För bara några decennier sedan hade man egentligen ingen aning om i vad mån andra stjärnor än solen hade planeter. Även om det väl föreföll rätt orimligt att solen skulle vara så särskilt speciell. Under senare år har man hittat planeter i en sådan omfattning att de snarare verkar vara regel än undantag. Så smått har man också börjat kunna urskilja planeter av jordens storlek, några till och med på rätt avstånd från sina stjärnor för att det skall vara så där lagom varmt.

Nu har det definitiva beviset för jordarnas mångfald kommit. Lagom varma jordliknande planeter är så pass vanliga att till och med den allra närmaste stjärnan, Proxima Centauri har en. Proxima är en liten ynklig röd dvärgstjärna i en avlägsen omloppsbana runt dubbelstjärnesystemet Alpha Centauri. Alpha Centauri är en av den södra stjärnhimlens allra ljusaste stjärnor och är en vacker syn i ett teleskop. Hade själv en möjlighet att se systemet en gång från Australiens outback.  Planeten befinner sig så nära sin bleka sol, bara 7,5 miljoner km, att det tar futtiga elva jorddygn för den att röra sig varvet runt.

Nu skall man inte underskatta stjärnor som Proxima. Den kommer att överleva i hundratals miljarder år och lysa över sin planet långt efter det att vår egen sol givit upp andan. Kanske vi är pionjärerna? De första levande varelserna i ett ungt universum som i en avlägsen framtid kommer att flöda över av liv på jordar i rödaktigt sken kring otaliga små stjärnor som alls inte har någon brådska. Man kan i och för sig oroas över att dessa främmande jordar måste ligga så nära sina svaga stjärnor att rotationen går i lås och de ständigt vänder samma sida till. Blir den ena för het och den andra för kall? Kanske atmosfärens skyddande täcke kan jämna ut så det blir drägligt i det ständiga skymningslandet. Eller gryningslandet – någon skillnad finns ju inte. Andra faror att bekymra sig över för den som lever på en planet som Proximas är stjärnans ibland våldsamma utbrott av kraftiga partikelskurar som skulle få våra norrsken att förläget blekna i jämförelse. Går det verkligen att överleva under sådana omständigheter?

Ett av de allra mest intressanta – och faktiskt också på många sätt det mest meningsfulla — vetenskapliga projekt som man nu borde satsa på är att försöka ta bilder av planeten. Och framförallt försöka ta reda på om den har en atmosfär och vad den består av. Finns det vatten? Och, det allra mest spännande av allt, finns där syre? Detta vore en signal att där kan finnas liv. Om så vore fallet ökar motivationen att satsa långsiktigt på projekt som Starshot. Att flyga drake till stjärnorna och inom några decennier få hem bilder av en jorden 2.0 runt Proxima Centauri vore kanske väl optimistiskt. Men inom några hundra år? Det gäller att planera långsiktigt.

Lite närmare i tiden, om ett par år, kommer uppföljaren till Avatar, filmen om en måne i bana runt en jupiterliknande planet som kretsar kring en av stjärnorna i Alpha Centaurisystemet. Månen är täckt av annorlunda skogar med märkliga livsformer och blå människoliknande varelser. Nog vore det väl på sin plats att man gör en liten utflykt också till Proxima?

Den fyraårige sonen frågade mig idag om hur lång tid det skulle ta för en snigel att krypa runt jorden. Jag gjorde en snabb överslagsräkning och svararade: ”Typ hundra år”. I nästa sekund insåg jag något förunderligt. Om en snigel börjat krypa vid min egen födelse, och fortsatt att krypa sedan dess, skulle den nu ha kommit till andra sidan jorden. Med lite tålamod kan man färdas långt.

LHC vid CERN har upptäckt… ingenting. De första resultaten efter den stora uppgraderingen till full energi har inte gett något nytt. Allt bara fortsätter att överenstämma med partikelfysikens standardmodell. Inga spår efter de supersymmetriska partiklarna som skulle göra att allt blev så självklart vackert och dessutom förklara den mörka materien kan skönjas. Och de mystiska ljusstrålar som många hoppades vara tecken på något alldeles nytt visades sig vara bara slumpmässigt brus. Risken är stor att fortsatta mätningar inte heller ger något nytt. Det är sannerligen något skumt i görningen. Vad är fel?

I Mörkret vid tidens ände från 2015 undslipper jag mig kommentaren att I själva verket kan det faktum att resultaten dröjer vara alldeles enormt spännande. Man har talat om ”naturlighet”. Fysikens naturliga skalor, de som bestäms av kvantgravitationen, ligger fjärran från vardagen och fjärran också från vad man har att göra med i partikelfysikens värld. Det krävs fint avstämda justeringar av naturkonstanterna för att standardmodellen skall kunna upprätthållas och inte koka sönder i den vilt kvantfluktuerande tomheten. För att inte denna finjustering skall te sig alltför ”onaturlig” måste kokandet tämjas och det är just det som supersymmetrin åstadkommer. Men då måste förstås också de supersymmetriska partiklarna finnas där och det är just det som ter sig alltmer bekymmersamt. Var är de?

Det finns fler mystiska finjusteringar. Den mörka energin utgör 70% av universums materiainnehåll och är också den, med kvantgravitationens mått mätt, onaturligt liten. En 1 med 120 nollor för liten enligt vissa (överdrivna) sätt att räkna. Och just i detta fall har många börjat ifrågasätta naturligheten. En möjlig lösning vore ju att universum inte alls är naturligt och egentligen inte heller finjusterat utan bara av en slump råkar ha precis de rätta värdena. Det rimliga är då att tänka sig ett multiversum, eller om man så vill ett universum oerhört mycket större och mer mångskiftande än det man hittills förmodat, så att det åtminstone någonstans, av en slump, råkar bli rätt.

I strid med det sökande efter enkelhet och skönhet som präglat den teoretiska fysiken under decennier kan det alltså visa sig att universum egentligen är ganska fult. I en matematisk mening, men knappast i någon annan. I Den bästa av världar från 2008 ställer jag frågan: Måste allt vara vackert? Strängteorins bökiga ekvationer bär i och för sig på en förhoppning om att det skall trilla ut ett multiversum, men det är långt ifrån klart att det är så. Att visa på svårigheterna i just detta är vad jag ägnar stora delar av dagarna åt.

Istället för att upptäcka ingenting har CERN kanske upptäckt motsatsen: universums obegripliga väldighet. Eller inte. Fysiken befinner sig i en kris. En stor kris. Upptäckten av ingenting bekräftar det många misstänkt: det är något alldeles avgörande som fattas och det är dags att ta reda på vad. Dags att tänka nytt.

På DNdebatt 160803 diskuteras hur rekryteringar av forskare och lärare inom högskolan påverkas av vänskapskorruption och inavel. Mats Alvesson och Erik J. Olsson har rätt i att det utvecklats smygvägar till höga tjänster och att brister i systemet påverkat kvaliteten hos svenska högskolor på ett negativt sätt. Men lösningen på problemet är inte riktigt så enkel som att bara öka antalet utlysningar i konkurrens. Frågan är hur och när, och man måste också göra klart hur man ställer sig till den stora mängden skenutlysningar som förekommer redan i dagens system. Vill man ha fler av det slaget?

Många av de tjänster som utlyses är snävt skrivna och i praktiken vigda för specifika personer och någon praktisk skillnad mot att underlåta att utlysa finns egentligen inte. Ibland är agerandet en del av ansträngningar att tillfredsställa specifika behov hos internationellt rekryterade forskare som har svårt att förstå varför de inte får handplocka precis just de personer de behöver. Ibland gör man storstilade, men inte alla gånger realistiska, försök att locka till sig internationella stjärnor, men när de konfronteras med de villkor som erbjuds backar de och i slutänden är det den interna kanditaten som får tjänsten. Ibland handlar det helt enkelt om att man har en akut situation som måste lösas.

En annan kategori handlar om framgångsrika lektorer som vill bli professorer. Istället för att nöja sig med en befordran kräver de en ”riktig professur” och en utlysning iscensätts där det från början står klart vem som kommer att få tjänsten. På så sätt kan de hävda att de fått en professur i konkurrens och få förtur till lokala forskningsmedel. Det handlar ofta om forskare vars kompetens är ställd utom all tvivel men som påverkats av sin omgivning att misstro systemet. Istället för detta dyrbara spel vore det bättre att skärpa befordringssystemet, få det fullt ut respekterat, samt tydliggöra att resurser och arbetsuppgifter varierar oavsett titel.

Ett ökat antal utlysningar är heller inte samma sak som minskad vänskapskorruption. Att ordna så att rätt tjänst utlyses med rätt skrivning kan kräva nog så mycket manipulation och rätt kontakter. Ett av de bästa argumenten för systemet med befordran till professor var ju att komma tillrätta med godtycket. Istället för att slump och fult spel bakom kulisserna skulle avgöra vem som fick de fåtaliga titlarna skulle enbart kompetensen få styra.

Det finns sannerligen problem i dagens system men befordransmöjligheter utan urvattning och en ansvarsfullt förvaltad flexibilitet i utlysningsplikten bör vara kvar. De ger möjlighet till en dynamik där resurser och arbetsuppgifter kan utvecklas utan omständliga processer där en hierarkisk tjänstetitel utgör det hägrande målet.

Vad som krävs är ett befordringssystem med höga och stabila ribbor där externa rekyteringar görs i högre utsträckning än idag, men på allvar när det behövs och inte på låtsas för syns skull.