DN-debatt: Klimatkrisen värre än du tror

DN-debatt 2016-10-21 skriver jag tillsammans med Bengt Gustafsson, Pär Holmgren, Nina Kirchner, Hans Liljenström, Lars Rydén och Sverker Sörlin om hur vi alla invaggats i falska förhoppningar när det gäller de insatser som görs för att komma till rätta med klimatförändringarna. Politiker i alla färgskalor, inklusive den gröna, lever i förnekelse.

ingafriskavindar

Alla de scenarier som i praktiken diskuteras förutsätter helt orealistiska framtida möjligheter att plocka tillbaka koldioxid från atmosfären. För att hålla Parisöverenskommelsen krävs odlingar med sammanlagd areal flera gånger större än Indiens där biomassan sedan förbränns och koldioxiden förs ner i berggrunden. Den enda större försöksanläggningen i världen har gömt 1 miljon ton i underjorden under en period av tre år, att jämföra med de 10 miljarder ton per år som krävs. Allt detta faller på sin egen orimlighet. Läs mer på DN-debatt och i Science.

Det enda som hjälper är att omedelbart minska utsläppen, och detta måste göras med den teknik vi redan har. Scenarier som lägger en rimlig börda på utvecklingsländerna kräver att den industrialiserade världen börjar reducera nu. Inte om tio år eller fem år. Utan nu. För Sveriges del handlar det om reduktioner om dryga tio procent per år. Med den takt vi nu har förbrukar vi hela vår framtida koldioxidbudget på mindre än tio år. Och faktum är att utsläppen i år faktiskt varit högre än tidigare år.

Det är allvar nu.

Hur skall man tänka kring allt detta? Vilka är de existentiella dimensionerna? Läs mer i Vårt klot så ömkligt litet.

 

 

Uppror på Uppsala universitet

Det stormar rejält på Uppsala universitet. Debattartiklar publiceras och upprop signeras i en strid ström – inklusive av sex tidigare rektorer och prorektorer. Upprinnelsen är en debattartikel i DN författad av näringslivets forskningsberedning som i sin snurrighet bara överträffas av den rapport artikeln refererar. Jag kan själv berömma mig med att ha tagit täten i kritiken i och med en replik i DN. Näringslivets forskningsberedning har svarat tamt och oinitierat på replikerna medan konsistoriets ordförande bara kortfattat kommenterat händelseutvecklingen. Det har gått så långt att DNs kultursidor fått upp vittringen och tagit till orda om kuppförsöket.

Publikationen av näringslivets artikel, som argumenterar för att lärares och forskares inflytande vid val av rektor skall ”strypas”, förefaller dessutom ha samordnads med att motsvarande förslag gick till universitetets konsistorium bara några dagar tidigare. En av medlemmarna i forskningsberedningen är besynnerligt nog också lärarrepresentant i konsistoriet där hon agerade aktivt för förslaget. Konsistoriet lät sig klokt nog inte övertygas och det blev lyckligtvis bakläxa.

Det finns goda skäl för de upprörda känslorna. I grunden handlar det om att en rektor för ett universitet som Uppsala måste ha vetenskaplig kompetens och legitimitet.  Ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att garantera detta är ett fullt fungerande kollegialt system där universitetets forskare och lärare är de som bestämmer.

Den vetenskapliga förankringen är en garanti för att ledningen inte tappar kontakten med den verksamhet den är satt att leda och att den sätter de vetenskapliga värdena i första rummet. Utvecklingen går på många lärosäten i en oroväckande riktning där det alls inte är självklart att akademiska ledare skall ha intresse, kunskap och erfarenhet av forskning. Följden blir att man hellre ägnar sig åt adminstrativa sysslor och universitetet helt enkelt tappar sin själ.

Om detta har jag skrivit mer på annan plats. Läs bland annat här och här på bloggen (och flera andra inlägg) samt min artikel i Axess.

Men konfrontationen med näringslivet handlar om mer än bara rektorsrollen. Näringslivets påverkan på universiteten går djupare ner i leden. Samverkan med det omgivande samhället är något som prisas och belönas. Det är bra till en viss gräns, i överskott skadligt och till slut rentav farligt. Kanske är det dags att släppa naiviteten och tänka lite på distansen? Vilka gemensamma ekonomiska intressen har redan hunnit byggas upp mellan universiteten och näringslivet? Hur påverkar detta trovärdigheten när det gäller forskningens och undervisningens innehåll? Vilka band knyts i minglet i Almedalen och i andra sammanhang? Det kan röra sig om avtal på hög nivå men också om enskilda forskares beroendeställning och egen ekonomiska vinning. Kanske man borde ta reda på hur det egentligen ser ut?

Det är dags att ta universitetens oberoende på allvar.

Solen som jag aldrig sett den förut

Jag har skaffat mig en alldeles underbar liten apparat: ett solteleskop. Att titta på solen med teleskop i vanligt ljus skyddad med filter eller genom att projicera solen på en skärm, är en intressant upplevelse. Redan som elvaåring brukade jag  teckna av solfläckarna för att kunna följa hur de förändrades från dag till dag, och ibland från minut till minut.

Men mitt nya teleskop är något helt annat. Det är ett H-alpha-teleskop som enbart släpper igenom ljus i ett smalt orange våglängdsområde. Jag fick första gången möjlighet att titta genom ett sådant teleskop för någon månad sedan vid en träff under stjärnorna – inklusive solen — i Mariestad. En av de ditresta amatörastronomerna hade ett solteleskop med sig. ”Kan du bara se solen med det?” hade hans något oförstående äkta hälft utbrustit efter inköpet. Ja, man kan bara se solen. Men det räcker.

solteleskop2

Ut från solranden kunde jag se flammor av soleld sträcka sig –protuberanser många gånger större än jorden. Och hela solytan var täckt av strukturer som jag aldrig kunnat ana att det var möjligt att se med en sådan klarhet och med egna ögon.

Detta är vad det handlar om (något uppsnabbat…):

Jag ville ha ett likadant. Och visst. En annan amatörastronom visste på råd. Det fanns ett bättre bagagnat till salu, jag slog till och någon vecka senare stod det på min egen balkong.

Jag följer nu vad som händer på solen var dag jag har möjlighet och försöker med viss framgång entusiasmera också resten av familjen. Det känns viktigt för mig att veta hur det står till däruppe. Är det något särskilt som händer på den för oss mest betydelsefulla av alla stjärnor? Mår den bra? I början av veckan kunde jag se ett par ljusare fläckar – misstänker att det nog var en flare – och mycket riktigt skall norrsken ha varit synligt några dagar senare.

Idag sticker det ut flera sagolikt vackra protuberanser på solens högra sida. Solen vrider sig ett varv på en månad och de försvinner väl snart men nya tar vid. Jag hoppas kunna fotografera dem så småningom, men en enkel teckning av en av dem får duga idag.

solteckning3

Skärpan och detaljrikedomen får mig att tappa andan, och efter bara några minuter har de mäktiga eldstungorna förändrat sitt utseende. Det finns ingen möjlighet för mig att åstadkomma något som gör dem rättvisa.

En sida på nätet levererar vid klart väder bilder i realtid i H-alpha som jag kan jämföra med vad jag kan se med mitt lilla teleskop. Men fotografierna har inte en chans. Allt de visar kan jag se från min balkong och mycket därtill.

sun161001

Alla borde någon gång borde få möjlighet att titta genom ett teleskop av detta slag för att se hur den alldagliga solen egentligen ser ut. Det var för mig en upplevelse av existentiella dimensioner. Det tål att sägas gång på gång: inget slår verkligheten.

Vårt klot så ömkligt litet

Min nya bok Vårt klot så ömkligt litet finns nu i bokhandeln, både i den fysiska och den nätbaserade. Jag var på bokmässan i Göteborg och berättade om Vårt klot så ömkligt litet i några olika sammanhang varav några dyker upp i filmad form på TV och nätet så småningom. Under Evenemang hittar du andra tillfällen där du kan höra mer om den.

Vårt klot så ömkligt litet betraktar jorden ur ett kosmiskt perspektiv med oroande slutsatser. Några första reaktioner hittar du i DN.

vårtklot

 

Den besynnerliga historien om näringslivet och universitetens styrning

Intrigerna blir allt mer komplicerade när det gäller bakgrunden till den debattartikel som Näringslivets forskningsberedning, finanserad av Svenskt näringsliv, presenterade på DN-debatt den 18 september. Deras förslag går väsentligen ut på att varje demokratiskt inslag i universitetens styrning helt skall avskaffas och rektor i praktiken bli VD.

I beredningen sitter fyra höga företagsledare (varav en tämligen färsk hedersdoktor vid Uppsala universitet), en tidigare rektor för en teknisk högskola och anmärkningsvärt nog en lärarrepresentant i Uppsala universitets konsistorium.

Rapportens innehåll är häpnadsväckande och kritiken har inte låtit vänta på sig. I en replik ställer vi frågan om Svenskt näringsliv som organisation stöder slutsatserna? Om inte bör de ta avstånd. Debattartikeln är oklar på den här punkten och innehåller en kryptisk formulering om att beredningen är fristående. Ryktet förtäljer dock att det är Svenskt näringslivs chefsstrateg i universitetsfrågor Tobias Krantz – tidigare utbildningsminister – som har hållit i pennan. Kan det stämma?

För den som orkar gräva djupare i Uppsala universitets lokala och vingklippta svandamm finns det fler ledtrådar. Bara några dagar innan rapporten släpptes fattade konsistoriet beslut om att omedelbart inleda en ordentlig rekryteringsprocess med anledning av att nuvarande rektors mandatperiod går ut i slutet av nästa år. Detta är bra. Däremot, till många ledamöters förvåning, lades vid mötet fram ett förslag till nyordning som väsentligen kopierar det som näringslivets rapport föreslår. Dagarna innan debattartikeln publicerades var man alltså i full gång med att försöka förverkliga idéerna. Lyckligtvis avvisade konsistoriet förslaget och det blir nya tag att besluta om detaljerna i processen senare i höst.

Vid konsistoriemötet framfördes en argumentation helt i linje med debattartikeln som gick ut på att största möjliga hemlighetsmakeri är nödvändigt vid rekytering av ny rektor.  Man får annars inte, sades det, rätt kandidater att ställa upp. Enligt ett läckt dokument från mötet — som rimligtvis måste vara offentligt — var planen att ge en rekryteringsgrupp i uppgift att presentera ett eller möjligen två förslag inför en hörandeförsamling (som man kan höra men alls inte behöver lyssna till) och sedan ett samlat förslag till konsistoriet. Varje inslag av demokrati skulle alltså rensas bort i enlighet med näringslivets rapport och universitetets forskare och lärare ställas inför fullbordat faktum.

Samma beredning har tidigare föreslagit  att också rektorerna i den vanliga skolan skall betraktas som VD. Vad är nästa steg? Kommer nästa rapport i serien att avhandla regering och riksdag? Nog vore det väl praktiskt om statsministern tillsattes av en styrelse, gärna dominerad av näringslivet, med enbart ett symboliskt hörande av medborgarna? Ingen riskerar ju på så sätt nesan av att förlora i ett allmänt val och rätt kandidater vågar ställa upp. Haltar liknelsen? Inte alls och det är själva poängen.

Som andra repliker gjort klart kan ett universitet inte liknas vid ett företag. Uppdraget är ett helt annat. Men det är heller inte bara en passiv myndighet utan har en betydligt mer långtgående och långsiktig uppgift att värna det fria kunskapssökandet och demokratin. För att garantera detta måste universiteten styras på ett annat sätt. De måste i sin struktur uppmuntra till ifrågasättande av makten och mer likna hur vi i demokratiska former väljer hur landet skall styras. Man får helt enkelt ta att demokrati ibland kan vara lite stökigt.

Med detta i åtanke blir det absurt att se näringslivet lyftas fram som förebild. Är det någon som minns skandalen med Volkswagen?

Fortsättning följer.

Universitet i fritt fall

Det som de med lite inblick för länge sedan insett vara oundvikligt har nu inträffat. I svallvågorna efter Macchiariniskandalen är nu hela KIs styrelse med ordförande Leijonborg avgångna eller sparkade. Den ytterst ansvarige för rekryteringen, dåvarande rektor Wallberg för KI och fram till alldeles nyss universitetskansler, har fått sparken under spektakulära former. Detta på ett så abrupt sätt att inte ens utredaren Sten Heckscher i en TV-diskussion med forskningsministern riktigt tycktes hänga med svängarna. Det är sannerligen ovanligt med sådan handlingskraft.

Och det är inte underligt att det blir  rabalder. Att ett världsberömt universitet så grundligt lyckats förstöra sitt rykte saknar motstycke i modern historia. Tankarna går till branden i Alexandrias bibliotek när man försöker hitta andra exempel på oaktsamhet med intellektuellt kapital. Än mer allvarligt är det att KI inte bara lyfts fram som pärlan i svensk forskning utan också har förtroendet att fatta beslut om Nobelpriset i medicin.

Men skadan kan bli ännu större och långtgående om man drar fel slutsatser av vad som hänt. Det står klart att det inte funnits några ordentliga rutiner för hur anställningar skall beredas och beslutas. Här är det lätt att ropa efter ordning och reda, byråkrati och dokumentation, samt handlingskraftiga chefer med styrkan att hålla ordning på bångsstyriga och adminstrativt odugliga akademiker. Ett universitet är ju trots allt en myndighet och inte en lekstuga.

Heckscher formulerade i en intervju vad det egentligen handlar om: ”Beslut skall fattas på saklig grund”. Men hur åstadkommer man det? Det fria kunskapssökande som måste vara universitetens signum skiljer ut dem från myndigheter av vanligt slag och flertalet andra verksamheter.

Vad som inte fungerar är att formellt eller informellt koncentrera makten till några få utvalda eller självvalda personer. Det är lika illa om det handlar om fullt genomförd linjestyrning, i enlighet med vad Ledningsutredningen föreslår, där enskilda chefer utan kollegial förankring skall beordra fram den rätta forskningen, eller om ett dysfunktionellt kollegialt system där maktfullkomliga enskilda professorer kör över fakultetsnämnder och genom lobbying lockar makthavare till misslyckad handlingskraft.

Felet är detsamma: besluten fattas inte på saklig grund. Det enda sättet att i universitetsvärlden fatta beslut på saklig grund rörande innehållet i forskning och undervisning är att låta valda nämnder dominerade av vetenskapligt sakkunniga forskare och lärare med förmåga att se bortom egen vinning avgöra vad som är bäst. De skall inte bara frågas till råds. De skall bestämma. Någon annan möjlighet finns inte. Frågor om arbetsmiljö och allmän ordning och reda är en annan sak och där behöver det kollegiala systemet utvecklas och kompletteras.

I rapporten talas det också om hur den snedvridna svenska forskningspolitiken under senare år kan vara en bidragande orsak till vad som hänt. Läs mer här. Universiteten har helt enkelt tappat koncepterna i jakten på pengar och ranking. Det finns nu en möjlighet att komma till sans och börja om. Måtte man ta den.

Avatar på riktigt

För bara några decennier sedan hade man egentligen ingen aning om i vad mån andra stjärnor än solen hade planeter. Även om det väl föreföll rätt orimligt att solen skulle vara så särskilt speciell. Under senare år har man hittat planeter i en sådan omfattning att de snarare verkar vara regel än undantag. Så smått har man också börjat kunna urskilja planeter av jordens storlek, några till och med på rätt avstånd från sina stjärnor för att det skall vara så där lagom varmt.

Nu har det definitiva beviset för jordarnas mångfald kommit. Lagom varma jordliknande planeter är så pass vanliga att till och med den allra närmaste stjärnan, Proxima Centauri har en. Proxima är en liten ynklig röd dvärgstjärna i en avlägsen omloppsbana runt dubbelstjärnesystemet Alpha Centauri. Alpha Centauri är en av den södra stjärnhimlens allra ljusaste stjärnor och är en vacker syn i ett teleskop. Hade själv en möjlighet att se systemet en gång från Australiens outback.  Planeten befinner sig så nära sin bleka sol, bara 7,5 miljoner km, att det tar futtiga elva jorddygn för den att röra sig varvet runt.

Nu skall man inte underskatta stjärnor som Proxima. Den kommer att överleva i hundratals miljarder år och lysa över sin planet långt efter det att vår egen sol givit upp andan. Kanske vi är pionjärerna? De första levande varelserna i ett ungt universum som i en avlägsen framtid kommer att flöda över av liv på jordar i rödaktigt sken kring otaliga små stjärnor som alls inte har någon brådska. Man kan i och för sig oroas över att dessa främmande jordar måste ligga så nära sina svaga stjärnor att rotationen går i lås och de ständigt vänder samma sida till. Blir den ena för het och den andra för kall? Kanske atmosfärens skyddande täcke kan jämna ut så det blir drägligt i det ständiga skymningslandet. Eller gryningslandet – någon skillnad finns ju inte. Andra faror att bekymra sig över för den som lever på en planet som Proximas är stjärnans ibland våldsamma utbrott av kraftiga partikelskurar som skulle få våra norrsken att förläget blekna i jämförelse. Går det verkligen att överleva under sådana omständigheter?

Ett av de allra mest intressanta – och faktiskt också på många sätt det mest meningsfulla — vetenskapliga projekt som man nu borde satsa på är att försöka ta bilder av planeten. Och framförallt försöka ta reda på om den har en atmosfär och vad den består av. Finns det vatten? Och, det allra mest spännande av allt, finns där syre? Detta vore en signal att där kan finnas liv. Om så vore fallet ökar motivationen att satsa långsiktigt på projekt som Starshot. Att flyga drake till stjärnorna och inom några decennier få hem bilder av en jorden 2.0 runt Proxima Centauri vore kanske väl optimistiskt. Men inom några hundra år? Det gäller att planera långsiktigt.

Lite närmare i tiden, om ett par år, kommer uppföljaren till Avatar, filmen om en måne i bana runt en jupiterliknande planet som kretsar kring en av stjärnorna i Alpha Centaurisystemet. Månen är täckt av annorlunda skogar med märkliga livsformer och blå människoliknande varelser. Nog vore det väl på sin plats att man gör en liten utflykt också till Proxima?

HuangShan

Den fyraårige sonen frågade mig idag om hur lång tid det skulle ta för en snigel att krypa runt jorden. Jag gjorde en snabb överslagsräkning och svararade: ”Typ hundra år”. I nästa sekund insåg jag något förunderligt. Om en snigel börjat krypa vid min egen födelse, och fortsatt att krypa sedan dess, skulle den nu ha kommit till andra sidan jorden. Med lite tålamod kan man färdas långt.

Fysikens stora kris

LHC vid CERN har upptäckt… ingenting. De första resultaten efter den stora uppgraderingen till full energi har inte gett något nytt. Allt bara fortsätter att överenstämma med partikelfysikens standardmodell. Inga spår efter de supersymmetriska partiklarna som skulle göra att allt blev så självklart vackert och dessutom förklara den mörka materien kan skönjas. Och de mystiska ljusstrålar som många hoppades vara tecken på något alldeles nytt visades sig vara bara slumpmässigt brus. Risken är stor att fortsatta mätningar inte heller ger något nytt. Det är sannerligen något skumt i görningen. Vad är fel?

lhc

I Mörkret vid tidens ände från 2015 undslipper jag mig kommentaren att I själva verket kan det faktum att resultaten dröjer vara alldeles enormt spännande. Man har talat om ”naturlighet”. Fysikens naturliga skalor, de som bestäms av kvantgravitationen, ligger fjärran från vardagen och fjärran också från vad man har att göra med i partikelfysikens värld. Det krävs fint avstämda justeringar av naturkonstanterna för att standardmodellen skall kunna upprätthållas och inte koka sönder i den vilt kvantfluktuerande tomheten. För att inte denna finjustering skall te sig alltför ”onaturlig” måste kokandet tämjas och det är just det som supersymmetrin åstadkommer. Men då måste förstås också de supersymmetriska partiklarna finnas där och det är just det som ter sig alltmer bekymmersamt. Var är de?

Det finns fler mystiska finjusteringar. Den mörka energin utgör 70% av universums materiainnehåll och är också den, med kvantgravitationens mått mätt, onaturligt liten. En 1 med 120 nollor för liten enligt vissa (överdrivna) sätt att räkna. Och just i detta fall har många börjat ifrågasätta naturligheten. En möjlig lösning vore ju att universum inte alls är naturligt och egentligen inte heller finjusterat utan bara av en slump råkar ha precis de rätta värdena. Det rimliga är då att tänka sig ett multiversum, eller om man så vill ett universum oerhört mycket större och mer mångskiftande än det man hittills förmodat, så att det åtminstone någonstans, av en slump, råkar bli rätt.

I strid med det sökande efter enkelhet och skönhet som präglat den teoretiska fysiken under decennier kan det alltså visa sig att universum egentligen är ganska fult. I en matematisk mening, men knappast i någon annan. I Den bästa av världar från 2008 ställer jag frågan: Måste allt vara vackert? Strängteorins bökiga ekvationer bär i och för sig på en förhoppning om att det skall trilla ut ett multiversum, men det är långt ifrån klart att det är så. Att visa på svårigheterna i just detta är vad jag ägnar stora delar av dagarna åt.

Istället för att upptäcka ingenting har CERN kanske upptäckt motsatsen: universums obegripliga väldighet. Eller inte. Fysiken befinner sig i en kris. En stor kris. Upptäckten av ingenting bekräftar det många misstänkt: det är något alldeles avgörande som fattas och det är dags att ta reda på vad. Dags att tänka nytt.

Inavel på parnassen

DNdebatt 160803 diskuteras hur rekryteringar av forskare och lärare inom högskolan påverkas av vänskapskorruption och inavel. Mats Alvesson och Erik J. Olsson har rätt i att det utvecklats smygvägar till höga tjänster och att brister i systemet påverkat kvaliteten hos svenska högskolor på ett negativt sätt. Men lösningen på problemet är inte riktigt så enkel som att bara öka antalet utlysningar i konkurrens. Frågan är hur och när, och man måste också göra klart hur man ställer sig till den stora mängden skenutlysningar som förekommer redan i dagens system. Vill man ha fler av det slaget?

Många av de tjänster som utlyses är snävt skrivna och i praktiken vigda för specifika personer och någon praktisk skillnad mot att underlåta att utlysa finns egentligen inte. Ibland är agerandet en del av ansträngningar att tillfredsställa specifika behov hos internationellt rekryterade forskare som har svårt att förstå varför de inte får handplocka precis just de personer de behöver. Ibland gör man storstilade, men inte alla gånger realistiska, försök att locka till sig internationella stjärnor, men när de konfronteras med de villkor som erbjuds backar de och i slutänden är det den interna kanditaten som får tjänsten. Ibland handlar det helt enkelt om att man har en akut situation som måste lösas.

En annan kategori handlar om framgångsrika lektorer som vill bli professorer. Istället för att nöja sig med en befordran kräver de en ”riktig professur” och en utlysning iscensätts där det från början står klart vem som kommer att få tjänsten. På så sätt kan de hävda att de fått en professur i konkurrens och få förtur till lokala forskningsmedel. Det handlar ofta om forskare vars kompetens är ställd utom all tvivel men som påverkats av sin omgivning att misstro systemet. Istället för detta dyrbara spel vore det bättre att skärpa befordringssystemet, få det fullt ut respekterat, samt tydliggöra att resurser och arbetsuppgifter varierar oavsett titel.

Ett ökat antal utlysningar är heller inte samma sak som minskad vänskapskorruption. Att ordna så att rätt tjänst utlyses med rätt skrivning kan kräva nog så mycket manipulation och rätt kontakter. Ett av de bästa argumenten för systemet med befordran till professor var ju att komma tillrätta med godtycket. Istället för att slump och fult spel bakom kulisserna skulle avgöra vem som fick de fåtaliga titlarna skulle enbart kompetensen få styra.

Det finns sannerligen problem i dagens system men befordransmöjligheter utan urvattning och en ansvarsfullt förvaltad flexibilitet i utlysningsplikten bör vara kvar. De ger möjlighet till en dynamik där resurser och arbetsuppgifter kan utvecklas utan omständliga processer där en hierarkisk tjänstetitel utgör det hägrande målet.

Vad som krävs är ett befordringssystem med höga och stabila ribbor där externa rekyteringar görs i högre utsträckning än idag, men på allvar när det behövs och inte på låtsas för syns skull.

Världen är på riktigt

I dagens DN sammanfattar jag mina slutsatser av en diskussion om medvetandet som under våren förts på DNs kultursidor och även på denna blogg.

Den uppfattning jag polemiserat mot går ut på att datorer av väsentligen samma slag som vi nu har att göra med – bara betydligt kraftfullare – per automatik kommer att vara medvetna.  Det enda som krävs är att beräkningarna de utför är tillräkligt komplicerade. Man talar om CTOM: Computational Theory of Mind. Jag tror att detta är strunt. Läs mer på bloggen.

matrix

Men det finns en intressant följd av CTOM som gör teorin än mer problematisk. Olle Häggström har nyligen skrivit om detta på sin blogg. Jag hänvisar dit för ytterligare bakgrund och intressanta reflektioner.

Poängen är som följer. Ett medvetande skapat i en dator är rimligen inte avsett att leva isolerat från yttre intryck, lidande under något slags locked-in-syndrom. (I sig en ganska kuslig tanke). Man kan ge det möjlighet att ta emot intryck från den yttre, verkliga, världen, men man kan också välja att låta det leva i en simulerad virtuell värld utan kontakt med yttervärlden. En sådan simulering kan se ut lite hur som helst.  Man kan också tänka sig ett stor antal olika medvetanden som interagerar med varandra i den virtuella världen.

Frågan som då infinner sig är: hur kan du vara säker på att du inte befinner dig i just en sådan värld? Kanske är du bara en artificiell intelligens i en konstgjord virtuell verklighet? Notera att detta inte utgör någon parallell till Matrix-filmerna. Där handlar det ju om riktiga, biologiska och fysisiska hjärnor som kopplats upp mot en virtuell värld. Det är inte den situationen som jag avser utan något ännu mer extremt där i någon mening även medvetandena är del av en datorsimulering. Problemet är att det i princip kan vara helt omöjligt att avgöra om allt, inklusive en själv, är en simulering. Det enda som återstår är att förlita sig på sannolikhetsargument. Hur då?

Rimligen kommer man i framtiden att utnyttja datakraft, liksom idag, till att utföra simuleringar för att göra förutsägelser och att lära om historien. Och varför inte också låta dessa simuleringar innehålla medvetanden, om detta är möjligt, för att göra dem ännu mer realistiska och pålitliga? Man vill förstås testa många olika historiska förlopp för att se vad som händer. Följden blir att det kommer att vara fler medvetanden som är artificiellt framtagna än vad som finns i den verkliga världen. Och om det inte finns något skäl till varför just du skulle vara speciell så följer att det mest sannolika är att du lever i just en sådan artificiell värld.

(Möjligen skulle en serie av osannolika och absurda händelser kunna ses som tecken på att man lever i en konstgjord, experimentell värld. I våra dagar kan Brexit och Trump anföras i detta sammanhang.)

En stor andel av simuleringarna kan mycket väl vara ett resultat av rent tidsfördriv. Olle Häggström leker med tanken på att skaparen av den virtuella värld som vi lever i är en framtida 15-åring som sitter och leker i sitt tonårsum. Givet att dagens dataspel utspelar sig i världar rätt olika den verkliga världen fulla med mystiska monster är det väl i så fall troligare att den verkliga värld där den Store Dataspelaren sitter och leker är helt väsenskild från vår påhittade. I jämförelse kan vår te sig lika absurd som World of Warcraft. Inte ens naturlagarna behöver förövrigt vara lika.

Är det meningsfullt att spekulera i dessa banor? Hur underhållande det än kan vara är det enligt min mening rent strunt. Däremot förefaller det mig vara en ganska naturlig, rentav ofrånkomlig, följd av CTOM, men detta ger mig bara ytterligare ett skäl till varför jag ogillar teorin.

Faktum är att anhängarna till CTOM i praktiken har en syn på världen som i flera aspekter påminner om den religiösa. Det mest uppenbara är uppdelningen i hårdvara och mjukvara som utgör en parallell till kropp och själ. Drömmen om själens odödlighet får sin motsvarighet i hur ett dataprogram kan överföras till nya datorer.

Men frågan om vi lever i en simulerad virtuell verklighet är än mer bestickande, vilket jag redan antytt. Om vi lever i en simulerad värld har man ju också att  göra med den Store Programmeraren utanför den virtuella verkligheten vilken är ansvarig för alltihop och har möjlighet att gripa in och förändra precis vad som helst. Precis som en gud. Och till och med Olle Häggström erkänner i sin blogg att denna möjlighet får honom att se religionen i ett annat ljus. När f-n blir gammal etc etc. De religiösa fundamentalister som förslösar sin tid på intelligent design kanske borde intressera sig för CTOM?

Mig biter dock inget av detta på. Jag avfärdar CTOM och behöver inte befatta mig med resonemangen kring de virtuella världarna.  Mitt budskap är enkelt: både du själv och världen omkring dig existerar. På riktigt.