Nobelpris i fysik 2019

Årets Nobelpris i fysik handlar om förståelsen av jordens plats i universum. Ena hälften handlar om universums historia och sammansättning, den andra hälften om existensen av andra solsystem.

Här en länk till presentationen av årets pris…

… där de flesta läsare av en blogg som denna nog känner igen de första meningarna i presentationen av det vetenskapliga innehållet efter ungefär 6.10…

Om du vill briljera inför dina vänner, servera dem en kopp kaffe där 69% är kaffe, 26% mjölk och 5 procent socker (var noga när du blandar!), rör om och förklara att de får smaka universum självt. Just så är proportionerna mellan den mörka materien, den mörka energin och den materia som vi och stjärnorna består av. Det är bara sockret i koppen vi har någon koll på, resten vet vi att den finns men inte vad den består av. James Peebles får priset för att ha klurat ut hur man ur återskenet från ursmällen kan läsa av innehållet.

Den andra delen av priset, till Michel Mayor och Didier Queloz, handlar om en uråldrig dröm: finns det planeter kring andra stjärnor? Finns det andra solsystem? 1995 upptäckte de den allra första planeten runt en annan sol. Du kan själv se stjärnan under en mörk och klar hösthimmel i stjärnbilden Pegasus, den flygande hästen. Planeten är av oväntat slag: lika stor som Jupiter men så nära sin sol att den bara behöver drygt fyra dagar för ett varv. Hett om öronen är det också, runt tusen grader.

Någon som inte skulle ha varit förvånad är Anders Celsius som i De pluritatate mundorum (Om existensen av andra världar) från 1743 (eller kanske hans student Isak Svanstedt) skriver:

Eftersom de enskilda fixstjärnorna alltså också är solar som skickar ljus och värme lika långt ut som vår egen sol och de dessutom troligen befinner sig lika långt från varandra som från vår egen sol och sålunda är ytterst lämpliga att fungera som solar, och de alltså inte på något sätt kan sägas vara skapade för vår jords eller ens för vårt solsystems skull, blir det inte bara troligt utan nödvändigt att det kring dem cirklar planeter som behöver deras ljus och värme. Ty annars skulle enorma solar ha skapats, från vilka ingen nytta någonsin strålade till någon, ja inget vore bekant för någon om dess existens, och det är det mest dåraktiga man kan tänka sig. Alltså bör vi tänka oss lika många solsystem som det finns fixstjärnor, och även om de inte liknar vårt till fullo överensstämmer de likafullt med planeterna i detta solsystem i så måtto att de tjänar som boställen åt såväl förnuftiga som oskäliga varelser. (Översättning Krister Östlund.)

Inget nytt under solen, vare sig vår egen eller någon annans.

Liv på Mars?

Svaret dröjer, men indicierna hopar sig. Nu senast har NASAs envisa marsbil Curiosity, under det att den klättar allt högre upp på Mount Sharp i kratern Gale, rapporterat om små mängder metan i atmosfären som varierar med årstiden och organiska molekyler i marken. Det troligaste är att metanet tränger upp från underjorden genom sprickor.

This low-angle self-portrait of NASA's Curiosity Mars rover shows the vehicle at the site from which it reached down to drill in

Inget av detta bevisar på något sätt närvaron av liv men det är intressant. Geologiska processer skulle kunna vara ansvariga för metanet och organiska molekyler dräller det av bland solsystemets asteroider. Men ändå.

Den delvis katastrofala historien om hur klimatet på Mars utvecklats över årmiljarderna börjar klarna. Det råder nog inget tvivel om att det såg helt annorlunda ut under den första årmiljarden än vad det gör idag. Tecknen är många på att stora mängder vatten flöt på ytan av planeten, och att det fanns floder, sjöar, kanske till och med en vidsträckt ocean på det norra halvklotet.

 

(från wikipedia)

Sedan gick det snett. Jättesnett. Förutsättningen för detta tidiga välstånd var en tjock atmosfär. Och en tjock atmosfär förutsätter ett starkt… magnetfält. Kanske inte det första man tänker på när man väljer sig en planet att bo på? (Gott råd till den som är på väg att förvärva hus, sommarstuga eller ny planet: anlita en pålitlig besiktningsman som tänker på allt.) Magnetfältet behövs för att skydda atmosfären mot laddade partiklar (de som orsakar norrsken) från solen. Man kan alltså föreställa sig hur det i det förgångna  flammade norrsken över Mars norra ocean. (Faktum är att det liknande fenomen frörekommer också nu — fast utan magnetfält kondentreras det inte till polerna utan sprid ut över hela planeten.)  Problemet som besiktningsmannen hade påpekat är att Mars är alldeles för liten för att kunna upprätthålla ett magnetfält över någon längre tid. Det är den heta inre roterande kärnan som fungerar som en slags elektromagnet som ger upphov till magnetfältet. Och för 3,5 miljarder år sedan hade den lilla Mars kylts ner så pass mycket att aktiviteten avstannade. I den större jorden har värmen (ständigt påfylld av radioaktiviteten) kunnat behållas till våra dagar. När magnetfältet började tyna, eroderades atmosfären bort.

Den amerikanska marssonden Insight som startade den 5 maj, och landar den 26 november. kommer att försöka bekräfta just detta. Den har en sesimograf med sig och skall studera marsbävningar som ett sätt att kartlägga planetens inre. Genom att tima vågor som når sonden via olika vägar genom och runt planeten kan man få en bild i genomskärning.

 

OK, men liv då? Om det nu kom igång så snabbt på jorden efter några futtiga hundratals miljoner år kan det väl ha gått lika snabbt på Mars om den nu också var någon slags Edens lustgård. Livet på jorden har ju sedan visat sig oerhört tåligt och har också sökt sig i mikroskopisk form långt ner under marken. När magnetfältet och atmosfären försvann på Mars, kan inte det evolutionära trycket utvecklat allt tåligare varelser som överlevde ytterligare något tag. Kanske finns det fortfarande kvar och pyser metan? Jag är böjd att tro det.

Om några år kommer nya sonder att leta specifikt efter liv, inklusive mikroskopiska fossiler. Särskilt intressanta är ESAs ExoMars 2020 och NASAs Mars 2020 Rover (inklusive helikopter). Man funderar intensivt över vad det är man skall leta efter. Men så svårt kan det väl inte vara?

Spjutet från stjärnorna

https://assets.cdn.astronomynow.com/wp-content/uploads/2017/11/22200655/eso1737a-16.jpg

ESO/M.Kornmesser

Ett mystiskt och långsmalt föremål upptäcktes den 19 oktober av ett teleskop på Hawaii som rutinmässigt letar efter bland annat kometer…

A2017U1.jpg

Det är 800 meter långt, 80 meter brett och liknar nog mest ett vilt tumlande trubbigt spjut. Det är dess kraftigt varierande ljusstyrka som avslöjar formen. Men det allra mest intressanta och ovanliga är ändå att det inte har sitt ursprung i vårt solsystem utan kommer från något annat okänt fjärran stjärnsystem. Inte alldeles olikt det som mötte besättningen på Harry Martinsons Ariana på dess väg ut ur solsystemet…

På elfte året fick vi se en syn;

den smalaste, den magraste av syner:

ett spjut som rörde sig genom universum.

… och det finns fler paralleller till Aniara. Jag återkommer till det.

Spjutet har fått beteckningen 1I/2017 U1.

(Överkurs: ”I” talar om att det är ett interstellert objekt och ”2017 U1” att det var det första objektet som upptäcktes under andra halvan av oktober. Om du vill kolla att ”U” svarar mot andra halvan av oktober får du hoppa over ”I” när du räknar på fingrarna. Ärligt talat ett jättekonstigt system… Den första siffran ”1” i namnet anger att det är det första interstellära objektet någonsin.)

… men det kallas också Oumuamua, vilket på Hawaiimål betyder ungefär det första budskapet från långt borta.

Objekt från solsystemets utmarker, och även interstellära gäster, borde vara isiga och kometlika. Men inte Oumuamua, den påminner mer om en asteroid förutom den besynnerligt långsmala formen. Ett spjutliknande föremål av sten eller metall som kommer från en annan stjärna…? Nej, stopp! Tänk inte ens tanken…

Det är i sig inte någon överraskning att man hittar ett objekt med ursprung från stjärnorna. Statistiskt borde det alltid finns någon hundra meter stor långväga besökare inom jordens avstånd från solen. Men hur vet att man att det verkligen handlar om något som inte hör hit? Det avgörande är farten och formen på banan. Om man spårar spjutet bakåt i tiden finner man att det fallit in mot solsystemet med en fart på 26 km/s. Kan man avgöra vilket stjärnsystem det kommer från? Kanske. Om man tar hänsyn till hur stjärnorna i solens närhet rör sig pekar tecknen mot ett område av unga stjärnhopar i Kölens och Duvans stjärnbilder på södra stjärnhimlen.

Stjärnhoparna ligger på ett avstånd av runt 200 ljusår och är bara 45 miljoner år gamla. Det intressanta är att spjutet rör sig genom rymden med ungefär samma riktning och fart som hoparna. Antag att spjutet bildades i ett ungt stjärnsystem för 40 miljoner år sedan, stördes av en planet, och skickades ut med en fart på, säg, 1,5 kilometer per sekund. Hur långt skulle det hinna? Ljushastighen är 300 000 km/s, alltså 200 000 gånger snabbare än spjutet. På 40 miljoner år hinner spjutet därför… 200 ljusår – hela vägen fram till oss!

Fast den riktning från vilket spjutet ser ut att komma ligger inte mot Kölen eller Duvan utan mot Lyran. Det är åt det hållet solen är på väg och på sätt genskjuter spjutet. Och hur var det då med Harry Martinson och Aniara? Åt vilket håll var Aniara på väg när besättningen gjorde den märkliga upptäckten? Mot Lyran förstås.

Det bara flög igenom Universum.

Tomhetens spjut gick meningslöst sin bana.

Läs mer här.

Solen som jag aldrig sett den förut

Jag har skaffat mig en alldeles underbar liten apparat: ett solteleskop. Att titta på solen med teleskop i vanligt ljus skyddad med filter eller genom att projicera solen på en skärm, är en intressant upplevelse. Redan som elvaåring brukade jag  teckna av solfläckarna för att kunna följa hur de förändrades från dag till dag, och ibland från minut till minut.

Men mitt nya teleskop är något helt annat. Det är ett H-alpha-teleskop som enbart släpper igenom ljus i ett smalt orange våglängdsområde. Jag fick första gången möjlighet att titta genom ett sådant teleskop för någon månad sedan vid en träff under stjärnorna – inklusive solen — i Mariestad. En av de ditresta amatörastronomerna hade ett solteleskop med sig. ”Kan du bara se solen med det?” hade hans något oförstående äkta hälft utbrustit efter inköpet. Ja, man kan bara se solen. Men det räcker.

solteleskop2

Ut från solranden kunde jag se flammor av soleld sträcka sig –protuberanser många gånger större än jorden. Och hela solytan var täckt av strukturer som jag aldrig kunnat ana att det var möjligt att se med en sådan klarhet och med egna ögon.

Detta är vad det handlar om (något uppsnabbat…):

Jag ville ha ett likadant. Och visst. En annan amatörastronom visste på råd. Det fanns ett bättre bagagnat till salu, jag slog till och någon vecka senare stod det på min egen balkong.

Jag följer nu vad som händer på solen var dag jag har möjlighet och försöker med viss framgång entusiasmera också resten av familjen. Det känns viktigt för mig att veta hur det står till däruppe. Är det något särskilt som händer på den för oss mest betydelsefulla av alla stjärnor? Mår den bra? I början av veckan kunde jag se ett par ljusare fläckar – misstänker att det nog var en flare – och mycket riktigt skall norrsken ha varit synligt några dagar senare.

Idag sticker det ut flera sagolikt vackra protuberanser på solens högra sida. Solen vrider sig ett varv på en månad och de försvinner väl snart men nya tar vid. Jag hoppas kunna fotografera dem så småningom, men en enkel teckning av en av dem får duga idag.

solteckning3

Skärpan och detaljrikedomen får mig att tappa andan, och efter bara några minuter har de mäktiga eldstungorna förändrat sitt utseende. Det finns ingen möjlighet för mig att åstadkomma något som gör dem rättvisa.

En sida på nätet levererar vid klart väder bilder i realtid i H-alpha som jag kan jämföra med vad jag kan se med mitt lilla teleskop. Men fotografierna har inte en chans. Allt de visar kan jag se från min balkong och mycket därtill.

sun161001

Alla borde någon gång borde få möjlighet att titta genom ett teleskop av detta slag för att se hur den alldagliga solen egentligen ser ut. Det var för mig en upplevelse av existentiella dimensioner. Det tål att sägas gång på gång: inget slår verkligheten.

”Idag såg jag Merkurius!”

I skrivande stund passerar Merkurius framför solen. Fast det märks förstås inte så mycket.

Den förste att observera fenomenet var Pierre Gassendi den 7 november 1631. Han hade vakat över solen i tre dagar från sitt rum i Paris bara för att säkra upp för eventuella misstag i Keplers beräkningar. Han använde ett teleskop som projicerade bilden av solen på en skärm där han hoppades kunna urskilja planeten som en liten svart skiva. När solen bröt igenom molnen misstog han först den pyttelilla pricken för att vara en solfläck. Merkurius visade sig se mindre ut än förväntat och Gassendi drog slutsatsen att solsystemet nog var större än vad man tidigare trott.

Tysken Willibald Pickering observerade Merkurius den 18 mars 1504 och konstaterade ”Idag såg jag Merkurius!”vilket också är vad många kan utbrista idag. Fast det handlade förstås inte om någon passage framför solen den gången.

merkurius

Min första Merkuriuspassage inträffade den 7 maj 2003 och vädret var då lika vackert som idag. Det kan väl möjligen bli fler framöver. Näst i tur en passage över en lågt stående sol den 11 november 2019 men man får vänta till den 7 maj 2049 för att få uppleva något som är jämförbart med idag. Om vädret är bra det vill säga.

Venuspassager är mer sällsynta. Den första observerades av den 21-årige Jeremiah Horrocks den 24 november 1639 tillsammans med den några år äldre vännen William Crabtree. De var de enda i hela världen som såg den. Horrocks hade själv beräknat att och när passagen skulle äga rum men all världens övriga astronomer (inklusive Kepler) hade missat den. Horrocks dog redan två år senare och ingen vet vad han annars hade kunnat uträtta. Det skulle dröja mer än 100 år, ända till den 6 juni 1761, innan någon åter såg Venus avteckna sig mot solen.

Jag hade turen att kunna se Venuspassagerna både den 8 juni 2004 och 6 juni 2012. Men det dröjer till nästa gång. Passagen den 11 december 2117 syns inte i Sverige, och knappt heller den som infaller den 8 december 2125. Man får nog ge sig till tåls till den 11 juni 2247.

Slutsatsen blir att det nog gäller att ta till vara dagens möjlighet. Men det är bråttom. Kl. 20.42 ikväll lämnar Merkurius solen. Jag skall strax ge mig av hemåt för att ställa upp mitt teleskop. Om jag lyckas ta någon bild lägger jag upp den här.

Tillägg: Hodie, vidi mercurium! Den lilla pricken längst ner är Merkurius och lite över mitten en solfläck.

merkuriuspassage

 

Flytande vatten på Mars

NASA brukar hålla stor presskonferens ungefär en gång per år om att de upptäckt vatten på Mars. Media är på plats och nästan lika entusiastiska varje gång. Men den här gången är det faktiskt något alldeles extra man har att komma med.

PIA19918_hires

Vad man kunde berätta om på en presskonferens tidigare ikväll var att mystiska svarta streck på sluttningar av berg som växer och försvinner beroende på årstid har fått sin förklaring. Klicka på bilden nedan för att få en animation.

800px-Warm_Season_Flows_on_Slope_in_Newton_Crater_(animated)

Det handlar om flytande saltvatten i marken. Vattenånga och is har man känt till att det finns på Mars, men flytande vatten i betydande mängder på dagens Mars är något nytt.

Nyckeln är salt. På jorden är rent vatten flytande mellan 0C och 100C, på Mars i bästa fall mellan 0C och 10C. På vintern strör vi ut salt på vägarna för att sänka vattnets fryspunkt, smälta isen och på så sätt undvika halka. På Mars fungerar det på ett liknande sätt och med de salter som är aktuella är vattnet flytande mellan –70C och 25C.

Man vet inte hur stora mängder vatten det kan röra sig om men det kan vara mycket. Väldigt mycket. Kanske har en betydande del av de forntida oceaner som en gång kan ha täckt Mars inte förlorats ut i rymden utan istället hamnat i marken. Tidigare har man koncentrerat sig på möjligheten av liv i det avlägset förflutna men nu öppnas möjligheten att det faktiskt kan finnas liv på Mars nu, just nu. Kanske krälar det runt små mikrober i den fuktiga och salta marken.

Marsbilen Curiosity befinner sig på sluttningarna av Mount Sharp där man sett liknande svarta streck. Har man tur är de av samma sort och kanske Curiosity kan ta sig dit. Samtidigt får man vara försiktig. Curiosity är inte ordentligt steriliserad och förberedd för att ge sig in i områden där man kan hitta liv. Risken är ju att man förorenar med fripassagerare från jorden och blandar bort korten. Curiosity har heller inte riktigt de rätta instrumenten.

_79600531_curiosity-at-kimberley-sol-613_1a_ken-kremer

Men utforskningen fortsätter och det finns flera nya marsfärder på gång under kommande år. Och vatten bekvämt tillgängligt, om i lite saltaste laget, kommer att göra det lättare för människor att vistas där den dagen det blir dags.

Hur som helst, håll ögonen på det här. Det kan bli en spännande fortsättning.

Supermånförmörkelsen

Är det värt att gå upp klockan 5 i morgon bitti? Fullmånen går in i jordskuggan och färgas röd av gryningsljuset från Asien och skymningsljuset från Stilla havet. Resultatet beror mycket på hur vädret över jorden ser ut. Vid vissa förmörkelser blir månen blodröd och vid vissa nästan helt mörk. Det kan vara ett rätt imponerande och märkligt skådespel som utvecklar sig över några timmar. Det kan rentav te sig lite skrämmande.

Columbus använde sin kunskap om en förestående solförmörkelse när han behövde ta sig ur en knepig situation under en av sina resor till den nya världen. Infödingarna ville inte hjälpa Columbus och hans burdusa besättning men när han förutspådde att månen skulle bli röd som ett tecken på gudarnas vrede veknade de. Och Columbus kunde låtsas mana fram månen igen.

Fullmånen är också lite extra stor den här gången, en supermåne. Månens bana är lite avlång och råkar just denna gång vara full när den är som närmast jorden. Fast skillnaden är väl inte jättestor. Minst och störst ser i jämförelse ut ungefär så här:

redmoon

Om du råkar vakna tidigt kan det vara värt att glänta på gardinen, och om du inte sett någon månförmörkelse tidigare kanske det till och med kan vara värt att sätta klockan på ring. Nästan gång det blir chans till en lika fin förmörkelse i Sverige är i juli 2018. Själv kommer jag dock att sova så länge jag får.

Konstigast i solsystemet

I våras kom rymdsonden Dawn fram till asteroiden Ceres och hittade, ja vadå? Ingen vet riktigt. Kan det vara is, salt, en vulkan eller en geyser? För den med livlig fantasi såg väl de första bilderna ut som att det handlade om en kvarglömd interplanetär fyr…

dawn-two-bright-spots

medan de senare bilderna antyder ett kraschat rymdskepp av något okänt blänkande material…

ceres2

Du kan läsa mer om den märkliga rymdfärden här. Snart hoppas man kunna bestämma vad det handlar om för något, men i väntan på detta kan man rösta hos NASA på vad man tror att det är. Gör det!

 

Bilder!

NASAs presskonferens på NASA-TV precis avslutad. Fantastiska bilder och mer kommer på fredag. En närbild av en del av Pluto visar höga berg och ett landskap UTAN kratrar. Vilket tyder på att ytan är ung. Högst 100 miljoner år och kanske betydligt yngre. Pluto är ingen död värld, den lever och omformas. Hur kan det vara möjligt? Små världar som är aktiva brukar vara månar till stora planeter där deras inre knådas och hålls varmt av tidvattenkrafter. Men hur hänger det ihop när det gäller Pluto?

Det kom bilder av Plutos månar också. Särskilt av den största Karon med ett mörkt och mystiskt område som kallas… Mordor. Varför inte?

Slutsats: bäst TV i sommar kommer från NASA.