Handbok för medborgare i universum

Vi har väntat länge men snart kommer den:

För första gången föreligger Handbok för medborgare i universum i en jordisk utgåva. Initiativtagare är den Intergalaktiska intresseorganisationen (IIO) och boken har under de tio miljarder år organisationen existerat tillhandahållits ett stort antal civilisationer runt om i universum. Du som undrat över om vi är ensamma i universum får äntligen svar. Handbokens jordiske redaktör, Ulf Danielsson, har skrivit ett förord och rikligt kommenterat texten. Utgåvan är illustrerad av Johannes Heldén.

Mer om boken finns här.

The physics of Julkalendern 18-24/12 2020

Mira i Rakel får stopp på tåget, Ivar finner sin Greta och Anna-Karin får sin farfar och farmor. Och det svarta hålet försvinner med en Hawkingsk puff på självaste julafton. Och Sören får växa upp. En överkoppling sker till ännu en ny världshistoria där allt är ordnat till det bästa.

Men en tanke gnager i bakhuvudet. Alla dessa andra världshistorier som vi fått följa och som krävs för att allt skall gå ihop, nog måste de fortfarande finnas där och existera parallellt med den nya? Och vara precis lika verkliga? Jag börjar rita upp diagrammen. Rakel far dit och Mira far dit. I den verkligheten överlever Sören i den inte… Och där en Vilgot med ovårdat skägg och där en Anna-Karin. Det blir komplicerat. Jag lägger ner pennan.

Men det finns också en annan möjlighet. Tidsresor kan ju trots allt vara möjliga också utan denna härva av parallella verkligheter. En enda världshistoria där allt är, och var, bara på ett sätt. Vad som krävs är att resan tillbaka i tiden förändrar det förflutna på just precis det sätt som krävs för att den framtida tidsresan bakåt i tiden skall bli möjlig. Runt runt i tiden på ett motsägelsefritt sätt. Det skulle alltså vara omöjligt för Mira, eller Rakel, att 1920 göra annat än just det som banade väg för det som hände 2020. Kan det vara just så det gick till? Att den verkliga verkligheten är just den där Sören lever till de dryga 100 för att berätta sin historia?  Där han får träffa Mira i ett avslut i paritet med bröderna Nolans Interstellar? De andra historierna vi fått följa skulle alltså aldrig ha varit verkliga? I själva verket existerar de inte på annat sätt än som minnen hos Mira och Rakel och är inte mer verkliga än drömmar. Inbillningar som skapats till synes spontant för att tidsresorna logiskt skall hänga ihop?

Jag struntar i diagrammen. Ja, just så måste det vara.

Kometen kommer

Det var alldeles vindstilla och förfärligt hett fredagen den sjunde augusti. Ingen visste vad klockan var, de hade bara en allmän känsla av att den var för mycket.

Kometen hade blivit enorm och man såg tydligt att den siktade på Mumindalen. Flammorna kring den var vita och lyste fruktansvärt starkt.

Jag läser för åttaåringen ur Tove Janssons Mumindalen och inser plötsligt att allt stämmer. Jag bläddrar tillbaka för att få en noggrannare tidsangivelse:

Enligt mina beräkningar borde den tangera jorden den sjunde augusti klockan 8.42 på kvällen. Möjligen 4 sekunder senare, svarade professorn.

Och vad händer då? frågade Sniff.

Vad som händer? sa professorn. Det har jag inte hunnit tänka på.

Det är alltså ikväll den kommer. Och det är verkligen en alldeles vindstilla och mycket varm dag. Prognosen säger 30 grader så här i de yttersta av dagar när semestern nästan är slut.

Vilken komet kan det vara? Jag inser att jag har ett fotografi av den. Samtidigt som Mumintrollet, Snusmumriken, Snorken, Snorkfröken och Sniff är på väg tillbaka till Mumindalen – efter besöket i observatoriet i Ensliga bergen – lyckas jag hitta den.

Efter middagen kröp de ihop i sovmattan av gräs som Snorkfröken hade flätat. Elden slocknade långsamt och natten kom.

Men över den tysta sovande skogen lyste kometen, het och olycksbådande.

Och här är den, sent kvällen den fjärde augusti. Komet C/2020 F3 NEOWISE. Tror jag. Eller inbillar jag mig. Något litet svagt nästan dolt i bruset på rätt plats. Kanske. Förfärligt svagt. Arkturus skymtar i trädkronan uppe till vänster. Den var som lättast att se tidigare i juli med sin långa svans. De som var alerta och uppe sent under molnfri himmel (inte jag) fick se ett sällsynt skådespel. Nu lyser den inte alls så starkt längre.

Hur kommer det att gå ikväll för oss och för Mumindalen? Jag bläddrar försiktigt framåt i boken för att se in i framtiden:

Mamma, viskade Mumintrollet. Har jorden gått under nu?

Nu är det över, svarade hans mamma. Antagligen har vi gått under men i alla fall är det över.

Det känns ändå lite hoppfullt. Undrar om vi skall grilla ikväll? Eller kanske äta krokan. Muminmamman brukar veta bäst.

Hawking: Om Trump får hållas blir jorden som Venus

… men det är väl ändå att ta i? Jo, så är det nog.

Hawking har varnat för att jorden kan invaderas av aliens, tas över av artificiell intelligens och nu senast att den kan bli som Venus. Jag är inte riktigt säker på hur trovärdigt något av detta är men lite försiktig bör man nog vara innan man börjar raljera. Låt oss ta det där med Venus.

Hawkings varning har avfärdats som löjlig inte bara av klimatskeptiker utan också av serösa forskare, och lyckligtvis har de förmodligen rätt. Men det kan finnas skäl att gräva lite djupare i frågan. Redan James Hansen, ledande klimatforskare, spekulerade ju i den utmärkta ”Storms of my grandchildren” från 2010 om Venussyndromet, så alldeles tokigt ute kan väl Hawking inte vara?

Farhågan är alltså att Trumps agerande kommer att leda till fortsatta utsläpp av växthusgaser som till slut får klimatet att löpa amok och det blir lika illa som på Venus. Venus påminner om jorden men har en betydligt kraftfullare växthuseffekt pådriven av koldioxid och temperaturen ligger nära 500 C. Är det rimligt att det kan gå så illa att jorden steriliseras och stendör?

ESA

Inom fysiken kan man ofta komma långt genom grova uppskattningar där man utan detaljerade beräkningar hamnar nära sanningen om man åtminstone har tillräcklig insikt i vilka som är de avgörande faktorerna. Genom sunt förnuft och lite enkel matematik kan man pricka rätt så när som på någon faktor tio. Ett berömt exempel är Enrico Fermis uppskattning av antalet pianostämmare i Chicago. Utan att veta just någonting kan man argumentera sig fram till en hum.

Så, är det rimligt att jorden blir som Venus? Koldioxiden borde väl vara nyckeln. Hur ser det ut med storleksordningarna? Mängden koldioxid i Venus atmosfär är mer än 100000 gånger större än vad som finns i jordens atmosfär. Den mängd som vi har möjlighet att släppa ut genom förbränning av fossila bränslen är några gånger det som nu finns i jordens atmosfär. Det felar alltså en faktor hundra tusen. Detta enkla argument, baserat på storleksordningar, visar alltså att det inte finns en chans att Hawking har rätt. De några grader som dessa mängder kan åstadkomma är illa nog men något liknande Venus kommer inte på fråga. Svårare än så är det inte, tiopotenserna talar sitt tydliga språk. Slutsnackat, hur kunde Hawking vara så dum?

Slutsatsen må vara rätt, men argumentet är fullständigt fel. Och hur man argumenterar är ibland viktigare än slutsatsen.

Hur hänger det då egentligen ihop? Det som spelar en avgörande roll för jordens klimat är mängden vattenånga i atmosfären. Klimatskeptiker brukar med tröttsam ihärdighet påpeka vattenångans roll som växthusgas och framhålla hur liten relativ betydelse koldioxen har. Vad de missar är fenomenet ”regn”. Vatten är till skillnad från koldioxid i allmänhet flytande på jorden. Om halten vattenånga av någon anledning stiger i atmosfären korrigeras detta genom att vattenångan kondenseras och fälls ut som regn. Koldioxiden, däremot, kan ackumulera och leda till en förskjutning av jämvikten. Det är det som är det farliga.

Dock finns det fler än ett jämviktsläge förutom det behagliga tillstånd vi befinner oss i nu. Dels snöbollejorden med världsomspännande nedisning, och dels en våtbastu med en temperatur på flera hundra grader. Riktigt mycket vattenånga leder till en ogenomskinlig atmosfär som mycket ogärna släpper ut den värme som tillförs från solen. Detta möjliggör våtbastu. Det är alltså inte koldioxidhalten som i första läget skall forceras upp till riktigt höga halter – det är vattenångan. Hur kan detta gå till?

Några forskare undersökte detta med intressanta resultat för några år sedan. En i flera avseenden mer lättillgänglig text finns här. Det visar sig att en ökning av koldioxidhalten till omkring 30000 ppm (att jämföra med dagens 400 ppm) plockar bort den energibarriär som skyddar och stabiliserar klimatet och leder till en förödande kedjereaktion där vattenångan driver upp temperaturen till hundratals grader — typ Venus, fast våt.

Vad händer sedan? Den oerhörda hettan bakar så småningom ut koldioxid ur berggrunden, medan solvinden fräter bort vattenånga ur atmosfären. Slutresultatet blir ännu mer likt Venus där vattenånga saknas och atmosfären domineras av koldioxid.

Kan man få till de 30000 ppm som behövs? Pja, det blir nog svårt. Det krävs kanske tio gånger mer fossila bränslen än vad som finns tillgängligt. Inte ens om Trump och hans efterföljare fullständigt tappar förståndet och sätter fjutt på allt kol och tjärsand i värden lär det räcka. Men notera: istället för en betryggande faktor 100000 för lite rör det sig bara om en faktor 10. Kanske har vi räknat lite fel, kanske ett bara lite rubbat klimat dessutom kan få hjälp av lite metanhydrater som frigörs ur den sibiriska tundran och så….

Förmodligen inte. Om det hade varit möjligt hade det nog hänt i samband med PETM, en värmespik som drabbade jorden något tiotal miljoner år efter det att dinosaurierna försvann orsakad av ett plötsligt utsläpp av just metanhydrater.

Så, Hawking har med all säkerhet, eller åtminstone förmodligen, fel. (Liksom jag tror han har fel om AI och aliens.) Men hånskrattet gör bäst i att fastna i halsen.

Hur många pianostämmare tror du förresten det finns i Chicago? Hur säker är du? Hur mycket vågar du satsa på att du hamnar rätt inom en faktor tio?

Kors i taket: iPTF 16geu!

Det här nog en av de märkligare bilder jag sett. Gravitationslinser är inte ovanliga, inklusive Einstenkors. Men det här är något alldeles speciellt.

Det är nämligen inte riktigt vad som helst som hamnat under den intergalaktiska luppen. En supernova har exploderat i en avlägsen galax, ljuset har tagit fyra olika vägar runt den mer närbelägna galaxen, och där har vi korset. Ett kors som lyste under några veckor innan det försvann. Ungefär så här:

Och inte heller är det vilken supernova som helst — det handlar om en av typ IA. En vit dvärgstjärna i tät omloppsbana runt en annan stjärna har ätit för glupskt, blivit proppmätt och exploderat. Resultatet blir ungefär detsamma varje gång. Alltid ungefär lika ljusstarkt, i klass med den samlade styrkan hos alla de hundratals miljarder stjärnorna i en hel galax. På så sätt får man vad man kallar ett standardljus som man kan nyttja till att avståndsbestämma när de vanliga måttbanden sträckts bortom sin bristningsgräns och inte längre räcker till. Mäter man hur ljus en supernova av typ IA ser ut att vara får man genast (nästan) avståndet. Det var med hjälp av supernovor av just typ IA som man upptäckte universums accelererande expansion och den mörka energin.

Gravitationslinsen splittrar inte bara bilden av supernovan till ett kors utan förstärker dessutom ljuset. Ganska mycket dessutom. Ett naturligt teleskop som gör det möjligt att se ännu längre bort och ännu längre bakåt i tiden! Ljuset i den kvadrupla bilden  av iPTF 16geu har varit på väg i 4,3 miljarder år, och är ungefär jämnårigt med vårt solsystem.

Ariel Goobar vid Stockholms universitet, medlem av ett av de Nobelprisbelönade forskarlag som upptäckte universums acceleration och därtill upptäckare av iPTF 16geu,  letar fler kors i taket. Med hjälp av dem kan man inte bara i detalj noggrant studera den mörka materiens fördelning i de linsande galaxerna, utan också få till riktigt noggranna avståndsbestämningar som i sin tur kan nyttjas till att polera på de kosmologiska modellerna. Och det kan behövas, det är inte alla siffror som stämmer.

Tack till Ariel för bilderna! Mer finns att läsa här.

 

DN-debatt: Är vi alla på väg att bli faktaresistenta populister?

Under den amerikanska valrörelsen sade Michelle Obama: ”When they go low, we go high”. Strategin fungerade inte och nu riskerar stora delar av offentligheten, oavsett sida, att hamna i en utveckling mot att gå allt lägre. På DN-debatt idag gör vi ett försök att lyfta diskussionen ett snäpp högre upp.

Motmedlet mot populismens faktarestenta framfart handlar inte bara om ett letande efter faktafel i stort och smått eller källkritik i meningen vem sade vad och varför. Det handlar om att i varje läge försöka förstå vad som faktiskt menas och att granska argumenten. Det handlar om en ambition att hitta fram till vad som är sant och riktigt oavsett om det kortsiktigt skulle gynna de man respekterar eller de man föraktar.

Fokus måste ständigt vara på innehållet inte ytan, saken och inte formen. I den typ av samtal som för vetenskapen framåt hyser man ständig oro för att motpartens svaga argument inte har att göra med att den har fel utan bara saknar förmåga att formulera sig rätt. Man vill därför hjälpa också den andre att hitta rätt argument för att öka chansen att man verkligen kommer fram till den mest korrekta slutsatsen. Att vinna en diskussion med hjälp av argument som är ohållbara och inte testats är meningslöst.

Detta är det enda möjliga förshållningssättet. Annars blir vi alla, oavsett var vi säger oss stå för, till falktaresistenta populister.

Den stora klimatförvirringen: glädje eller förtvivlan?

Det har i dagarna kommit två nyheter som handlar om koldioxidhalten i atmosfären. Den ena verkar bra den andra är riktigt dåligt. Skall man glädjas (lite grand) eller förtvivla?

Å ena sidan konstaterar IEA (International Energy Agency) gladlynt att ökningen av utsläppen planat ut under de senaste tre åren. Detta trots att den ekonomiska tillväxten ökar globalt. Alltså behöver inte ökat välstånd leda till högre utsläpp. Det låter väl bra? Å andra sidan visar mätningar av atmosfärens koldioxidhalt att den bara fortsätter att öka rekordsnabbt. Enligt mätstationen på Mauna Loa, Hawaii, har halterna aldrig någonsin ökat så snabbt som nu. Det finns förstås inget mostsägelsefullt i detta men ändå leder det till mediala bryderier.

I DN frågar man sig hur det hänger ihop och konstaterar att det är ett komplicerat samspel mellan människans utsläpp och vad som händer i atmosfären. Detta stämmer förstås. Även om vi tvärt skulle sluta att släppa ut någon koldioxid överhuvudtaget finns det också naturliga processer som gör sitt. Dessutom kan man nog inte riktigt lita på att alla uppgifter om utsläppen verkligen rapporterats in korrekt.

Men, just när det gäller de två nyheter som det nu handlar om är det betydligt enklare. Att människans utsläpp inte ökar innebär bara att vi fortsätter att släppa ut lika mycket som någonsin tidigare varje år. Inte mer, men lika mycket. Och därför fortsätter halten i atmosfären att växa lika svindlande snabbt. Precis i enlighet med vad man mäter. Så enkelt är det.

Måntro är frövirringen en följd av den ekonomismens sjuka som tycks drabba så många? Vi har blivit itutade att man har det inte bra om man inte får det bättre. Om vi inte får mer pengar nästa år kommer vi må sämre än i år. Med detta sätt att tänka är lika mycket pengar nästa år som i år något dåligt. Om tillämpar detta synsätt på koldioxidutsläppen kan man alltså få för sig att stagnerande utsläpp innebär att problemen åtminstone inte blir större.  Man blir därför förvånad om halterna i atmosfären envisas att öka och problemen med dem.

Det är inte svårt at förstå sambanden om man bara anstränger sig lite grand, men i mediabruset blandas korten lätt bort. Att ökningen inte ökar innebär inte att ökningen upphör. Eller: det går inte långsammare bara för att man inte ökar fareten. Eller: förstaderivatan är inte noll bara för att andraderivatan är det.

Så igen: det räcker inte att utsläppen planar ut, det måste, för att prata med ekonomer, till en rejäl recession vad gäller utsläppen. Det måste krascha rejält, annars är det vi som råkar illa ut.

Ute i ogjort klimat

Det är inte bara Trump som är ute i ogjort väder – eller snarare klimat. Svenska SD har nu försökt beskylla SMHI för att driva en politisk agenda och slösa pengar på klimatforskning.

För ett drygt år sedan författade Kungliga Vetenskapsakademin ett uttalande om klimatet (som ledamot var jag något litet ansvarig). Detta uttalande, som var författat med sedvanlig vetenskaplig försiktighet och förbehåll, har nu kommit på avvägar och använts av SD. Man citerar lösryckt och hävdar att det stöder deras tes om att anslagen till SMHI bör skäras ned. Det gör det inte vilket framgår om man faktiskt läser det eller tar del av akademins förtydligande. Vad uttalandet däremot påpekar är de stora osäkerheter och risker som finns när det gäller klimatet. Vad som krävs, förutom snabba och kraftfulla åtgärder, är stora satsningar på mer forskning. Något stöd för mindre med pengar till klimatforskning på SMHI eller annorstädes kan man omöjligt finna. Det är precis tvärtom.

Intressant i sammanhanget är att ta del av de senaste mätningarna av jordens temperatur. NASAs Goddard Institute for Space Studies rapporterar med hjälp av satellitdata att 2016 med råge var det varmaste året. Titta här…

… och på figuren nedan som är tagen från en färsk studie. En äldre variant av figuren finns förresten i akademins rapport.

Den globala temperaturen från 1880 fram till och med 2016.

Från 1980 och framåt handlar det om en ganska rät linje där temperaturen höjs med ungefär 0.6 gader på 30 år. Om denna trend fortsätter passeras 2 gradersmålet redan i slutet av 2060-talet. År 2100, som brukar vara en vanlig hållpunkt, ger 2,75 grader. De i Parisavtalet omhuldade 1,5 graderna passeras i slutet av 2030-talet.

Men detta, som redan vore ett stort misslyckande, är under förutsättning att den raka linjen gäller. Men mycket kan hända framöver och det är just det som är så oroande.  Just nu ligger vi faktiskt rejält över kurvan, på hela 1,3 grader. Detta antas till stor del bero på en kraftig El Nino som stökat runt med vatten och luft i Stilla havet. En ännu kraftigare El Nino toppade temperaturen 1998, men den var inte lika ihållande som den senaste, vilket kan förklara den extra höga temperaturtoppen nu. Förväntningarna är att vi trillar ned en bit när den nuvarande El Ninon ebbar ut och 2017 blir kallare än 2016.

En sådan avkylning kommer förstås att tas till intäkt, av de som inte vet bättre eller har andra agendor, för att det skett en svängning. Tro inte på det. Det reprensenterar bara en återgång till en redan så illavarslande utveckling. Om värmen däremot skulle hålla i sig under 2017 har något riktigt farligt och oväntat inträffat. Var uppmärksam.

Till sist. Just dessa NASAs program för att studera jorden befinner sig i skottgluggen nu när Trump tar över. Känns det igen?

För den som vill ha veta hur det hänger ihop, läs Vårt klot så ömkligt litet.

 

Je suis trumpen

Det finns goda skäl att känna sig trumpen. Den nionde november var en tuff dag för klimatalarmister som jag själv. Trump valdes till president och århundradets snöstorm drabbade Stockholmsområdet. Själv fastnade jag i snön och flyget jag skulle ta till en föreläsning om klimatproblemen ställdes in. Men kanske tjänade jorden mer på detta än om min föreläsning faktiskt kommit till stånd.

Trumps uttalanden oroar. Den svenske klimatministern uttryckte i Aktuellt en förhoppning om att Trump i egenskap av populist utan fasta övertygelser upptäcker att det finns mer pengar att tjäna om man faktiskt gör något åt problemen. Jag tvivlar.

Att Trump vunnit röster på en politik som äventyrar klimatet är inte förvånande. För att förstå sammanhangen kan man ta hjälp av den franske ekonomen Thomas Piketty som visat hur vår tid mycket väl kan utgöra kulmen på en period där de ekonomiska skillnaderna vuxit sig allt större sedan världskrigen.  Det handlar också om hur gapet växer mellan en kosmopolitisk elit och de som känner sig bortglömda. En titt på en karta över USA där staterna färgats röda eller blå beroende på hur rösterna fallit illustrerar detta på ett nästan övertydligt sätt.

Människors förhållande till klimatproblemen formar sig också de efter denna världsbild. Vi hyllar den kaliforniske miljonären som susar fram i en Tesla och bekänner sig till liberala värden som en miljöhjälte, medan vi ser ner på kolgruvearbetaren i Pennsylvania som beklagar sig över att ha förlorat jobbet och tydligen inte förstår jordens bästa. När Trump lovar att satsa på kolet och återge dem värdigheten är det inte konstigt att de röstar som de gör.

Francis Fukuyama skrev i början på 1990-talet en omdiskuterad bok om att historien tagit slut. Slutsatsen har förhånats men den förutser ändå den historielöshet som präglar vår tid där många i väst förgäves famlar efter en mening som konsumtionssamhället inte kan ge. Och historien tar inte slut, den måste vidare. När det inte finns en väg framåt går det att hitta en väg bakåt. Och man kan ju alltid upprepa sig.

Norska Statoli har nyligen i en rapport beskrivit en framtida historia som genom Trumps seger blivit än mer sannolik. Till de mer optimistiska scenarierna Reform och Renewal lägger de Rivalry: a mulitpolar world. Världen splittras, alla vänder sig inåt, internationella överenskommelser bryts, och var och en får klara sig bäst den kan. Det är dit vi är på väg. Miljö, klimat och välfärd blir lidande i en värld där också den tekniska utvecklingen bromsas.

I vår tid har politiken abdikerat inför ekonomin medan åsikter blivit absoluta och fakta relativa. Att detta sammanfaller med att klimatförändringarna blivit akuta är vår stora tragedi. Jag är förvisso trumpen, men första steget mot en förändring är insikten  att det håller på att gå fel.

DN-debatt: Klimatkrisen värre än du tror

DN-debatt 2016-10-21 skriver jag tillsammans med Bengt Gustafsson, Pär Holmgren, Nina Kirchner, Hans Liljenström, Lars Rydén och Sverker Sörlin om hur vi alla invaggats i falska förhoppningar när det gäller de insatser som görs för att komma till rätta med klimatförändringarna. Politiker i alla färgskalor, inklusive den gröna, lever i förnekelse.

ingafriskavindar

Alla de scenarier som i praktiken diskuteras förutsätter helt orealistiska framtida möjligheter att plocka tillbaka koldioxid från atmosfären. För att hålla Parisöverenskommelsen krävs odlingar med sammanlagd areal flera gånger större än Indiens där biomassan sedan förbränns och koldioxiden förs ner i berggrunden. Den enda större försöksanläggningen i världen har gömt 1 miljon ton i underjorden under en period av tre år, att jämföra med de 10 miljarder ton per år som krävs. Allt detta faller på sin egen orimlighet. Läs mer på DN-debatt och i Science.

Det enda som hjälper är att omedelbart minska utsläppen, och detta måste göras med den teknik vi redan har. Scenarier som lägger en rimlig börda på utvecklingsländerna kräver att den industrialiserade världen börjar reducera nu. Inte om tio år eller fem år. Utan nu. För Sveriges del handlar det om reduktioner om dryga tio procent per år. Med den takt vi nu har förbrukar vi hela vår framtida koldioxidbudget på mindre än tio år. Och faktum är att utsläppen i år faktiskt varit högre än tidigare år.

Det är allvar nu.

Hur skall man tänka kring allt detta? Vilka är de existentiella dimensionerna? Läs mer i Vårt klot så ömkligt litet.