Idag har den svenska regeringen fattat det enskilt värsta beslut för miljön som en svensk regering någonsin fattat: att sälja Vattenfalls tyska brunkol. Utlslaget över Sveriges blygsamma invånarantal bör det per capita stå sig rätt väl genom världshistorien.
Det är inga små mängder det handlar om. Motsvarade 1 miljard ton koldioxid stod på spel vilket motsvarar ett kvartsekel av svenska utsläpp och några procent av världens samlade utsläpp under ett år. Att se till att denna koldioxid inte kommer ut skulle vara den enskilt viktigaste klimatgärning Sverige kunde bidra med. Allt annat ter sig i sammanhanget fullständigt meningslöst.
Det allra mest beklämmande är att Sverige och Tyskland, två länder med hög svansföring och uttalade ambitioner att vara föregångare, inte haft förmågan eller kanske ens viljan att avveckla brunkolet. Detta visar med all tydlighet meningslösheten i de tomma utfästelserna från förra årets stora klimatmöte.
Det sätt som den rödgröna regeringen motiverar beslutet är också siginfikativt. Det handlar om affärsmässighet. Försvaret för att sälja, och dessutom till företag med tvivelaktigt rykte, är att det finansiellt inte skulle vara fördelaktigt att behålla verksamheten (och i det fallet givetvis driva den vidare). Några miljöhänsyn behöver inte tas eftersom det är affärsmässigheten som går före allt annat. Man säger sig inte ha något val. Detta är förstås fel – det är staten och vi tillsammans som äger verksamheten. Hade man velat hade man kunnat handla annorlunda.
Att detta sätt att se på världen, där kortsiktig ekonomisk vinning får gå före långsiktig omsorg om mänsklighetens väl, omfattas också av de som uppger sig företräda gröna värden ger inte skäl att se med tillförsikt på framtiden. Mer om detta i Vårt klot så ömkligt litet.
Vad krävs för att bli universitet? Och vad är ett universitet? I princip handlar det om ett lärosäte som ägnar sig åt både utbildning och forskning. I Sverige har man klokt nog reglerat bruket av ordet. Fram till 2008 kunde en högskola ansöka om att bli kvalitetsgranskad av Högskoleverket för att få egen forskarutbildning. Man kunde också, om man hade tillräcklig bredd, ansöka om att bli universitet. Dessa möjligheter är i princip borttagna och man kan nu enbart söka om examensrätt i enskilda ämnen — vilket visat sig vara lite enklare.
Men det finns knep. Det engelska begreppet University är inte skyddat vilket öppnat intressanta möjligheter för kreativa högskolor. Istället för att använda den rättvisande termen University College har man på många håll helt sonika förkortat till University. Avsikten är väl att man skall associera till Cambridge University, Princeton University eller kanske Harvard University. Men många gånger blir det nog mest bara till Trump University som tankarna går. Utan att dra några andra paralleller till TU tvingas man trots allt smärtsamt konstatera att Mälardalen University dömts i domstol att betala tillbaka studieavgifter till en missnöjd student.
Nu skall man väl inte dra för stora växlar på denna olycka för MäU. I någon mån är det väl litet av ett svenskt självmål när Högskoleverkets utvärdering av landets högskoleutbildningar frikostiigt delar ut betyget bristande kvalitet samtidigt som man inför ett system med studieavgifter. Visst kan man väl hylla denna ambition att vara öppen med sina brister men riskerna är också betydande. Hur många fler stämningar är att vänta? Om nu internationella studenter kan få tillbaka pengarna om utbildningen haft bristande kvalitet kan man också undra över de svenska studenter som satsat lånade pengar från CSN – i och för sig inte till studieavgifter. Och kanske någon briljant byråkrat på CSN kan få för sig att försöka kräva tillbaka pengar från studenter som gått låtsasutbildningar? Inget kan längre förvåna.
I Grönköping har man dock tagit ytterligare ett steg. Där har ledningen kommit på det geniala knepet att inte bara kalla sig Grönköping University på engelska utan också på SVENSKA! Språkrådet anmälde tilltaget till JO som dock valde att inte ta upp ärendet. Grönköping University är inte en myndighet och man såg det inte som sitt ansvar.
Men i Malmö har man lyckats allra bäst och trots det nya regelverket nyligen fått regeringen att bevilja högskolan att kalla sig universitet också på svenska. Frågan är dock varför just bara Malmö? Var ligger ribban? Vilka skillnader anser man att det skall finnas mellan en högskola och ett universitet? Kan behovet av universitet någonsin mättas?
Nu kan man väl tycka att det är lite missunsamt att inte låta MäU, MU och TU kalla sig universitet. Spelar det verkligen någon roll? Jag tror nog trots allt att det gör det. Det värsta är inte det löjets skimmer som Grönköpings högskola drar över högskolevärlden. I sitt försvar framhåller man att Även till svensktalande vill vi kommunicera att vi representerar en internationell miljö. Kanske borde man överväga att låta utbildningarnas verkliga innehåll stå för signalvärdet. Men jag kanske är gammaldags och inser att det förmodligen är ett utdaterat synsätt.
Det finns gott om gyllene dosor i den moderna världen men det finns också ett eller annat sprucket krus. Alla tjänar på att man ser till olika behov och kallar saker vid sina rätta namn. Läs mer i Axess och i andra inlägg på bloggen.
P.S. Enligt obekräftade uppgifter överväger Högskolan Dalarna att använda sig av devisen VI ÄR DU.
Var det något särskilt som hände i julas på annandagen? Riktigt tidigt på morgonen kl. 4.38.53 svensk tid? På dagens presskonferens kunde LIGO berätta om hur man med känsliga instrument uppmätte hur en gravitationsvåg svepte förbi jorden. Igen. Första gången var ju den 14 september förra året. Läs här och här. Återigen handlade det om spåren efter en kollision mellan två svarta hål. Hålen var lite mindre den här gången, 8 och 14 solmassor, och det sammanslagna hålet hade en massa på 21 solmassor. Motsvarande en hel sol tappades alltså bort på vägen och blev till vibrationer i rumtiden. Avståndet var ungefär detsamma, 1.4 miljarder ljusår. Frekvensen hos vågen var lite högre eftersom de mindre hålen kunde komma varandra närmare vilket gav en kortare omloppstid innan kollisionen. Det blev därför ett lite ljusare pip men å andra sidan varade det längre. Man kunde följa förloppet under en hel sekund. Lyssna här och jämför de två kollisionerna!
Känsligheten hos instrumenten kommer att förbättras och man kommer att hitta många fler händelser av det här slaget framöver. Om något år när Virgoinstrumentet i Italien kommer igång kan man få en bättre hum om från var på himlen signalerna kommer. Och snart kan man nog börja hoppas på lite nya fenomen också. Neutronstjärnor som kolliderar och bildar svarta hål vore spännande. Neutronstjärnor är döda stjärnrester som har massor som solen men radier på bara någon mil. De är extremt kompakta men är inga svarta hål och kollisionerna kommer att synas också på annat sätt. Radio, synligt ljus, röntgenstrålning, gammastrålning och kanske till och med neutriner.
Men än så länge är det bara kolliderande svarta hål man sett. Kanske man en dag har sett så många att man utbrister: inte en gång till! Det kan bli lite grand som på fågelutflykter i försommarkvällen. Till en början uppskattar man näktergalarnas sång men till slut blir de lite påfrestande när de överöstar allt annat. Nog vore det väl trevligt med en liten kärrsångare som omväxling?
Hörde jag rätt? Nej, det var nog trots allt till Crafoordsymposiet om svarta hål som vi hälsades välkomna. Roger Blandford och Roy Kerr skulle belönas. Kerr för att i början av 1960-talet ha räknat ut hur rumtiden kröker sig runt ett roterande svart hål och Blandford för teorier om hur svarta hål kan förvandlas från mörka avgrunder till de allra starkast lysande fyrarna i hela universum. Och dessutom med på symposiet Kip Thorne – som inte bara är en av de som möjliggjort upptäckten av gravitationsvågor utan dessutom är fysikern bakom filmen Interstellar. En hjälte med andra ord,
Svarta hål är de mest extrema maskiner som tänkas kan. Bokstavligen. Genom att pressa den allmänna relativiteten till sin allra yttersta gräns kan det i omgivningen av svarta hål miljoner eller miljarder gånger tyngre än solen i galaxernas centra skapas strålning intensivare än någon annanstans i hela universum. I områden mindre än vårt solsystem kan det stråla många gånger kraftigare än hela galaxer av vanligt slag. Jag har själv sett ett av monstren en gång. Kvasaren 3C273 i Jungfruns stjärnbild. Nätt och jämnt synlig som en ljussvag stjärna med en 6 tums reflektor men detta över ett avstånd på mer än 2 miljarder ljusår.
Ett sådant svart hål omges av intensiva jetstrålar och.en lysande skiva av virvlande plasma. En bit ovanför det svarta hålet och skivan svävar koronan. En flera miljarder grader het struktur av magnetfält och elektroner i snabb rörelse som ger ifrån sig kraftig röntgenstrålning som i sin tur belyser skivar. När ett svart hål plötsligt blixtrar till för att lysa särskilt starkt är det koronan som efter att ha dragit sig tillbaka mot det svarta hålet tar ett plötsligt skutt uppåt. Som en katt som kurar ihop sig och gör ett utfall. Ungefär så här ser det ut:
Fast egentligen inte. Bara om man bortser från hur den krökta rumtiden förvrider bilden till oigenkännlighet och gör att inget skyms av det svarta hålet. Alla delar av skivan syns på samma gång. Kolla Interstellar!
Men var kommer energin egentligen ifrån? Hur kan strålningen vara så stark? Det roterande svarta hålet omges av ergosfären som är belägen utanför horisonten och det är därför möjligt att resa in i ergosfären och ta sig ut igen. Bara man aktar sig för horisonten. Det som gör ergosfären speciell är att man innanför den omöjligt kan stå emot hur det roterande svarta hålet får själva rummet att röra sig i en virvel. Inte ens en ljusstråle rör sig tillräckligt snabbt för att kunna ta sig uppströms i virveln.
Om det görs på rätt sätt kan materia som faller in i ergosfären klyvas i en bit som trillar in i det svarta hålet och en som kommer ut med en förhöjd fart. Energin tas från det svarta hålet som istället roterar lite långsammare. I praktiken är det elektriska och magnetiska fält som är ansvariga och transporterar upp energin till koronan. Typ så. Riktigt säker på hur det går till är man väl inte.
Det riktigt spännande är att alltmer av detta kommer att bli möjligt att se. Listiga mätmetoder och nya teleskop gör att vi snart kommer att ha äkta bilder av hur det ser ut. På riktigt. Som i Interstellar.
Men kanske gravitationsvågorna är det allra mest fantastiska. Genom dem kan vi inte bara se de svarta hålen – vi kan komma i direkt fysisk kontakt med deras krökta rumtid. Med hjälp av bland annat de animationer som låg bakom Interstellar – fast mycket mer avancerade och häpnadsväckande – visade Thorne vad som egentligen händer när svarta hål kolliderar. Man kan se hur de svarta hålen dras ut till två avlånga svarta droppar som sträcker sig mot varandra och förenas när deras spetsar möts till en stor vibrerande droppe. Men vad som är än märkligare är att simuleringarna visar hur det handlar om inte ett par utan två par av spetsar som möts. Och hur det för ett kort ögonblick bildas en liten munk med ett hål i! En tunnel kanske något hundratal meter tvärsöver som man skulle kunna dyka igenom. Om man är snabb. Hur konstigt får universum egentligen vara? Jag slutar aldrig att förundras.
Det kommer att handla mycket om svarta hål framöver i den fundamentala fysiken. Det är passande att de utgör scenen för de allra mest dramatiska händelserna i vårt universum samtidigt som det är just där, på horisonten vid randen mot det svarta som den allra största av alla gåtor finns. Vad gömmer sig på andra sidan och hur hänger kvantmekaniken och gravitationen egentligen ihop?
Igår delades Crafoordpriserna ut och på kvällen middag på Grand Hotel med Kungen. Hade själv en inte pjåkig bordsplacering mellan Kip Thorne och Gerard t´Hooft (Nobelpris 1999). Beroende på vilket håll jag vände mig åt olika omtumlande perspektiv på de svarta hålen och vart de möjligen leder.
I senaste numret av Axess öser jag galla över allt det som gått snett i högskolevärlden. Det handlar om högre utbildning på låtsas, snedfinansierad kommandoforskning och en ledningskultur utan själ.
Kan det verkligen vara så illa ställt som jag påstår? Läs och tyck till!
I skrivande stund passerar Merkurius framför solen. Fast det märks förstås inte så mycket.
Den förste att observera fenomenet var Pierre Gassendi den 7 november 1631. Han hade vakat över solen i tre dagar från sitt rum i Paris bara för att säkra upp för eventuella misstag i Keplers beräkningar. Han använde ett teleskop som projicerade bilden av solen på en skärm där han hoppades kunna urskilja planeten som en liten svart skiva. När solen bröt igenom molnen misstog han först den pyttelilla pricken för att vara en solfläck. Merkurius visade sig se mindre ut än förväntat och Gassendi drog slutsatsen att solsystemet nog var större än vad man tidigare trott.
Tysken Willibald Pickering observerade Merkurius den 18 mars 1504 och konstaterade ”Idag såg jag Merkurius!”vilket också är vad många kan utbrista idag. Fast det handlade förstås inte om någon passage framför solen den gången.
Min första Merkuriuspassage inträffade den 7 maj 2003 och vädret var då lika vackert som idag. Det kan väl möjligen bli fler framöver. Näst i tur en passage över en lågt stående sol den 11 november 2019 men man får vänta till den 7 maj 2049 för att få uppleva något som är jämförbart med idag. Om vädret är bra det vill säga.
Venuspassager är mer sällsynta. Den första observerades av den 21-årige Jeremiah Horrocks den 24 november 1639 tillsammans med den några år äldre vännen William Crabtree. De var de enda i hela världen som såg den. Horrocks hade själv beräknat att och när passagen skulle äga rum men all världens övriga astronomer (inklusive Kepler) hade missat den. Horrocks dog redan två år senare och ingen vet vad han annars hade kunnat uträtta. Det skulle dröja mer än 100 år, ända till den 6 juni 1761, innan någon åter såg Venus avteckna sig mot solen.
Jag hade turen att kunna se Venuspassagerna både den 8 juni 2004 och 6 juni 2012. Men det dröjer till nästa gång. Passagen den 11 december 2117 syns inte i Sverige, och knappt heller den som infaller den 8 december 2125. Man får nog ge sig till tåls till den 11 juni 2247.
Slutsatsen blir att det nog gäller att ta till vara dagens möjlighet. Men det är bråttom. Kl. 20.42 ikväll lämnar Merkurius solen. Jag skall strax ge mig av hemåt för att ställa upp mitt teleskop. Om jag lyckas ta någon bild lägger jag upp den här.
Tillägg: Hodie, vidi mercurium! Den lilla pricken längst ner är Merkurius och lite över mitten en solfläck.
Då var den nästan klar: i höst utkommer min fjärde bok. Det blev snabbt på efter den tredje men jag kände att det var bråttom, riktigt bråttom. Något måste också jag försöka att göra. Efter utflykter i de högre sfärerna återvänder jag till jorden och betraktar den ur ett kosmiskt perspektiv. Den är skör och liten, rentav ömkligt liten, och vår egen sårbarhet smärtbart påtaglig. Det är tillfälligheter som fört oss och jorden dit vi är idag, framtiden är osäker och den största faran kan vara vi själva.
I boken berättar jag historien om hur människan gradvis avslöjade jordens plats i universum. Jag berättar om hur livet mot alla odds klamrat sig fast under årmiljarderna och klarat stekande hetta och isande köld. Vad kommer att hända i framtiden? Hur ser den bakomliggande fysiken ut? Kan vi lära oss något genom att se jorden som en bland otaliga andra planeter? Och finns det någonstans i universum varelser som delar vår erfarenhet?
Delar av boken kan nog verka skrämmande, men jag hoppas att du ändå vågar läsa Vårt klot så ömkligt litet.
Resor till stjärnorna inom några decennier? Inte så galet som det låter. Projektet går ut på att flyga drake på en laserstråle. Tunna drakar med en storlek på någon meter och med en massa på bara några gram rider på en laserstråle för att uppnå en fart på en femtedel av ljusets. Accelerationen tar bara några minuter, på mindre än en halvtimme är Mars bana passerad och inom ett dygn har draken lämnat solsystemet. Tidernas snabbaste rymdsond, New Horizons, behövde ett decennium för att nå Pluto.
Målet är Alpha Centaurisystemet, drygt fyra ljusår bort. Tjugo år tar resan, bara dubbla tiden för New Horizons resa till Pluto och halva den tid som man följt Voyagersonderna på deras sävliga resa ut ur solsystemet. I de tunna lätta drakarna finns all nödvändig teknik inbäddad för att ta fotografier på planeter runt de främmande solarna och miniatyrlasrar som skall skicka informationen tillbaka.
Lasern placeras lämpligen på ett högt berg någonstans för att inte atmosfären skall störa strålen för mycket. Drakarna forslas upp i rymden på konventionellt sätt och hivas in i strålens väg. Ett skott per dygn kan det bli tal om för att lasern skall hinna laddas om. Ju fler man skickar ju större chans att någon kommer fram. Milner hoppas att drakarna skall kunna massproduceras och inte kosta mer än en Iphone. Till detta kommer energikostnaden, men mer än $100000 per skott skall det inte behöva kosta när man väl har allt på plats, och hela projektet inte mer än andra stora vetenskapliga satsningar.
Kan detta bli verklighet? Rymdfärder med människor har visat sig besvärligare att få till stånd än man trodde på de glada 60- och 70-talen. Människor behöver mat och underhållning på resan, vill gärna resa hem eller åtminstone ha någonstans att bo när man kommer fram. De är också svåra att förminska. Annat är det med robotar som inte lider av dessa begränsningar och just därför kan helt nya möjligheter öppna upp sig.
Problemen man har att tampas med är förstås ändå stora. Lasrar av tillräcklig styrka kan nog åstadkommas men att skjuta en tillräckligt fokuserad stråle upp i rymden och få draken att rida på den utan att brinna upp är nog inte alldeles lätt. Sedan gäller det ju också att få plats med allt man behöver i det minst sagt sparsamma utrymmet. Men det är inte uppenbart att det bryter mot några naturlagar och den teknik det handlar om hör till den som utvecklas snabbast.
Den som dragit igång projekt Starshot är den stenrike ryske miljardären Yuri Milner som gjort sig känd för att att dela ut ett vetenskapligt pris med absurt mycket pengar. Han hoppas att bilderna från Alpha Centauri på verklighetens Avatar skall hinna tillbaka till jorden under hans livstid. Han är några år äldre än jag och jag håller tummarna för att det skall fungera.
Privata projekt av detta slag är väl inte alldeles ovanliga och en del har fått namnkunnigt stöd. Ett, av dem Mars One, handlar om att skicka människor till Mars enkel resa inom bara några år. Man har redan börjat välja ut astronauter men annars verkar aktiviteten mest bestå av att sälja T-shirts (inte särskilt snygga).
Även Milners projekt kan förstås gå i stöpet och sluta som en webshop. Det mediala spinnet innehåller väl också en del oroande element. På typiskt amerikanskt maner radar man upp kändisar som skall ge trovärdighet, Stephen Hawking förstås och Sarah Brightman (intet ont om hennes röst) förekommer i samband med Milners satsning på att lyssna efter utomjordingar. (Brightman ställde förövrigt nyligen in sin resa med en rysk Soyusraket till den internationella rymdstationen ISS). Oavsett allt detta är nog inte det här projektet så dumt ändå. Och nog har Milner funnit betydligt bättre sätt att satsa sina pengar än många andra tråkiga och fantasilösa miljardärer. Det är faktiskt rätt märkligt hur ointresserade flertalet verkar vara av att göra något för världen. Om ni känner någon med mycket pengar, be hen höra av sig så kan jag komma med lite tips.
Om resan till Alpha Centauri blir verklighet inom Milners, min eller någon annan nu levande människas livstid återstår att se. Men kanske är drakflygning det man skall ägna sig åt om man vill färdas riktigt långt.
Hur står det egentligen till med vetenskapen av idag? En intressant artikel i DN, 2016-03-31, Studier i rent nonsens, hävdar att det finns ett generellt problem med bristande vetenskaplig kvalitet som växt sig allt starkare över åren. I slutet av 1990-talet orsakade Sokalaffären stor uppståndelse. Fysikern Alan Sokal hade lyckats publicera en artikel med den formidabla titeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity i den respektabla tidskriften Social Text som visade sig vara medvetet fabulerat strunt. Redaktörerna hade låtit sig luras och den postmoderna humanioran blivit påkommen med byxorna nere. Om en ren bluff kunde publiceras på detta sätt, hur var det då med de förment seriösa artiklarna? Var de fulla av lika mycket strunt? Är professorn naken?
Nu skulle man kunna tro att detta är ett problem förbehållet humaniora och samhällsvetenskap medan naturvetenskapen klarar sig undan. Så enkelt är det inte. Det som på senare år tillkommit är en fundamentalt osund publiceringskultur som i grunden är politiskt driven. För att forska behövs anslag och allt större tid och ansträngning går åt till själva ansökningsprocessen. En enorm administrativ apparat byggs upp på nationell och internationell nivå för att i bästa New-Public-Management-anda kontrollera, mäta, väga, belöna och bestraffa.
Systemet uppmuntrar till att satsa på ”lpu”, Least Publishable Unit: att skriva många och korta artiklar är bättre än att skriva få och långa ur citeringssynvinkel. Om man sköter det rätt genererar en artikel uppdelad i två dubbel effekt vad gäller citeringar. Ett sanslöst exempel på hur lättsinnigt man hanterar kvalitetsgranskningen är det s.k. H-index. Man listar alla artiklar med den mest citerade först och räknar sedan artiklarna fram tills dess att ordningsnumret för artikeln överstiger antalet citeringar. Detta ger forskarens H-index. En forskningsrådsadminstratörs lyckliga dröm vore rimligen att direkt ur H-index få räkna ut hur mycket pengar forskaren skall ha. Enkelt och skenbart objektivt. Ungefär så fungerar det förövrigt vid många tjänstetillsättningar redan idag.
Systemet driver fram en publikationshets där mycket av det som publiceras i vetenskapliga tidskrifter aldrig borde ha hamnat där. Artiklar citeras, inte för att de har något att säga eller ens blivit lästa, utan för att man hoppas bli citerad tillbaka som en gentjänst. De som lyckas få pengar drivs på och hetsas av sina överordnade att söka ännu mer, oavsett om de behöver det eller ej, och många kreativa och originella forskare som inte hänger med i svängen slås ut. På ett liknande sätt rankas universiteten av organisationer som använder delvis hemliga kriterier och kapitulerande universitetsledningar använder mycken tid och möda åt att lista ut vilka åtgärder som leder till att man hoppar upp några snäpp.
Det är inte fel på vetenskapen och dess metod. Den fungerar. Problemet är att universitetsvärlden hamnat i händerna på politiker och byråkrater som saknar förståelse eller egentligt intresse för riktig vetenskap. Det kanske mest tragiska är att det inte tycks finnas särskilt mycket insikt om utvecklingen bland universitetsledningarna. Ingen verkar åtminstone våga höja rösten.
Macchiariniaffären utgör ett exempel på vad systemfelet kan driva fram och det finns tecken på att urholkningen av den akademiska kulturen fortsätter. Lyssna gärna på Vetenskapsradion, Kampen om kunskapens borg – universitetet, där frågan nyligen debatterats – bland andra med Shirin Ahlbäck Öberg, medförfattare till ett par debattinlägg vi skrivit tillsammans som finns kommenterade och länkade från ”Den som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort”. En nyligen framlagd utredning föreslår i praktiken att det forskarstyrda universitetet skall avvecklas och fältet lämnas fritt att ytterligare nedrusta akademin och vetenskapen. Det har mörknat över världen tidigare under historien och det kan gå snabbt utför när planet börjar slutta.
P.S. Det är inte bara på universiteten som kunskapssynen svajar. I skolan har en relativistisk kunskapssyn, sanktionerad från högsta ort, fått breda ut sig. En uppmärksammad debattartikel i DN 2016-01-11, satte igång en diskussion som går vidare i en paneldebatt den 13 april (välkomna!) där författarna till artikeln drabbar samma med skolverket.
”Den som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort oavsett hur framgångsrik forskare man är.” Så formulerar man sig i utredningen ”Att styra KI – organisation och kultur” från 2009 vilken antogs av KIs styrelse året efter. På DN-debatt 2010-07-26 varnade ett antal forskare vid KI för utvecklingen mot en ren linjeorganisation där ”makten koncentreras till en internstyrelse ledd av rektor”. Nu sex år senare står vi med facit och en skandal av sällan sedd omfattning.
Det är precis detta som jag och Shirin Ahlbäck Öberg tar fasta på i vår debattartikel på SvD-brännpunkt 2016-02-29 och i vår slutreplik. Vi ser en betydande risk för en fortsatt utveckling mot alltmer utpräglad linjestyrning där universiteten förvandlas till själlösa myndigheter utan utrymme för kreativitet och fritt tänkande. Och där dessutom all kritik ses som illojal. Läs också ett tidigare blogginlägg.
Återigen står en utredning i fokus, den så kallade Ledningsutredningen, vilken i praktiken vill avskaffa det forskarstyrda universitetet och fullborda en process som pågått under flera år. Kungliga Vetenskapsakademin är mycket kritisk till utredningen i sitt remissvar.
