Tro och vetande

ET phone home

Ulf Danielsson Tro och vetande, Universum ,

Igår presenterades ett dokument så märkligt att man väl aldrig trodde det vara möjligt: en officiell rapport om de flygande tefat (eller UFO (eller UAP)) som framförallt amerikanska militärpiloter observerat under åren.

Några bevis för att utomjordingar besökt jorden presenteras förstås inte men innehållet är ändå spektakulärt: man påstår att det finns observationer av verkliga föremål som uppträder på ett sätt som överträffar allt vad känd teknologi kan åstadkomma och som man alls inte kan förklara. Det intressanta med rapporten är att den överhuvudtaget existerar och för de som drömmer om att utomjordingar besöker oss kan den knappast vara en besvikelse. Om man leker med den osannolika tanken att det verkligen skulle handla om utomjordingar är det väl just så här de första indikationerna skulle presenteras? Det är som hämtat ur en SF-film där regissören försöker få till en realistisk historia. Frågan är vad som händer i nästa scen? Vilka förklaringar kan finnas?

1.

Utredarna hävdar att det med säkerhet rör sig om fysiska fenomen och inga optiska illusioner eller rena påhitt. Men är det verkligen säkert? Kan vi vara säkra på att utredarna besitter den kompetens och fantasi som krävs för att lista ut hur tillfälligheters spel och solreflexer i en kamera i kombination med hallucinationer och rena lögner kan ge upphov till skenbart oförklarliga observationer? Kan vi verkligen lita på att det är de skarpaste hjärnorna som fattat pennan?  De finns de som argumenterar för att det faktiskt inte är så svårt att hitta naturliga förklaringar till mycket av det man observerat.

2.

En möjlig förklaring man lägger fram är att det skulle handla om främmande makt typ Kina eller Ryssland. Just detta finner jag vara helt orimligt och som hämtat från James Bond. Teknologiska framsteg kommer inte ur ett vakuum utan kräver en existerande fysikalisk grundkunskap. Det finns ingen som helst möjlighet att man i ett kinesiskt eller ryskt labb i hemlighet revolutionerat fysiken, lyckats hålla tyst om det och använt kunskapen till att enbart leka med amerikanska piloter.

En något mer trolig variant på temat vore att man utvecklat system för att störa ut sensorer och få dem att tro att de ser annat än vad de gör. Att amerikanska militären helt enkelt blivit hackad. Men skulle detta pågått i decennier på ungefär samma sätt?

3.

Kan det vara USA själva som har projekt så hemliga att militären själv knappt känner till dem? En nätt liten konspirationsteori. Man hävdar i rapporten att detta inte stämmer, men varför skall man tro på det? Kanske några av incidenterna handlar om luriga drönare, intelligenta missiler eller experiment där man testar att störa ut de egna piloternas sensorer. Låter väl inte alldeles orimligt? Och praktiskt om alla de som inte har med saken att göra får för sig att det handlar om utomjordingar. En perfekt täckmantel.

4.

Kan det röra sig om någon form av okända naturliga atmosfäriska fenomen? Men vad skulle detta kunna vara? Klotblixtar är fortfarande gåtfulla. Det handlar om glödande klot av plasma som uppträder i samband med åskväder som kan sväva runt under flera sekunder. Finns det mer av denna vara? Kanske några av händelserna kan förklaras på detta sätt? Moln av svävande iskristaller kanske kan förklara några andra.

5.

Och så finns det förstås en del skräp av annat slag som svävar runt i luften. Ett enda av de rapporterade fallen lyckades man faktiskt förklara med hjälp av en väderballong.

Och detta tömmer ut listan. Nästan. Sedan finns ju det som många egentligen hoppas på och som är det egentliga skälet till all uppmärksamhet.

Ave Loeb är en framgångsrik fysiker och astronom vid Harvard. Han har för allmänheten gjort sig känd genom sin bok om Oumuamua som han vill koppla till utomjordingar. Ett kometliknande objekt där man från banans form dragit slutsatsen att den måste komma från ett annat solsystem. En fascinerande och vetenskapligt mycket viktig upptäckt. Men som om detta inte skulle vara nog hade objektet en underlig form och rörde sig lite oväntat – kometer som avger gaser och stoft kan vara lite knepiga – vilket gav upphov till tämligen grundlösa spekulationer om att det måste vara artificiellt. Loeb tar överraskande nog spekulationerna på stort allvar och ser detta som ett viktigt skäl till att ha beredskap för att på nära håll kunna studera framtida objekt av detta slag.  

Loeb har i en färsk artikel i Scientific American inte oväntat gett sig in också i debatten om UAP. Hans uppmaning är inte orimlig: man skall undersöka fenomenet vetenskapligt och inte förlita sig på gamla observationer. Man bör målmedvetet samla in data och sätta upp sensorer där observationer brukar göras. Den officiella rapporten är inne på samma spår. Man kan notera att det trots att det i våra dagar dräller av kameror i form av mobiltelefoner har antalet observationer av UAP inte ökat. Detta skulle väl tala för att fenomenet – i strid med rapporten — inte svarar mot något verkligt och att ytterligare efterforskningar inte kommer att finna något av intresse. Och att spekulationerna bara kommer att fortsätta.

Där skulle man kunna lämna det. Men något som ändå är lite märkligt i rapporteringen är att ingen vågar sig på några spekulationer typ ”tänk om”. Trist. Sådant är ju ändå rätt underhållande. Så varför inte? Tänk om det verkligen vore utomjordingar? Eller, låt oss föreställa oss den där filmen. Hur slutar den? Vad hittar man?

OM förklaringen skulle vara utomjordisk teknologi är den knappast bemannad. Varför skicka ut levande varelser på långa resor där de mest är i vägen och bara får tråkigt? Specialdesignad teknik kan göra ett bättre jobb. Se bara vad obemannade sonder lyckats åstadkomma i vårt solsystem. Rimligare att tänka sig är hur en oss överlägsen civilisation skickar ut vetenskapliga sonder för att undersöka livets utveckling och begynnande civilisationer på andra planeter. Civilisationer med en sådan kapacitet är nog inte vanliga i universum. De flesta lyckas nog inte överleva tillräckligt länge. Däremot är antalet jordliknande planeter högt – kanske 100 miljoner bara i vår Vintergata. En vetenskapligt intresserad civilisation med kapacitet att resa mellan stjärnor får det alltså ganska jobbigt om man vill ha koll på vad som händer överallt i en galax. Och givet att de lyckats få nys om oss måste deras övervakningssystem vara omfattande och effektivt. Information om att vi uppnått någon form av teknologisk kompetens har med radiovågors hjälp inte nått längre än knappa 100 ljusår – ingenting med galaktiska mått. Alltså, övervakningen av jorden måste ha pågått över tidsskalor jämförbara med hur länge det tagit för människan att utvecklas. Hundratusentals eller till och med miljoner år. Man associerar osökt till Arthur C. Clarkes 2001. Detta passar också väl med de tider som krävs för att förflytta sig i Vintergatan med hastigheter under ljusets. Och låt oss inte flippa ur fullständigt utan anta att också utomjordingar är begränsade av just detta – alldeles oavsett vilka fiffiga framdrivningsmetoder de klurat ut.

Man måste alltså föreställa sig ett projekt som pågår i miljoner år att jämföra med våra egna vetenskapliga projekt vilka som mest planeras över decennier. Voyagersonderna på väg ut ur solsystemet levererar fortfarande data efter ett knappt halvsekel. Det är därför inte alls säkert att de hypotetiska utomjordingarna fortfarande finns kvar. Kanske det bara är deras övervakningssystem som fortfarande fungerar och autonomt samlar in vetenskapliga data. Om man sträcker ut tidsskalorna ytterligare lite grand kan det ju också vara så att ursprunget står att finna i en annan galax, och att det inte bara är planeter i Vintergatan utan också i andra galaxer som är satta under bevakning? Kanske deras hemplanet stod att finna någonstans i Virgohopens myller av galaxer?

Sådant kan man drömma om. Men hur det än ligger till, ensamma är vi nog inte. Någonstans finns de, har funnits, eller kommer att finnas, de som liksom oss blickar, har blickat eller kommer att blicka ut i universum uppfyllda av drömmar. Och säkert har några av dem nått, eller kommer att nå, mycket längre än oss. Om vi någonsin får lära känna dem är en annan historia.

Inget Nobel Center till Stockholm

Ulf Danielsson Tro och vetande

Vi som ser Nobelpriset som en nationell klenod har inte bara Svenska Akademien att bekymra oss över. Nu har nya allianser i Stockholms stad förhandlat fram att man skall bryta 7-år gamla  överenskommelser med Nobelstiftelsen om att bygga ett kunskapens hus i centrala Stockholm.

Nobel Center var tänkt att bli en mötesplats för människor från hela världen som vill ta del av det allra bästa mänskligheten kan visa upp inom vetenskap, litteratur och fredssträvanden. Det skulle ha kunnat erbjuda någonting världsunikt till tusentals skolungdomar inte bara från Stockholm utan hela Sverige. Nuvarande Nobelmuseum, som ironiskt nog huserar i trånga lokaler i Gamla Stan våningen under Svenska Akademien, skulle inom ramen för Nobel Center få möjlighet att blomma ut till sin fulla potential. Under sommarmånaderna ringlar sig köerna ut på Stortorget. Det årliga antalet besökare räknas i hundratusental och man slår nya rekord varje månad. Den överväldigande majoriteten – mer än 90% – är utländska turister vilket visar vilket genomslag Nobel har internationellt. Där handlar det inte främst om festen den 10 december utan om priserna i sig.

Men nu har alltså Stockholm sagt nej. Man bryr vare sig om sitt internationella anseende eller om sina egna skolelever. Och detta i en tid av faktaresistens och hotande konflikter där just de ideal och värden Nobel står för behövs som allra mest. Och vad är skälet? I praktiken handlar det inte om vare sig husets utseende eller platsens kulturhistoria utan om grannar på Blasieholmen med omnejd som med betydande förmögenhet och inflytande hävdar att de får sin utsikt förstörd. Det är dessa man valt att lyssna till. Platsen i sig är en ödetomt bakom Nationalmuseum dit nog ingen vågar sig en mörk kväll. Med ett Nobel Center skulle holmen förvandlas till ett av de mest prestigefulla landmärkena i världen.

På dagens presskonferens försökte generade politiker bortförklara vad de gjort. Man bedyrade att man visst inte var emot Nobel Center – man ville bara hitta en annan lokalisering. Men så enkelt är det inte – och det vet man. Huset som staden skulle ha fått till skänks kostar över miljarden. Förutsättningarna att ta om allt från början där intressenter och finansiärer måste samlas på nytt är små. Vilka garantier finns att staden inte åter ändrar sig i sista sekunden när det gått ytterligare 7 år?

Vad allt helt enkelt handlar om är att man ser sitt eget kortsiktiga politiska spel som så mycket viktigare än att stå upp för kunskapen och det fria tänkandet. Ett tecken i tiden i en värld där det blåser allt mer snålt.

 

När fake news blir norm

Ulf Danielsson Tro och vetande , , ,

Om ni inte redan sett den är det hög tid: intervjun med Svenskt Flygs generalsekretare har goda utsikter att bli en klassiker.

Regin är oslagbar och dialogen genial. Är detta kunskapsförnekelsens och trumpismens slutgiltiga genombrott i Sverige? Avsändaren är ju inte vilken som helst. Branchorganisationen Svenskt Flyg organiserar bland annat det statliga flygplatsbolaget Swedavia och myndigheten Luftfartsverket vilket i praktiken innebär att svenska staten är med och finansierar kampanjen.

Nej, tycker miljöministern som vill att både Swedavia och Luftfartsverket drar sig ur organisationen. Någon måtta får det ändå vara. Men se, det vill de inte alls. Swedavia ”välkomnar debatten” och ”vill inte recensera enskilda uttalanden.” Luftfartsverket tycker att ”flyget är viktigt för Sverige” och ser heller ingen anledning att lämna Svenskt Flyg. Svenskt Flyg fär förstås luft under vingarna, går till motattack, ministern KU-anmäls för ministerstyre, och allt blir till en enda röra där det mest handlar om huruvida en minister hoppat över skaklarna eller ej.

Kvar, bortglömd, står sakfrågan. Skall skattepengar verkligen gå till klimatförnekande kampanjer? Och oavsett vad man anser om medlemskap eller ej, oavsett hur sur man blir över ministerns uppmaning,  varför orkar en svensk myndighet inte ta avstånd från uppenbart förryckta påståenden inom sitt eget specialområde? Hur kan det vara politiskt känsligt för en myndighet att ta avstånd från alternativa fakta? Hur vanligt är detta? Är det ett tecken i tiden? Det är om detta debatten borde handla.

Titta på filmen igen och ha i minne att den är menad att tas på fullaste allvar och är ingen parodi.  Blir den en klassiker?

Läs mer om hur fake news blir norm.

När förnuftet sover kommer monstren

Ulf Danielsson Tro och vetande , ,

Idag på konferens om Knowledge resistance and how to cure it på Wenner-Gren i Stockholm. Ett ämne som jag själv skrivit om i några olika sammanhang som här och här. Problemen med populism, vidskepelse och faktaresistens finns i någon utsträckning i Sverige och Europa, i större omfattning i USA men knappast någonstans i världen är det större än i Indien. Om detta berättade Babu Gogineni, vi kan kalla honom upplysningsaktivist, som för en kamp med risk för livet. Han tog sitt avstamp i Francisco Goyas etsning  När förnuftet sover kommer monstren…

… och alla som lyssnade blev nog rätt omskakade.

Indiens urgamla kultur och brokiga sagovärld är något alldeles extra. De filosofiska betraktelser man kan finna utövar en lockelse också på mig. Men det finns en annan sida som trots sin färgsprakande inramning inte är annat än ren vidskepelse. Ibland handlar det om hur man i gammal indisk mytologi vill hitta prov på kunskap som först i våra dagar upptäckts i väst. Som exempel tog Babu upp fallet med de nio planeterna. På en resa i Indien för några år sedan kom jag själv i kontakt med just detta fenomen. Här återberättat i ett utdrag ur min bok Den bästa av världar från 2008.

Jag minns själv en resa i Indien hösten 2006 där jag med stigande förvåning kunde lyssna till en lokal guide som insiktsfullt berättade om den hinduiska religionen i samband med ett besök vid några tempel. Guiden var kunnig och inspirerande på många sätt, men när vi kom in på möjliga kopplingar till himmelska fenomen gick det snett. Problemet hade att göra med att man inom hinduismen talar om de nio planeterna som ibland inte är fler än åtta. Vår guide drog entusiastiska paralleller till det han nyligen fått höra hade hänt med Pluto. Jag anmärkte förstås på det orimliga i att gamla hinduiska astronomer utan tillgång till astronomiska instrument skulle kunna känna till existensen av de yttre planeterna – än mindre kunnat föregripa en diskussion om Plutos status som planet. Men vår alltid lika tillmötesgående och vänlige guide slingrade sig effektivt.

Först långt senare lyckades jag reda ut vad som egentligen låg bakom vår guides reflektioner kring de hinduiska myterna. Till de nio planeterna räknas förutom de fem vanliga planeterna som man med blotta ögonen kan se på himlen, dessutom solen och månen. Sju inalles med andra ord. Men vilka är de övriga två? De felande planeterna kallas Rahu och Ketu och är med vårt synsätt alls inte några planeter i vanlig bemärkelse. De svarar mot de positioner på himlen där månbanan korsar solens väg och är därför betydelsefulla vid förmörkelser. När fullmånen befinner sig vid Rahu eller Ketu sker en månförmörkelse. Och att planeterna en gång var åtta och inte nio har att göra med att guden Vishnu högg Rahu itu för att skapa Ketu. Men när jag väl hade fått detta klart för mig hade resan gått vidare och jag är rädd för att vår guide fortfarande går runt och med inlevelse berättar sin historia om Pluto.

Vår vänlige guide från Bhubaneswar som bidrog till en oförglömlig resa.

Just det här kan väl mest ses som en underlig och rolig historia. Kanske jämförbar med alla dessa horoskop som man hittar i svenska tidningar. Men faktum kvarstår att vår guide alldeles tydligt menade allvar.

I andra fall är det betydligt allvarligare. Vidskepelse som involverar häxeri och förbannelser får konsekvenser i form av misshandel och död. Jag hamnade bredvid Babu på lunchen och han beskrev hur utvecklingen började gå åt fel håll på 1980-talet när man upptäckte kraften i en kombination av vidskepelse och nationalism. I ett land med en så gammal och rik historia är det förfärande farligt att lägga ihop dem. En rörelse, hindu-nationalismen, tog landet i sitt grepp. Även vetenskapen började förvrängas. Arkeologer och historiker började söka efter tecken i det avlägset förflutna som visade hur modern teknik varit känd i tusentals år. För några år hänvisade till och med president Narendra Modi till hur historien om elefantguden Ganesha var ett bevis på detta. Pappa Shiva hade av misstag huggit av sonens huvud som sedan ersattes av ett elefanthuvud. Enligt president Modi visade detta på hur framstående kirurgin var vid denna tid. Och det handlar inte om ett dåligt skämt utan skall tas på blodigt allvar. Babu berättade också om hur stora resurser vid universiteten förs över från ämnen som fysik och kemi till… astrologi.

För mig var allt detta en överraskning. Jag har mest förknippat det moderna Indien med framgångsrik vetenskap inom mitt eget område, en  växande och välmående medelklass och hotande klimat och miljöproblem. Babu visade på en annan hotfull sida.

Vad är lösningen? Babu menar att upplysningsaktivismen måste flytta utomlands. Många av de som argumenterat för sekularism och det fria ordet är redan döda. Det handlar allltså om att fler runt om i världen får upp ögonen för vad som håller på att hända, och att det på så sätt skapas en opinion som tvingar landet att ändra riktning.

Detta är mitt sätt att bidra.

På marsch med vetenskapen mot vadå?

Ulf Danielsson Tro och vetande, Universiteten , ,

Idag manifesteras det för vetenskapen. En marsch för vetenskapen ordnas över hela världen, också i Sverige. Initiativet kommer från USA och kan ses som en reaktion på det kunskapsförakt som Trump och hans gelikar står för.  Vällovligt, vem kan säga något annat, och många fina populärvetenskapliga arrangemang följer i kölvattnet, men som vanligt är allt lite mer komplicerat än så.

Dagens DN-debatt utgör ett intressant exempel. Jag ifrågasätter inte de goda intentionerna hos flera av skribenterna, men det finns ett enkelt sätt att avgöra om det ändå ligger något och lurar i bakgrunden: räkna antalet gånger man använder order ”utmaning”. I detta fall fem gånger, vilket får anses relativt högt givet den ganska korta artikeln.

Vad det i grunden handlar om är att miljöministern, som företrädare för regeringen, i skydd av dagens evenemang tar chansen att göra politik av vetenskapen. Det är självklart bra att man argumenterar för att beslut skall vila på vetenskaplig grund –när en sådan grund finns. Dock blir också den respekt för fakta som proklameras ibland lätt naiv vilket jag själv berört här, och i DN också kort beskrivs på sidan intill dagens debattartikel.

Men riktigt falskt skorrar det om man har regeringens forskningsproposition i färskt minne. Den gör klart hur regeringen egentligen ser på vetenskapen: ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning.

Vetenskapen är till sin natur rebellisk, ifrågasättande och inte något som kan vara makten till lags. Dess resultat välkomnas när de levererar lösningar på… svåra problem (där var det nära) och ger hisnande nya perspektiv. Men den kan också vara besvärande när den ifrågasätter det som vi tagit för givet. Vetenskapen skall förstås stå samhället till tjänst när den kan, men den får aldrig underordna eller liera sig med makten. De sunda insilkter om faktaresistens och vetenskapens betydelse som nu börjar komma fram riskerar att förvridas till något minst lika farligt. De som idag marscherar för vetenskapen gör klokt i att noga tänka på vilka de marscherar tillsammans med.

(Förhållandet mellan vetenskapen och samhället och vetenskapens frihet har förstås många bottnar. Olle Häggström (som aldrig kan anklagas för att inte vara rebellisk) går här i polemik med tidigare rektorn i Lund Göran Bexell.)

Universiteteten befinner sig som organisationer i en mellanroll där man berättigat kan undra var lojaliteten ligger. Är rektorn en trogen myndighetschef som svarar inför en politisk makt, eller en upprorisk företrädare för vetenskapen? Lite av varje kanske. Men utvecklingen går i politisk samstämmighet definitivt mot det förstnämnda.

Min egen manifestation för vetenskapen får vänta till i morgon. En utfykt med barnen tillsammans med småfågelskådarna kan göra nog så mycket gott för vetenskapens framtid som ett taktfast marscherande i blandat sällskap.

Tro’t om du vill

Ulf Danielsson Tro och vetande

I förra veckan deltog jag i ett seminarium om kunskapsrelativism och pseudovetenskap på Kungliga Vetenskapsakademin. Seminariet kan ses som en uppföljning på den debatt som följde efter förra årets omtalade debattartikel i DN av mig, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss. (Se också detta blogginlägg.)

Den fråga som står i centrum handlar om huruvida skolan skall nöja sig med att förmedla fakta utan att ha någon ambition att eleverna faktiskt skall tro på vad man säger. Att den lite märkliga frågan hamnat i hetluften har att göra med de känsliga situationer som uppkommer när naturvetenskapliga fakta kommer i konflikt med en elevs världsåskådning. En lösning som förespråkas är att skolan helt enkelt skall nöja sig med att eleven har förmågan att reproducera argumenten men läraren skall därutöver inte göra något försök att övertyga om att det faktiskt är sant.  Det kan tex handla om att eleven kan redogöra för vad begreppet evolution innebär men inte alls tror på den. Lena Hansson, Högskolan i Krisitanstad, formulerade det som att man skall göra skillnad mellan kunskap och tro. Man kan alltså ha kunskap utan att tro på den.

Jag menar att detta är ett misstag, men innan jag går vidare vill jag klara ut ett missförstånd. Skolan har ingen möjlighet att kräva att eleverna skall tro på kunskapens innehåll. Man kan heller inte koppla betygsättning till grad av övertygelse. Det är inte det frågan handlar om. Däremot menar jag att skolan har en skyldighet att inte nöja sig med  tomt refererande utan göra allvarliga försök att komma längre.

Om man underlåter detta uppmuntrar man till dubbel bokföring och lägger grunden för just den faktaresistens som Trumpetas ut och drabbar världen i vår tid. Kunskap och tro kan inte sepereras på detta sätt utan är istället intimt sammankopplade. För att låna en formulering från Christer Sturmark på sagda seminarum: ”Kunskap handlar om att tro något med goda belägg”.

Man är alltså inte färdig med en eleven när denne säger sig förstå argumenten. Man har rätt att tro vad man vill men man har ingen rätt att stå oemotsagd. Det finns förstås en punkt  då en lärare inte kan komma vidare, och det är ingen lätt balans när en  elevs hela världsbild kommer i gungning.

Jag menar ändå att det är ett svek att överge eleven med ett slappt ”du får tro vad du vill”. Kanske finns det möjlighet till samtal i andra grupperingar kring hur man kan kombinera den personliga livsåskådningen med en respekt för naturvetenskapliga realiteter?  Kanske det finns andra som kan dela med sig av sina erfarenheter? Kanske det trots allt inte är jordens ålder som är det mest betydelsefulla för den personliga världsbilden? Kanske det går att hitta en kompromiss där naturvetenskapliga sanningar inte behöver vika undan?

Kunskap har också en känslomässig sida. När man tagit till sig argumenten och beläggen och insikten om hur det faktiskt ligger till infinner sig, drabbar den känsla av tillfredsställelse som leder vidare till ett fortsatt nyfiket upptäckande av världen. Kunskap — det man tror på med goda belägg — påverkar världsbilden och fär konsekvenser i praktisk handling.

För att citera Lisa Ekdahl (som också sjungit Vem vet, inte du, Vem vet, inte jag, Vi vet ingenting nu, Vi vet inget idag, som väl även det har viss relevans i sammanhanget):

För att kunna lära måste du känna annars blir din kunskap grå och platt.

SvD-brännpunkt: Halvera universiteten!

Ulf Danielsson Tro och vetande, Universiteten

Tillägg: Ledarsidan på SvD har fattat vad det handlar om.

Tillägg igen: En replik på en replik.

Har skrivit en artikel till stöd för Dick Harrison på Brännpunkt om hur kunskapsnivåerna faller på universiteten. Läsare av bloggen (se här och länkar vidare bakåt) vet att jag nyligen också debatterat skolan. Faktum är att det finns flera samband – mer lite längre ner.

På Brännpunkt levererar jag ett bidrag till lösning när det gäller just universiteten. Halvera dem i storlek! Det handlar om att ge rätt utbildning till rätt personer. Internationella forskningsuniversitet skall ta hand om utbildningar där det krävs akademiska spetskunskaper – detta kan också inkludera många civilingenjörsutbildningar – medan högskolorna skall ta hand om breda yrkesutbildningar för de stora studentgrupperna. Vill man höja kvaliteten i den högre utbildningen skall man alltså halvera antalet studenter på universitet som tex Lund och Uppsala med bibehållna resurser och på så sätt höja antagningskraven och möjligheterna att ge en riktigt bra utbildning. Samtidigt ger man resurser åt andra högskolor och låter antalet studenter öka där. Det handlar alltså om arbetsdelning där alla får den utbildning de behöver och vill ha.

Men som jag antydde finns det en koppling mellan haveriet på universiteten och kunskapsrelativismen i skolan. De är i grunden samma andas barn. Till en del handlar det om att förkunskapsnivåerna för högre studier sjunker som en följd av hur illa ställt det är i skolan och att så många fler förväntas läsa vidare. Men det handlar också om något än mer djupgående. I DN-kultur, som en intressant uppföljning på min, Christina Mobergs, Christer Sturmarks och Åsa Wikforss artikel på DN-debatt, beskriver Bengt Gustafsson om hur representanter från skolverket resonerar när man vill försvara sakernas tillstånd. De hävdar helt enkelt att ungdomar är helt främmande för naturvetenskap och att det inte går att väcka intresse om man inte kör just det kunskapsrelativistiska spåret. I själva verket slår detta resonemang tillbaka på de som har ansvaret för den svenska skolan. Det är de själva som saknar nyfikenheten och förståelsen och vill pådyvla de yngre samma trista och resignerade syn i tron att alla andra likt de själva i grunden delar den. Vägen framåt måste istället vara mindre av kunskapsrelativism där kreationism och vidskepelse jämställs med vetenskap, och istället fler lärare och skolpolitiker som också själva drivs av en genuin nyfikenhet och glädje över att få berätta om allt det man kan läsa ut ur naturen och universum omkring oss.

På universiteten har det lyckligtvis inte gått lika långt, men inom många utbildningar kan man se en liknande trend där kunskapen i praktiken nedvärderas. Nivåerna sjunker, kurser förenklas och förklaras onödiga och byts ut. Utåt håller man masken och många lyckas nog lura också sig själva att allt bara är till det bästa och att det nog inte är så farligt ändå. Och argumenten är i grunden de samma som hos författarna till skolverkets läroplaner: studenterna drivs inte av nyfikenhet. Kunskap i sig är inte intressant, det enda som räknas är det som leder till anställningsbarhet i det korta perspektivet.

Studenter är olika. Alla är inte intresserade av samma saker. På dagens universitet ges inte studenterna möjlighet att utveckla sin fulla potential. Det handlar dels om de som vill läsa så mycket de kan av nyfikenhet oavsett om man har sikte på en forskarkarriär eller om man vill bli ingenjör med ambitionen att skapa det som ingen tidigare föreställt sig vara möjligt. Men också de som vill ha en handfast och konkret yrkesutbildning utsätts för ett svek när de tvingas författa meningslösa examensarbeten på en överakademiserad utbildning.

Kalla allt vid sina rätta namn och inför en tydligare arbetsfördelning. Utbildning för breda studentgrupper vid högskolor där arbetsmarknadens behov får spela en viktigare roll. Utbildning för en framtid vi inte kan förutspå vid universiteten. Men också ett system som uppmuntrar rörlighet och gör det möjligt att under livet byta karriär. Kandidat vid en högskola och en master vid ett universitet.

Det viktigaste målet för ett universitet kan inte vara att vara störst till varje pris. Bäst är heller inte så dumt.

P.S. Här svar på tal med hjälp av eget mynt från Neil deGrasse Tyson (som ligger bakom en uppföljare till Carl Sagans ”Cosmos”) till en rappare som drivit kunskapsrelativismen lite väl långt.

 

DN-debatt: Skolverket i kunskapsrelativistiskt bryderi

Ulf Danielsson Tro och vetande

Nej, Skolverkets svar på vår artikel på DN-debatt duger inte. De ändrar visserligen i kommentarerna till läroplanen men som visas i vår replik på dagens DN-debatt är skolverkets relativistiska kunskapssyn mer djupgående och omfattande än vad de vill tillstå.

Skolverket måste bestämma sig. Antingen argumenterar man mot vår ståndpunkt och talar om varför skolan skall genomsyras av en relativism som inte minst prisas av kreationister (se denna replik till försvar för Skolverket), eller så bestämmer man sig för att byta riktning och göra något åt det. En vägran att se motsättningen blir ironiskt nog kunskapsrelativismens yttersta signum.

Läs också DN-debatt: pseudovetenskap jämställs med etablerad vetenskap i skolan.

I väntan på att något händer titta gärna på ett inlägg i debatten från Friends:

 

DN-debatt: pseudovetenskap jämställs med etablerad vetenskap i skolan

Ulf Danielsson Tro och vetande

Idag på DN-debatt skriver jag, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss om den bristande kunskapssynen i den svenska skolan. Ett par tidigare inlägg på bloggen (här och här) har behandlat samma sak men i artikeln visar vi hur det till och med finns inskrivet i den delvis motsägelsefulla läroplanen för grundskolan att lärare inte skall ta tydlig ställning för vetenskapen och mot kreationismen.

Om fysik står det tex:

Existentiella frågor om universums uppkomst och utveckling behandlas inom såväl modern kosmologi som olika religioner. Genom undervisningen i fysik kan eleverna utveckla förståelse för att skillnaden mellan naturvetenskap och religion inte ligger i vad som beskrivs, utan främst i vilka frågor man ställer och vilka metoder som används för att besvara dem. På så sätt får de möjlighet att väga samman värderingar och sakförhållanden, föra kritiska resonemang och förhålla sig till vad forskare och naturvetenskapens kritiker påstår.

(Gå in på skolverket och klicka på den understrukna texten ”skilja mellan naturvetenskapliga och andra sätt att skildra världen”.)

Fler citat i artikeln.

Det är naturligtvis viktigt — och ganska intressant — att få inblick i hur man i historien föreställt sig hur universum uppkommit, men det är inte centralt för fysikämnet i sig och bör behandlas mer grundligt inom ramen för religion och historia. Skolan måste självklart ta ställning för den vetenskapliga metoden och inte sväva på målet när det gäller vad det finns goda skäl att hålla för sant.

Att dessa frågor är viktiga illustreras inte minst av att en nyvald vice ordförande för Sveriges tredje största parti (i vissa undersökningar näst största) är uttalad kreationist och argumenterar för just denna typ av glidningar i kunskapssynen. Läs här.

Nog borde väl skolan kunna göra ett bättre jobb?

Kunskap som medel eller till fördärv – hur tokigt kan det bli?

Ulf Danielsson Tro och vetande

När jag blir riktigt missmodig över hur man inom utbildningsväsendet ser på begreppet kunskap (som efter dagens läsning av en artikel i kulturdelen av DN 2015-11-11) tänker jag på en nittioårig kvinna i Ludvikatrakten som prenumererar på Scientific American. Det är den sortens okuvliga nyfikenhet man får sätta hoppet till i ett samhälle som annars präglas av två tråkiga och motstridiga men märkligt samexisterande sätt att se på kunskap.

Den ena ser kunskap som ett instrumentellt medel och alls inget mål i sig. Den utgår från att kunskap för sin egen skull är ointressant och att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan drivas av nyfikenhet i någon större utsträckning. Motivet till studier och förkovran måste alltid utgå från en önskan om ett bättre jobb och mera pengar. Detta synsätt börjar få allt större betydelse inom universitetsvärlden.

Den andra förnekar att begreppet kunskap i någon absolut mening överhuvudtaget existerar. Kunskap är alltid relativ och inga åsikter, hur befängda de än må verka, kan sägas vara fel. Läs mer om detta i Kreationistisk kraschlandning i skolvärlden. Vissa pedagoger, som i DN (2015-11-11), går ännu längre och menar att en skola där målet är att alla elever utifrån sina egna förutsättningar skall uppmuntras att lära sig så mycket som möjligt i själva verket är rent skadlig. Resultatet av en sådan strävan blir enligt pedagogerna ojämlikhet och man vänder sig i artikeln mot den meritokratiska tanken att positioner skall fördelas utefter dokumenterad kompentens.

Det som dessa skenbart olika synsätt har gemensamt är att de inte värdesätter kunskap i sig. Det handlar om att den antingen är ett medel för någonting annat eller om att den egentligen inte existerar alls. Om man företräder någon av dessa populära sätt att se på saken har man rimligen svårt att förstå den nyfikenhet och upptäckarglädje som karaktäriserar nästan alla människor upp till och med mellanstadiet, och som många behåller livet ut även om man inte alltid får möjlighet att uttrycka den.

Utgångspunkten måste istället vara en övertygelse om att kunskap är något gott – i sig – och att bildning för bildningens egen skull är något bra. (Kalla mig gärna gammeldags folkbildare.) Det finns ingen konflikt mellan detta och att dessutom se kunskap som ett medel att förändra sitt liv och en praktisk nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Att som i DN-artikeln se en motsättning mellan fokus på kunskap i skolan och jämlikhet är orimligt. Ju mer bildad en befolkning är desto starkare står demokratin.

Jag blir missmodig över att inget av det jag skrivit ses som självklarheter. Utvecklingen verkar på många sätt gå bakåt. Lite bättre till mods blir jag när jag tänker på att nästa nummer av Scientific American redan har postats till Ludvika.