawaii som rutinmässigt letar efter bland annat kometer…

Det är 800 meter långt, 80 meter brett och liknar nog mest ett vilt tumlande trubbigt spjut. Det är dess kraftigt varierande ljusstyrka som avslöjar formen. Men det allra mest intressanta och ovanliga är ändå att det inte har sitt ursprung i vårt solsystem utan kommer från något annat okänt fjärran stjärnsystem. Inte alldeles olikt det som mötte besättningen på Harry Martinsons Ariana på dess väg ut ur solsystemet…

På elfte året fick vi se en syn;

den smalaste, den magraste av syner:

ett spjut som rörde sig genom universum.

… och det finns fler paralleller till Aniara. Jag återkommer till det.

Spjutet har fått beteckningen 1I/2017 U1.

(Överkurs: ”I” talar om att det är ett interstellert objekt och ”2017 U1” att det var det första objektet som upptäcktes under andra halvan av oktober. Om du vill kolla att ”U” svarar mot andra halvan av oktober får du hoppa over ”I” när du räknar på fingrarna. Ärligt talat ett jättekonstigt system… Den första siffran ”1” i namnet anger att det är det första interstellära objektet någonsin.)

… men det kallas också Oumuamua, vilket på Hawaiimål betyder ungefär det första budskapet från långt borta.

Objekt från solsystemets utmarker, och även interstellära gäster, borde vara isiga och kometlika. Men inte Oumuamua, den påminner mer om en asteroid förutom den besynnerligt långsmala formen. Ett spjutliknande föremål av sten eller metall som kommer från en annan stjärna…? Nej, stopp! Tänk inte ens tanken…

Det är i sig inte någon överraskning att man hittar ett objekt med ursprung från stjärnorna. Statistiskt borde det alltid finns någon hundra meter stor långväga besökare inom jordens avstånd från solen. Men hur vet att man att det verkligen handlar om något som inte hör hit? Det avgörande är farten och formen på banan. Om man spårar spjutet bakåt i tiden finner man att det fallit in mot solsystemet med en fart på 26 km/s. Kan man avgöra vilket stjärnsystem det kommer från? Kanske. Om man tar hänsyn till hur stjärnorna i solens närhet rör sig pekar tecknen mot ett område av unga stjärnhopar i Kölens och Duvans stjärnbilder på södra stjärnhimlen.

Stjärnhoparna ligger på ett avstånd av runt 200 ljusår och är bara 45 miljoner år gamla. Det intressanta är att spjutet rör sig genom rymden med ungefär samma riktning och fart som hoparna. Antag att spjutet bildades i ett ungt stjärnsystem för 40 miljoner år sedan, stördes av en planet, och skickades ut med en fart på, säg, 1,5 kilometer per sekund. Hur långt skulle det hinna? Ljushastighen är 300 000 km/s, alltså 200 000 gånger snabbare än spjutet. På 40 miljoner år hinner spjutet därför… 200 ljusår – hela vägen fram till oss!

Fast den riktning från vilket spjutet ser ut att komma ligger inte mot Kölen eller Duvan utan mot Lyran. Det är åt det hållet solen är på väg och på sätt genskjuter spjutet. Och hur var det då med Harry Martinson och Aniara? Åt vilket håll var Aniara på väg när besättningen gjorde den märkliga upptäckten? Mot Lyran förstås.

Det bara flög igenom Universum.

Tomhetens spjut gick meningslöst sin bana.

Läs mer här.

A long time ago in a galaxy far away

2017-10-162017-10-17 Ulf Danielsson Universum gravitationsvågor, LIGO, neutronstjärnor, NGC 4993, svarta hål

I en galax långt, långt borta – för att vara exakt NGC 4993 i Hydrans stjärnbild– flammade en stjärna upp den 17 augusti. Ännu en av alla de gåtfulla gammastrålningsexplosioner som inträffar lite varstans på himlen lite då och då. Denna gång inte bara synlig i gammaområdet med satelliten Fermi, utan också i röntgen med satelliten Chandra och i synligt ljus som i bilden nedan tagen av Hubbleteleskopet.

On 17 August 2017, the Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory (LIGO) and the Virgo Interferometer both detected gravitational waves from the collision between two neutron stars. Within 12 hours observatories had identified the source of the event within the lenticular galaxy NGC 4993, shown in this image gathered with the NASA/ESA Hubble Space Telescope. The associated stellar flare, a kilonova, is clearly visible in the Hubble observations. This is the first time the optical counterpart of a gravitational wave event was observed. Hubble observed the kilonova gradually fading over the course of six days, as shown in these observations taken in between 22 and 28 August (insets).

Nu vet vi säkert vad det handlar om. Precis samtidigt som det lyste till i galaxen skakade det till i den i år Nobelprisbelönade gravitationsvågsdetektorn LIGO. Läs mer här. En skälvning i rumtiden passerade jorden efter att ha rest den 130 miljoner år långa vågen från NGC 4993 till jorden lika snabbt som ljuset.

Ironiskt nog såg inte det europeiska Virgoinstrumentet någonting — fast att det borde. Detta innebar att källan måste ligga i en av Virgos blinda fläckar vilket gjorde det möjligt att få en noggrann positionsbestämning. Helt i överenstämmelse med var man sett stjärnan tändas.

Formen på vågen ställde det utom allt tvivel att det handlade om två kolliderade neutronstjärnor. Tidigare har LIGO tillkännagivit upptäckten av kolliderande svart hål, men nu var det alltså neutronstjärnor som spelade huvudrollen. Neutronstjärnor är rester av stora tunga stjärnor vars inre kollapsat samtidigt som stjärnan i övrigt sprängts i bitar som en supernova.

Ryktena om händelsen gick igång direkt efter den 17 augusti. På nätet rapporterade bloggar om att alla de stora teleskopen spanade mot samma ställe på himlen. Varför? Det måste vara något stort på gång. Men så lades locket på. Inte ett knyst förrän allt var säkerställt. Jag var själv på konferens i Polen i början av september när ryktena redan varit på gång under en tid. En representant för OGLE (ett projekt som bevakar himlen) visade oförhappandes en bild av den uppflammande stjärnan. De var inte bundna av några tystnadsavtal och såg inget skäl att inte visa vad de hade.

Först vid dagens presskonferens kunde resultaten äntligen släppas. Och jag måste säga att detta slår det mesta jag har varit med om. För egen del är förvisso de svarta hålen det som känns som det allra mest intressanta – där lever hoppet om att finna ny fundamental fysik. Men de kolliderande neutronstjärnorna är på sitt sätt än mer spektakulära. Samtidigt som LIGO uppfattar de obegripligt små skälvningarna i rumtiden tänds en stjärna på himlen. Vilket fantastiskt märkligt universum!

Mer information hos LIGO.

Årets Nobelpris i fysik – för dig som kan jonglera

2017-10-032017-10-16 Ulf Danielsson Universum gravitationsvågor, nobelpris, svarta hål

Kan du jonglera? Då är årets Nobelpris i fysik något för dig. Du behöver två svarta bollar. Om du inte hittar några av rätt färg kan du som jag använda en svart, permanent, märkpenna. (Var försiktig så du inte kladdar ner dig.) Låt sedan bollarna rotera runt varandra i luften i allt snävare banor. Om du vill briljera kan du i samma ögonblick som du fångar bollarna gömma dem bakom ryggen och trolla fram en lite större svart boll. Se där! En elegant illustration av hur två svarta hål kolliderar med varandra och smälter samman till ett större!

Strax före lunch den 14 september 2015 hände just precis detta. Eller egentligen för nära 1,5 miljarder år sedan, på ett avstånd av lika många ljusår i en avlägsen och okänd galax. Två svarta hål med massorna 29 och 36 gånger solens kolliderade och skapade ett enda svart hål med 62 solmassor. Men 29+36=65, så det fattas något… Hela 3 solmassor försvann på vägen och omvandlades till gravitationsvågor som sedan med ljusets hastighet bredde ut sig över universum. En rejäl smäll men rumtiden är stel, och det krävs mycket för att den skall börja ruska.

Ta fram en skål med vatten! Eller fyll badkaret om du har större ambitioner.

gravitations

Om du knyter handen och slår mot ytan skapas den enklaste typen av våg – en monopol. Drar du med din ena hand fram och tillbaka får du en dipol, och stoppar du ned båda händerna får du en kvadrupol. Den enklaste sortens radiovåg sänds ut från en dipol där en ström går fram och tillbaka i en radioantenn. Men några motsvarande gravitationsvågor finns inte. För varje massa i rörelse måste det finnas en annan massa som rör sig åt andra hållet. Du måste alltså blöta ner båda händerna om du vill visa hur det går till! Det krävs alltså minst två kroppar i omloppsbana – tex två svarta hål.

Gravitationsvågorna från de kolliderande svarta hålen uppmättes med hjälp av de två amerikanska LIGO-detektorerna placerade på ett avstånd av 300 mil från varandra. Uppgiften var inte lätt och det har tagit decennier att utveckla och bygga dem. De vibrationer man lyckats mäta är många gånger mindre än en atomkärna i storlek. Man kan jämföra det med att mäta avståndet till en stjärna 10 ljusår bort med en noggrannhet som motsvarar vidden av ett hårstrå. Ett helt nytt fönster har öppnats mot universum och för första gången kan man komma de svarta hålen riktigt nära in på livet.

Och nu är det alltså dags för Nobelpris till pionjärerna Rainer Weiss och Kip Thorne, och vetenskapsmannen och ledaren Barry Barish som fick det komplicerade projektet i hamn. Grattis!

Mer information finns på bloggen och hos KVA.

Näringslivet tycker till om högskolan

2017-09-29 Ulf Danielsson Universiteten högskolan, högskoleutbildning, näringslivets forskningsberedning, universitet

Även blind höna kan ibland hitta ett korn. Näringslivets forskningsberedning brukar inte alltid hamna rätt i debatten, men denna gång har de på DN-debatt fått upp spåret på något viktigt. Åtminstone om man anstränger sig att tolka dem välvilligt. Låt mig i alla fall göra ett försök.

Om jag förstått dem rätt menar de att dagens högskoleutbildningar blivit alltför ytliga, delvis pådrivet av ett finasieringssystem baserat inte på kvalitet utan på kvantitet – den så kallade genomströmningen. Beredningen lyfter fram detta som ett skäl till de svårigheter näringslivet har att rekrytera kvalificerade personer till ledande positioner.

Förutom genomströmningen finns det dock ytterligare en faktor som bidrar till den olyckliga utvecklingen. Många av de förändringar som gjorts under senare år, inte minst inom tekniska utbildningar, har drivits på internt inom universiteten i en strävan att tillfredsställa vad man uppfattar som näringslivets industrispecifika behov. Detta har skett på bekostnad av ämnesdjup och, paradoxalt nog, av träning av just de färdigheter som forskningsberedningen efterlyser.

Ett exempel som är särskilt intressant i detta sammanhang är civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik, som ibland lyfts fram som något av en elitutbildning. Det har tidigare varit ett utbildningsprogram för studenter som vill ha möjlighet att fördjupa sig i fysik och matematik och samtidigt få en yrkesexamen. I en krävande och stimulerande intellektuell miljö har de inte bara fått tillfredställa sin nyfikenhet utan också utvecklat analytiska och visionära förmågor användbara inom vitt skilda ämnesområden. De med examen från teknisk fysik har ofta hamnat på framskjutande och ledande positioner.

Allt detta är nu statt under en snabb förändring som går i rakt motsatt riktning mot det som det forskningsberedningen önskar sig. Ämnesdjupet reduceras, utbildningen förlorar succesivt sin karaktär och en examen från programmet kommer inte längre att svara upp mot de högt ställda förväntningarna. Utvecklingen har gått olika långt på olika lärosäten men trenden är tydlig. Fler exempel kan hämtas från andra utbildningsområden.

Lösningen, som beredningen också är inne på, handlar om två saker (i min välvilliga tolkning). Ett förändrat tilldelningssystem som fokuserar mer på kvalitet och djup, kombinerat med insikten att alla högskolor inte skall dras över samma kam. Vissa bör satsa på regional förankring och ett nära samarbete med relevant näringsliv, medan andra, också med omsorg om näringslivet, måste stå fria.

Under trycket från snedvridna ekonomiska incitament har universiteten inte förmått stå upp för sina kunskapsideal. Det vore förlösande om de signaler som nu kommer från näringslivets forskningsberedning leder till en insikt om att man gått för långt i sin strävan att vara till lags.

Mer i ämnet här och här, samt på bloggen bland annat här.

Den fjärde smällen!

2017-09-272017-09-27 Ulf Danielsson Universum gravitationsvågor, LIGO, svarta hål, VIRGO

Ett, två, tre många – så varför denna uppståndelse? Skälet är att den europeiska Virgodetektorn utanför Pisa i Italien äntligen är igång och att en gravitationsvåg för första gången setts passera genom Toscana. Den 14 augusti – bara två veckor efter att Virgo startade — uppfattade LIGOs två detektorer i USA tillsammans med Virgo händelsen GW170814. Ett chirp, eller kvitter, uppfångades i stereo av de tre detektorerna. Lite svårare för den mindre känsliga Virgo att skilja ut ur bruset…

… men visst syns den! Eller hörs om man skulle omvandla det till ljud.

Ett svart hål med massan 30 gånger solen och ett med 25 solmassor smälte samman till ett enda med massan 53 solmassor. Två solar förlorades alltså på kuppen. Ungefär som i tidigare fall…

Med tre detektorer är det möjligt att få en betydligt bättre riktningskäsnlighet och det går också att bättre bestämma resten av parametrarna. Att med precision testa om teorierna för svarta hål håller kommer att bli intressant.

Men nu är LIGO avstängd för en uppgradering. 2019 är den igång igen och vi får se vad man hittar då. Fast riktigt slut på överraskningar är det nog inte. Många rykten har varit i svang och fler resultat är att vänta från LIGO och Virgo. Håll utkik!

Mer på bloggen här, här och länkar bakåt.

När förnuftet sover kommer monstren

2017-09-072017-09-08 Ulf Danielsson Tro och vetande faktaresistens, indien, vidskepelse

Idag på konferens om Knowledge resistance and how to cure it på Wenner-Gren i Stockholm. Ett ämne som jag själv skrivit om i några olika sammanhang som här och här. Problemen med populism, vidskepelse och faktaresistens finns i någon utsträckning i Sverige och Europa, i större omfattning i USA men knappast någonstans i världen är det större än i Indien. Om detta berättade Babu Gogineni, vi kan kalla honom upplysningsaktivist, som för en kamp med risk för livet. Han tog sitt avstamp i Francisco Goyas etsning När förnuftet sover kommer monstren…

… och alla som lyssnade blev nog rätt omskakade.

Indiens urgamla kultur och brokiga sagovärld är något alldeles extra. De filosofiska betraktelser man kan finna utövar en lockelse också på mig. Men det finns en annan sida som trots sin färgsprakande inramning inte är annat än ren vidskepelse. Ibland handlar det om hur man i gammal indisk mytologi vill hitta prov på kunskap som först i våra dagar upptäckts i väst. Som exempel tog Babu upp fallet med de nio planeterna. På en resa i Indien för några år sedan kom jag själv i kontakt med just detta fenomen. Här återberättat i ett utdrag ur min bok Den bästa av världar från 2008.

Jag minns själv en resa i Indien hösten 2006 där jag med stigande förvåning kunde lyssna till en lokal guide som insiktsfullt berättade om den hinduiska religionen i samband med ett besök vid några tempel. Guiden var kunnig och inspirerande på många sätt, men när vi kom in på möjliga kopplingar till himmelska fenomen gick det snett. Problemet hade att göra med att man inom hinduismen talar om de nio planeterna som ibland inte är fler än åtta. Vår guide drog entusiastiska paralleller till det han nyligen fått höra hade hänt med Pluto. Jag anmärkte förstås på det orimliga i att gamla hinduiska astronomer utan tillgång till astronomiska instrument skulle kunna känna till existensen av de yttre planeterna – än mindre kunnat föregripa en diskussion om Plutos status som planet. Men vår alltid lika tillmötesgående och vänlige guide slingrade sig effektivt.

Först långt senare lyckades jag reda ut vad som egentligen låg bakom vår guides reflektioner kring de hinduiska myterna. Till de nio planeterna räknas förutom de fem vanliga planeterna som man med blotta ögonen kan se på himlen, dessutom solen och månen. Sju inalles med andra ord. Men vilka är de övriga två? De felande planeterna kallas Rahu och Ketu och är med vårt synsätt alls inte några planeter i vanlig bemärkelse. De svarar mot de positioner på himlen där månbanan korsar solens väg och är därför betydelsefulla vid förmörkelser. När fullmånen befinner sig vid Rahu eller Ketu sker en månförmörkelse. Och att planeterna en gång var åtta och inte nio har att göra med att guden Vishnu högg Rahu itu för att skapa Ketu. Men när jag väl hade fått detta klart för mig hade resan gått vidare och jag är rädd för att vår guide fortfarande går runt och med inlevelse berättar sin historia om Pluto.

Vår vänlige guide från Bhubaneswar som bidrog till en oförglömlig resa.

Just det här kan väl mest ses som en underlig och rolig historia. Kanske jämförbar med alla dessa horoskop som man hittar i svenska tidningar. Men faktum kvarstår att vår guide alldeles tydligt menade allvar.

I andra fall är det betydligt allvarligare. Vidskepelse som involverar häxeri och förbannelser får konsekvenser i form av misshandel och död. Jag hamnade bredvid Babu på lunchen och han beskrev hur utvecklingen började gå åt fel håll på 1980-talet när man upptäckte kraften i en kombination av vidskepelse och nationalism. I ett land med en så gammal och rik historia är det förfärande farligt att lägga ihop dem. En rörelse, hindu-nationalismen, tog landet i sitt grepp. Även vetenskapen började förvrängas. Arkeologer och historiker började söka efter tecken i det avlägset förflutna som visade hur modern teknik varit känd i tusentals år. För några år hänvisade till och med president Narendra Modi till hur historien om elefantguden Ganesha var ett bevis på detta. Pappa Shiva hade av misstag huggit av sonens huvud som sedan ersattes av ett elefanthuvud. Enligt president Modi visade detta på hur framstående kirurgin var vid denna tid. Och det handlar inte om ett dåligt skämt utan skall tas på blodigt allvar. Babu berättade också om hur stora resurser vid universiteten förs över från ämnen som fysik och kemi till… astrologi.

För mig var allt detta en överraskning. Jag har mest förknippat det moderna Indien med framgångsrik vetenskap inom mitt eget område, en växande och välmående medelklass och hotande klimat och miljöproblem. Babu visade på en annan hotfull sida.

Vad är lösningen? Babu menar att upplysningsaktivismen måste flytta utomlands. Många av de som argumenterat för sekularism och det fria ordet är redan döda. Det handlar allltså om att fler runt om i världen får upp ögonen för vad som håller på att hända, och att det på så sätt skapas en opinion som tvingar landet att ändra riktning.

Detta är mitt sätt att bidra.

Vart tog kanslern vägen?

2017-08-132017-08-14 Ulf Danielsson Universiteten högskoleutbildning, universitetskanslern, utvärdering av högskolan

Så smått har det börjat komma fler reaktioner på högskoleministerns 18-julikupp, i dag i form av ett politiskt färgat men sakligt korrekt inlägg på DN-debatt (2017-08-13). Kritiken utökas till regeringens nej till deltagande i ett OECD-projekt om internationell utvärdering av högre utbildning. Prislappen är beskedlig, men man väljer alltså att avböja. Departementet motiverar sitt ointresse med att det är få länder som deltar och att man ändå har tillgång till all information. Håller ursäkten, eller kan man ana ett mönster? Låt oss gräva lite i förhistorien.

Det har funnits flera olika utvärderingssystem under de senaste åren och förändringar har ofta kommit som svar på kritik från högskolorna själva riktad mot tidigare system. Under en period ansågs det vara för lite fokus på de faktiska studieresultaten och för stor vikt vid formfrågor. Ett nytt system konstruerades där examensarbetena hamnade i centrum och en högskola rentav kunde få en utbildning i ett visst ämne underkänd och examensrätten indragen. Inte heller detta föll i särskilt god jord. Någon enskild högskola råkade riktigt illa ut och flera av de lärosäten som skröt med den allra högsta svansföringen blev placerade vid skampålen. Och visst, det där med att lägga så stor vikt vid en enskild komponent som examensarbetena var väl inte alldeles genomtänkt. Men några obekväma sanningar lyckades nog systemet trots allt avslöja och kanske hade det haft potential att utvecklas.

Men en väg har två diken och nu har vi ett nytt system. Igen. Nu skall kunskapen hos de färdiga studenterna överhuvudtaget inte mätas centralt utan hela ansvaret lämnas över till högskolorna. Däremot skall deras eget kvaliltetsarbete utvärderas. Utmärkta arbetstillfällen för flummare och pappersvändare med andra ord.

Samtidigt har man passat på att rejält avlöva universitetskanslerämbetet. Någon kvalitetskontroll skall man inte ägna sig åt utan istället bli en slags metapedagogisk enhet. I kölvattnet av den makalösa skandalen på KI sparkades den dåvarande universitetskanslern med buller och bång som en konsekvens av sina tidigare insatser som rektor för KI. Inte så oväntat, men när det sedan var dags att hitta en efterträdare slog man till med en skenbart betydelselös förändring: istället för universitetskansler skulle efterträdaren tituleras generaldirektör. Ingen liten sak. Ämbetet kan spåras tillbaka ända till Jakob Ulvsson i Uppsala 1477. Under ett par hundra år samsades en kansler i Uppsala och en i Lund om titeln, men från 1859 enades man om en gemensamt. Ett månghundraårigt ämbete har alltså gått i graven med en tydlig markering från regeringen att högskolorna minsann inte har någon särställning gentemot andra statliga verk. De är blott en kugge i maskineriet som skall veta hut. Den möjlighet som erbjöd sig när KI skjutit sig själva och hela sektorn i foten var helt enkelt oemotståndlig.

Det skall sägas att det inte är lätt att utvärdera högskoleutbildning (svårare än forskning) på ett vettigt sätt och frågan är hur väl högskolan förmår förvalta ansvaret. En första fråga att besvara är vad man skall ha resultaten till. Vill man ha ett dokument (det handlar alltid om dokument) för marknadsföring utåt eller ett dokument riktat inåt med goda råd? Vid minsta tvekan går det åt skogen. Avdelningarna vill inte blotta svagheter inför institutionerna, institutionerna fruktar fakulteterna och fakulteterna vill hålla masken inför högskolan. Och högskolan vill slå sig för bröstet utåt. I ett system där tilliten mellan olika nivåer, och hela vägen upp till departement, brutits ner, blir självvärderingar ett meningslöst spel som i bästa fall resulterar i flerfärgstryck som lurar omvärld och studenter.

Det som skulle kunna göra skillnad, och som skulle kunna ruska om högskolesverige på ett välgörande sätt, vore en internationell utvärdering av kvaliteten i svensk högskoleutbildning – detta med självklar reservation för att förutsättningarna skiljer sig mellan olika typer av utbildningar. Det är väl knappast troligt att enskilda högskolor förmår ta itu med en sådan uppgift. Eventuella goda initiativ lär malas sönder eller urvattnas av interna politiska motsättningar. Rädslan att blotta sina svagheter tar över när stödet uppifrån uteblir. Det är i detta ljus man skall se regeringens njugga intresse för internationell utvärdering. Man anser det oviktigt, räds resultaten och vill inte låta sitt maktutövande påverkas.

Hur länge skall detta få fortsätta? Nivån på svensk högskolepolitik måste höjas och räddas undan politiskt spel. Mer i ämnet finns här.