7 skäl till varför upptäckten av gravitationsvågor är så viktig

Det har nu gått tre veckor sedan den stora upptäckten tillkännagavs och den står sig. Någon parallell till den havererade ”upptäckten” av gravitationsvågor i det tidiga universum för ett par år sedan var det aldrig tal om. Det enda som möjligen kunde kännas lite läskigt var att man i projektet använder sig av ett system med ”falska injektioner”. Dvs, några få i ledningen har kunskap om när simulerade data skickas in för att hålla forskarna alerta. Först när man analyserat klart avslöjar man att det bara var bluff. Den som först fick meddelandet från datorerna, bara tre minuter efter den faktiska händelsen kl. 11.50.45, måndagen den 14 september, visste genast att det var på riktigt. Det var så tidigt under den nya körningen att man ännu inte startat de falska injektionerna.

Vad var det då som var så viktigt med upptäckten? Här en sjupunktslista:

1. Gravitationsvågor upptäckta

Man har tidigare aldrig direkt sett gravitationsvågor. Man har bara kunnat observera hur vissa dubbelneutronstjärnesystem tappar energi precis motsvarande att de sänder ut gravitationsvågor. I och för sig är det precis vad man kunnat vänta sig men det är ändå viktigt att få det helt bekräftat.

2. Svarta hål upptäckta

Visst har man varit säkra på att svarta hål existerar. Men det har alltid handlat om hur materia nära de svarta hålen påverkas och inte att man kommit de svarta hålen riktigt in på liven. Med gravitationsstrålningen förhåller det sig annorlunda. Den kommer direkt från de svarta hålen och det handlar om ”hands on”. Ingen kan längre tveka om att svarta hål finns!

3. Precisionstester av den allmänna relativitetsteorin

Man har aldrig tidigare haft ett verktyg att testa den allmänna relativitetsteorin under så extrema betingelser. Det faktum att den fortfarande håller är kanske inte oväntat men ändå fullständigt fantastiskt. Kommer den att klara fortsatt granskning? Detta kopplar an till…

4. Ny fysik

De svarta hålens informationsparadox (Hawking ni vet) har föranlett många olika försök att få ihop kvantmekaniken med gravitationsteorin. Några av dessa, och det handlar inte om några särskilt långsökta eller tokiga förslag, förutsäger att det tillkommer nya effekter ut till avstånd dubbla radien av det svarta hålet. Just på ett sådant sätt att det skulle kunna vara möjligt att se med hjälp av observationer av gravitationsstrålning. Kanske.

En annan intressant sak vore kosmiska strängar som kan sträcka sig från en sida av universum till en annan. Möjligen som kvarglömda rester sedan Big Bang. De kosmiska strängarna kan hitta på en hel del saker som att krocka med varandra och bilda loopar som drar ihop sig och försvinner. Allt detta kan ge upphov till gravitationsstrålning.

5. Mäta universums expansion

Det finns en sådan märklig renhet i mätresultaten. Det är lite som teoretisk fysik på riktigt. Inte bara kan man entydigt läsa av de svarta hålens egenskaper man kan också utan att ens veta från vilken riktning strålningen kommer oberoende uppskatta både avstånd och rödskift. Det vill säga man får möjlighet att mäta universums expansion vid den tid då strålningen skickades ut. Detta utan de felkällor som är behäftade med att använda tex supernovor som avståndsindikatorer. På så sätt kan detta vara viktigt också för kosmologin och utforskandet av den mörka energin.

6. Ny typ av teleskop

Ett helt nytt sätt att se på universum! Nästan allt har tidigare handlat om fotoner – från radio till gammastrålning. Detta är något helt annat. Vad kommer man att hitta?

7. Teknologiska tillämpningar

gravitational_waves

Skandalen på KI och systemfelet i svensk forskningspolitik

Det handlar om ett systemfel. Skandalen på KI är ingen enskild händelse utan utgör del av ett mönster som många varnat för under många år. Politiker, universitetsledningar och forskningsråd drömmer om att visa handlingskraft och genom satsningar på enskilda undergörare åstadkomma storverk och vinna Nobelpris åt landet. Universitetsledningar utsätts för intensiv lobbying från interna eller externa intressegrupper och försöker med varierande framgång visa upp sig som framsynta och målinriktade. Resultatet blir grandiosa och dyra satsningar på att rekrytera storstjärnor som sedan ofta snöpligt går i stöpet. Det finns helt enkelt en övertro på vad enskilda personer kan åstadkomma och detta gäller också vad man kan förvänta sig av rektorer och andra personer i ledande ställning. På DN-debatt 2016-02-18 slår Arvid Carlsson med flera huvudet på spiken i frågan.

I den bästa av världar drivs forskaren av en nyfikenhet att förstå världen och en vilja att göra den bättre. I den verkliga världen spelar prestige, bekräftelsebehov, tävlingslust och i vissa fall pengar och egen vinning också en roll. Detta är naturligt och mänskligt. Mixen ser olika ut för olika personer och inom olika fält. Men praktiskt taget alla förändringar av forskningens och universitetens villkor som genomförts under senare år har mer eller mindre medvetet bidragit till en förskjutning mot den senare typen av drivkrafter. Det är i ett sådant klimat som frestelsen att överdriva betydelsen av de egna resultaten eller till och med att fuska växer.

Men det finns också en oroande tendens till okritisk självhävdelse som kan spåras såväl i enskilda forskares desperata kamp efter anslag som i universitetens marknadsföring av den egna forskningen och undervisningen. Kan man verkligen lita på vad universitet och högskolor skriver när de berättar om hur fantastisk deras forskning och utbildning är och vilken gyllene framtid deras studenter går till mötes?

De förebilder som lyfts fram för unga forskare är karakteristiska för tankemönstren. Man tränas av konsulter att formulera ansökningar som helt saknar det självkritiska tänkande som annars skall karakterisera vetenskapen. Det handlar inte längre om att med liv och lust hänge sig åt själva forskningen utan man skall istället sträva efter att bli en forskningsledare som administrerar pengar och låter andra mindre framgångsrika forskare sköta jobbet. Hur många unga talanger skall dränkas i pengar och offra sin intellektuella kraft på detta sätt?

Det står klart att man måste anstränga sig för att ge ny och omvälvande forskning förutsättningar att blomstra. Det finns ett nödvändigt drag av elitism inom forskningen. Men ett hierarkiskt system styrt av en kortsiktig önskan att visa handlingskraft och snabba resultat kan aldrig hitta rätt hur välformulerade de strategiska dokumenten än tycks vara. Politiker måste komma till insikt om att den bästa forskningen inte kan beställas fram och universitetsledningar om att det är dumt att sälja sin integritet för pengar eller fåfänga löften om att stiga i ranking.

Det sätt som forskningens villkor förändrats på under senare år har ökat risken för fusk, intressekonflikter, överdrivna påståenden och bristande insyn. Det är ett internationellt fenomen men Sverige håller sig väl framme. Det finns god anledning att tro att de oegentligheter som förekommit redan skadat förtroendet för universiteten och vetenskapen. Händelsen vid KI kan på ett dramatiskt sätt förstärka en olycksbådande utveckling.

Vad som nu måste till är:

  1. Ökade fasta forskningsanslag till universiteten och ett slut på besinningslösa jättesatsningar utan vetenskaplig grund. Forskningsmedel måste konkurrensutsättas men det sker bäst genom fler anslag av rimlig storlek och utan övertro till enskilda ledningspersoners nycker. Läs gärna min replik på DN-debatt 2015-09-15.
  2. Den kollegiala styrningen av universiteten måste återupprättas och utvecklas snarare än avvecklas. Läs UNT-debatt 2016-02-05 där jag och andra forskare i Uppsala skriver om hur utvecklingen nu riskerar att gå åt fel håll i och med den nyligen framlagda ledningsutredningen där linjestyrning och new public management i praktiken föreslås bli norm.

Universitet kan inte styras på samma sätt som företag eller statliga verk. De värden man har att förvalta är av ett annat slag än de som kan kopplas till kvartalsrapporter och mandatperioder. Vetenskapen utgör själva fundamentet för vår civilisation och den med hjälp av det kritiskt vetenskapliga tänkandet ackumulerade kunskapen utgör en förutsättning för vår överlevnad. Det är universiteten som måste stå starka och omutliga om världen omkring skulle rasa. Om förtroende för dem försvinner, eller snarare, om de inte längre förtjänar förtroende, handlar det inte bara om att tillväxtkurvor och rankingindex påverkas på ett negativt sätt. Det handlar om något på sikt betydligt allvarligare och farligare.

Det som nu nått klimax genom skandalen på KI handlar om hur stat, universitet och många som arbetar inom sektorn tillsammans förfuskat ett arv som världen inte klarar sig utan. Om vetenskapens företrädare inte längre förtjänar sitt förtroende riskeras allt det som det moderna samhället står för. Det räcker inte med att tillsätta kriskommissioner med uppgift att släta över och rädda enskilda lärosätens eller personers rykten och ställning. Hela sektorn måste stilla sig, reflektera över de djupare värdena, och skapa nya och förändrade spelregler. Om man lyckas kan de av oss som vigt vårt liv åt vetenskapen åter göra oss förtjänta av omvärldens förtroende.

Ladies and gentlemen, we have detected gravitational waves! We did it!

“Ladies and gentlemen, we have detected gravitational waves! We did it!”

Ryktena talade sanning. Det var den 14 september klockan nio minuter i 12 på dagen som det hände. Någon som kände att det kittlade till i magen? Vad gjorde du just då? På ett avstånd av 1.3 miljarder ljusår kolliderade två svarta hål med massor 30 gånger solens med varandra och fick rumtiden att vibrera i hela universum. Ungefär så här såg det ut strax innan det hände:

Simulering från LIGO.
Simulering från LIGO.

Och man kunde dessutom på riktigt höra hur det låter om man översätter vågorna till ljud. Ett litet ”plupp” precis som i simuleringarna:

Effekten i den explosion som fick det att säga plupp var femtio gånger större än hos alla stjärnor tillsammans i hela det synliga universum under den bråkdel av en sekund som det pågick.

Läs mer hos LIGO. Läs också Århundradets upptäckt. Mer om gravitationsvågor kommer på bloggen framöver! Detta är bland de största vetenskapliga upptäckterna någonsin.

Århundradets upptäckt: gravitationsvågor från kolliderande svarta hål

Tillägg: Det var sant! Se We did it!

Ryktena har cirkulerat i månader och om läckt epost stämmer kommer LIGO att på torsdag tillkännage det som alla hoppats på. Man har för första gången observerat gravitationsvågor.

Det handlar om två svarta hål, vardera med en massa omkring 30 gånger solens i omloppsbana runt varandra. Deras rörelse har fått rumtiden att skvalpa och allteftersom de tappar energi har banan tätnat för att till slut i ett av universums allra mest brutala och vrålande inferno låta dem krocka med varandra och smälta samman till ett enda stort svart hål. Det är denna avslutande urladdning som LIGO har kunnat observera. De svarta hålen hade innan kollisionen radier runt 100 km och deras sista bana innan det stora ögonblicket en omkrets på bortåt 1000 km. Med hastigheter runt ljusets hann de svarta hålen röra sig flera hundra varv runt varandra på en enda sekund och gravitationsvågorna hade därför frekvenser på några hundra Hertz. Översatta till ljud fullt hörbart för en människa! Ungefär så här borde dödsvrålet från de svarta hålen låta.

I nästa vecka kanske vi kan få höra på riktigt.

inspiral_image

Bild från LIGO.

Försök föreställa dig hur det skulle se ut. Två svarta klot några tiotals mil tvärsöver som virvlar runt med nära ljusfarten och slutligen kolliderar för att bilda ett stort vibrerande svart klot som sedan snabbt kommer till vila. Med ljusfarten skickas vågor ut som får rumtiden att skälva ända hemma vid oss, kanske hundra miljoner ljusår bort. Rumtiden är stel och det skall mycket till om man vill få den att ruska. Men med hela tre solmassor som tappas bort på vägen och på en bråkdel av en sekund omvandlas till ren energi har man goda förutsättningar.

Nästa vecka på torsdag får vi veta om ryktet talar sanning.

Läs också i tidigare blogginlägg.

SvD-brännpunkt: Halvera universiteten!

Tillägg: Ledarsidan på SvD har fattat vad det handlar om.

Tillägg igen: En replik på en replik.

Har skrivit en artikel till stöd för Dick Harrison på Brännpunkt om hur kunskapsnivåerna faller på universiteten. Läsare av bloggen (se här och länkar vidare bakåt) vet att jag nyligen också debatterat skolan. Faktum är att det finns flera samband – mer lite längre ner.

På Brännpunkt levererar jag ett bidrag till lösning när det gäller just universiteten. Halvera dem i storlek! Det handlar om att ge rätt utbildning till rätt personer. Internationella forskningsuniversitet skall ta hand om utbildningar där det krävs akademiska spetskunskaper – detta kan också inkludera många civilingenjörsutbildningar – medan högskolorna skall ta hand om breda yrkesutbildningar för de stora studentgrupperna. Vill man höja kvaliteten i den högre utbildningen skall man alltså halvera antalet studenter på universitet som tex Lund och Uppsala med bibehållna resurser och på så sätt höja antagningskraven och möjligheterna att ge en riktigt bra utbildning. Samtidigt ger man resurser åt andra högskolor och låter antalet studenter öka där. Det handlar alltså om arbetsdelning där alla får den utbildning de behöver och vill ha.

Men som jag antydde finns det en koppling mellan haveriet på universiteten och kunskapsrelativismen i skolan. De är i grunden samma andas barn. Till en del handlar det om att förkunskapsnivåerna för högre studier sjunker som en följd av hur illa ställt det är i skolan och att så många fler förväntas läsa vidare. Men det handlar också om något än mer djupgående. I DN-kultur, som en intressant uppföljning på min, Christina Mobergs, Christer Sturmarks och Åsa Wikforss artikel på DN-debatt, beskriver Bengt Gustafsson om hur representanter från skolverket resonerar när man vill försvara sakernas tillstånd. De hävdar helt enkelt att ungdomar är helt främmande för naturvetenskap och att det inte går att väcka intresse om man inte kör just det kunskapsrelativistiska spåret. I själva verket slår detta resonemang tillbaka på de som har ansvaret för den svenska skolan. Det är de själva som saknar nyfikenheten och förståelsen och vill pådyvla de yngre samma trista och resignerade syn i tron att alla andra likt de själva i grunden delar den. Vägen framåt måste istället vara mindre av kunskapsrelativism där kreationism och vidskepelse jämställs med vetenskap, och istället fler lärare och skolpolitiker som också själva drivs av en genuin nyfikenhet och glädje över att få berätta om allt det man kan läsa ut ur naturen och universum omkring oss.

På universiteten har det lyckligtvis inte gått lika långt, men inom många utbildningar kan man se en liknande trend där kunskapen i praktiken nedvärderas. Nivåerna sjunker, kurser förenklas och förklaras onödiga och byts ut. Utåt håller man masken och många lyckas nog lura också sig själva att allt bara är till det bästa och att det nog inte är så farligt ändå. Och argumenten är i grunden de samma som hos författarna till skolverkets läroplaner: studenterna drivs inte av nyfikenhet. Kunskap i sig är inte intressant, det enda som räknas är det som leder till anställningsbarhet i det korta perspektivet.

Studenter är olika. Alla är inte intresserade av samma saker. På dagens universitet ges inte studenterna möjlighet att utveckla sin fulla potential. Det handlar dels om de som vill läsa så mycket de kan av nyfikenhet oavsett om man har sikte på en forskarkarriär eller om man vill bli ingenjör med ambitionen att skapa det som ingen tidigare föreställt sig vara möjligt. Men också de som vill ha en handfast och konkret yrkesutbildning utsätts för ett svek när de tvingas författa meningslösa examensarbeten på en överakademiserad utbildning.

Kalla allt vid sina rätta namn och inför en tydligare arbetsfördelning. Utbildning för breda studentgrupper vid högskolor där arbetsmarknadens behov får spela en viktigare roll. Utbildning för en framtid vi inte kan förutspå vid universiteten. Men också ett system som uppmuntrar rörlighet och gör det möjligt att under livet byta karriär. Kandidat vid en högskola och en master vid ett universitet.

Det viktigaste målet för ett universitet kan inte vara att vara störst till varje pris. Bäst är heller inte så dumt.

P.S. Här svar på tal med hjälp av eget mynt från Neil deGrasse Tyson (som ligger bakom en uppföljare till Carl Sagans ”Cosmos”) till en rappare som drivit kunskapsrelativismen lite väl långt.

 

DN-debatt: Skolverket i kunskapsrelativistiskt bryderi

Nej, Skolverkets svarvår artikel på DN-debatt duger inte. De ändrar visserligen i kommentarerna till läroplanen men som visas i vår replik på dagens DN-debatt är skolverkets relativistiska kunskapssyn mer djupgående och omfattande än vad de vill tillstå.

Skolverket måste bestämma sig. Antingen argumenterar man mot vår ståndpunkt och talar om varför skolan skall genomsyras av en relativism som inte minst prisas av kreationister (se denna replik till försvar för Skolverket), eller så bestämmer man sig för att byta riktning och göra något åt det. En vägran att se motsättningen blir ironiskt nog kunskapsrelativismens yttersta signum.

Läs också DN-debatt: pseudovetenskap jämställs med etablerad vetenskap i skolan.

I väntan på att något händer titta gärna på ett inlägg i debatten från Friends:

 

DN-debatt: pseudovetenskap jämställs med etablerad vetenskap i skolan

Idag på DN-debatt skriver jag, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss om den bristande kunskapssynen i den svenska skolan. Ett par tidigare inlägg på bloggen (här och här) har behandlat samma sak men i artikeln visar vi hur det till och med finns inskrivet i den delvis motsägelsefulla läroplanen för grundskolan att lärare inte skall ta tydlig ställning för vetenskapen och mot kreationismen.

Om fysik står det tex:

Existentiella frågor om universums uppkomst och utveckling behandlas inom såväl modern kosmologi som olika religioner. Genom undervisningen i fysik kan eleverna utveckla förståelse för att skillnaden mellan naturvetenskap och religion inte ligger i vad som beskrivs, utan främst i vilka frågor man ställer och vilka metoder som används för att besvara dem. På så sätt får de möjlighet att väga samman värderingar och sakförhållanden, föra kritiska resonemang och förhålla sig till vad forskare och naturvetenskapens kritiker påstår.

(Gå in på skolverket och klicka på den understrukna texten ”skilja mellan naturvetenskapliga och andra sätt att skildra världen”.)

Fler citat i artikeln.

Det är naturligtvis viktigt — och ganska intressant — att få inblick i hur man i historien föreställt sig hur universum uppkommit, men det är inte centralt för fysikämnet i sig och bör behandlas mer grundligt inom ramen för religion och historia. Skolan måste självklart ta ställning för den vetenskapliga metoden och inte sväva på målet när det gäller vad det finns goda skäl att hålla för sant.

Att dessa frågor är viktiga illustreras inte minst av att en nyvald vice ordförande för Sveriges tredje största parti (i vissa undersökningar näst största) är uttalad kreationist och argumenterar för just denna typ av glidningar i kunskapssynen. Läs här.

Nog borde väl skolan kunna göra ett bättre jobb?

The force awakens – har CERN skakat naturlagarna i grunden?

(The force awakens – has CERN shaken the laws of nature? English translation further down.)

Före jul rapporterades det om tecken på en möjlig ny partikel vid CERN. Om det stämmer måste det röra sig om det första riktigt nya och oväntade på åtminstone 40 år. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kunde man misstänka att det skulle bli en jobbig jul för de teoretiker som ville vara först med att hitta en förklaring – detta visade sig gälla också för mig.

Kan kraften ha vaknat?
Kan kraften ha vaknat?

Tillsammans med Rikard Enberg, Gunnar Ingelman och Tanumoy Mandal har vi ett förslag som skiljer sig från alla andras och som dessutom går att beskriva på ett hyfsat begripligt sätt. Vår artikel lades ut på arXiv idag.

Idén går ut på att det som vi tror vara fundamentala naturkonstanter, särskilt den som bestämmer den elektromagnetiska kraftens styrka (finstrukturkonstanten), i själva verket är möjliga att påverka. I strängteorin är detta en mycket naturlig tanke och krafternas styrkor beror typiskt av storleken och formen hos de extra dimensionerna. I vardagen är konstanterna låsta till de vanliga värdena men om man slår riktigt hårt på dem kan de rubbas lite grand ur sina lägen och darra till.

Enligt kvantmekaniken kan sådana vibrationer också ses som partiklar. Vårt förslag är att den nya tunga partikeln vid CERN svarar mot en vibration hos finstrukturkonstanten. Vibrationen, eller partikeln, dör snabbt bort och försvinner i en ljusblixt bestående av två fotoner som är precis det som man har observerat. Teorin förutspår också andra signaler som vi hoppas att man skall leta efter vid CERN.

Personligen tycker jag nog att detta skulle vara den allra mest spännande förklaringen till vad man sett. Det skulle dessutom innebära att ny fysik som extra dimensioner och strängteori väntar precis runt hörnet möjligt för LHC att komma åt.

Men, och det är ett stort MEN, allt kan förstås bara vara mätfel. Vi får se om något halvår eller så!

Kan kraften ha vaknat?

 


English translation:

The force awakens – has CERN shaken the laws of nature?

Before Christmas it was reported signs of a possible new particle at CERN. If true, this will be the first really new and unexpected discovery in fundamental physics for at least 40 years. As I wrote in a previous blogpost one could fear a tough Christmas for all those theorists who wanted to be the first to find an explanation – this turned out to be true also for myself.

Along with Rikard Enberg, Gunnar Ingelman and Tanumoy Mandal we have a proposal that differ from all others and in addition is not so difficult to explain in popular terms. Our article appeared on the arXiv today.

Our main idea is that fundamental natural constants, such as the one determining the strength of the electromagnetic force – called the fine-structure constant – are, in fact, possible to change. In string theory this is very natural and forces typically depend on the size and shape of the extra dimensions. In everyday life these parameters are locked to their usual values, but if you hit really hard on them, they can be rocked a bit out of position and start to vibrate.

According to quantum mechanics, such vibrations can also be viewed as particles, and our proposal is that the new heavy the particle at CERN corresponds to such a vibration of the fine-structure constant. This vibration, or particle, quickly dies away and disappears in a flash of light consisting of two photons, which is exactly what has been observed. The theory also predicts other signals that we hope one will look for at CERN.

Personally, I find this to be the most thrilling explanation of what has been seen. It would also mean that new physics such as extra dimensions and string theory are waiting just around the corner for the LHC to discover.

But, and this is a big BUT, everything can turn out to be just measurement errors. We’ll see in another six months or so!

Has the force awaken?

Inga friska vindar

Det är den fjärde advent och 12 plusgrader i Uppsala. Dygnets medeltemperatur motsvarar meteorologisk sommar. Personligen kan jag inte minnas att jag varit med om något liknande även om det hävdas att man kunde klippa gröna gräsmattor en jul i slutet av 1960-talet. De senaste månaderna har slagit globala värmerekord, trenden är otvetydig och jag köper inte längre argumentet att ”det där är bara naturliga variationer som inte kan sättas i samband med klimatförändringarna”.

Klimatmötet i Paris var framgångsrikt så tillvida att världens alla länder samfällt slog fast att det som vetenskapen hävdat i decennier faktiskt var korrekt. Det påminner lite grand om hur den katolska kyrkan några århundraden för sent erkände att jorden rör sig runt solen. (Vad gäller klimatet är påvestolen betydligt mer snabbfotad – plus i kanten och kors i taket för det).

Men de hemvändande ministrarna borde istället för att prisa sig själva haft modet att erkänna att mötet var en katastrof i bemärkelsen att det saknas tillräckliga åtgärder. Om klimatet är att jämföra med Apollo 13 befinner vi oss nu i skedet ”Houston, we’ve got a problem”. Man är överens om att man har ett problem men har ingen plan för hur man skall reda upp det. Hoppet står till att den gemensamma insikten på något sätt skall räcka för att alla självmant skall göra vad som krävs. Jag gissar att våra chanser att klara oss är jämförbara med de man hade på Apollo 13.

Innan klimatmötet trumpetade media ut hur viktigt det var och att ett misslyckande var otänkbart. Nu är mötet över, allt är glömt, tidningarna vill inte längre prata illa om klimatet och världen har gått vidare. Men den varma vind som blåser denna fjärde advent är inte frisk, låt ingen lura dig att tro något annat.

ingafriskavindar

Ny mystisk partikel vid CERN?

Kanske, kanske, kanske har man sett något alldeles nytt vid CERN. Har ni läst det förut? De två stora experimentanläggningarna CMS och ATLAS vid LHC har oberoende av varandra sett en liten, liten indikation på något underligt. Efter en första körning vid den nya och högre energin 13 TeV istället för de tidigare 8 TeV kunde nya mycket preliminära och osäkra resultat presenteras på en presskonferens.

Vad det handlar om är en partikel med massan 750 GeV – ungefär 750 ggr så tung som en proton — som visat sig genom ett överskott av fotonpar med just denna sammanlagda energi. Händelserna ser ut så här…

CMSdijet

… och ger upphov till en liten knöl på en kurva:

750GeVTitta vid 750 GeV. Är knölen på riktigt? Det är vad allting handlar om. Läs lite mer här.

Om det skulle vara på riktigt, vad kan det vara? En möjlighet, kanske den rimligaste, är att det handlar om ytterligare en Higgspartikel. Fysik bortom partikelfysikens standardmodell typ supersymmetri förutsäger just existensen av flera Higgspartiklar. Fem stycken är ett populärt antal. Det kan också handla om något mer exotiskt som gravitoner som kilar ut i extra dimensioner. Eller något helt annat.

Under de närmaste månaderna kommer det att drälla med spekulativa artiklar där mer eller mindre välunderbyggda teorier läggs fram. Det kommer att bli en jobbig jul för många teoretiker.

Nästa år efter det att ytterligare data tagits får vi veta om det är på riktigt. Det handlar i så fall om ett genombrott i en klass som vi inte sett på nära ett halvsekel. Higgspartikelns upptäckt, trots att den var så viktig och spännande, var ändå väntad. Här skulle det handla om genuint ny fysik som det dessutom blir möjligt att utforska med hjälp av LHC.

Låt oss hoppas att det stämmer. Sådana här saker brukar ofta komma och gå. De indikationer från i somras som jag tidigare rapporterade om i Hälsar naturen med fel hand? verkar nu ha försvunnit. Kanske är det annorlunda den här gången?

Tillägg: Det verkar som att Nature rört till det lite grand genom en missuppfattning att det skulle röra sig om en partikel med den dubbla energin…