Kors i taket: iPTF 16geu!

Det här nog en av de märkligare bilder jag sett. Gravitationslinser är inte ovanliga, inklusive Einstenkors. Men det här är något alldeles speciellt.

Det är nämligen inte riktigt vad som helst som hamnat under den intergalaktiska luppen. En supernova har exploderat i en avlägsen galax, ljuset har tagit fyra olika vägar runt den mer närbelägna galaxen, och där har vi korset. Ett kors som lyste under några veckor innan det försvann. Ungefär så här:

Och inte heller är det vilken supernova som helst — det handlar om en av typ IA. En vit dvärgstjärna i tät omloppsbana runt en annan stjärna har ätit för glupskt, blivit proppmätt och exploderat. Resultatet blir ungefär detsamma varje gång. Alltid ungefär lika ljusstarkt, i klass med den samlade styrkan hos alla de hundratals miljarder stjärnorna i en hel galax. På så sätt får man vad man kallar ett standardljus som man kan nyttja till att avståndsbestämma när de vanliga måttbanden sträckts bortom sin bristningsgräns och inte längre räcker till. Mäter man hur ljus en supernova av typ IA ser ut att vara får man genast (nästan) avståndet. Det var med hjälp av supernovor av just typ IA som man upptäckte universums accelererande expansion och den mörka energin.

Gravitationslinsen splittrar inte bara bilden av supernovan till ett kors utan förstärker dessutom ljuset. Ganska mycket dessutom. Ett naturligt teleskop som gör det möjligt att se ännu längre bort och ännu längre bakåt i tiden! Ljuset i den kvadrupla bilden  av iPTF 16geu har varit på väg i 4,3 miljarder år, och är ungefär jämnårigt med vårt solsystem.

Ariel Goobar vid Stockholms universitet, medlem av ett av de Nobelprisbelönade forskarlag som upptäckte universums acceleration och därtill upptäckare av iPTF 16geu,  letar fler kors i taket. Med hjälp av dem kan man inte bara i detalj noggrant studera den mörka materiens fördelning i de linsande galaxerna, utan också få till riktigt noggranna avståndsbestämningar som i sin tur kan nyttjas till att polera på de kosmologiska modellerna. Och det kan behövas, det är inte alla siffror som stämmer.

Tack till Ariel för bilderna! Mer finns att läsa här.

 

På marsch med vetenskapen mot vadå?

Idag manifesteras det för vetenskapen. En marsch för vetenskapen ordnas över hela världen, också i Sverige. Initiativet kommer från USA och kan ses som en reaktion på det kunskapsförakt som Trump och hans gelikar står för.  Vällovligt, vem kan säga något annat, och många fina populärvetenskapliga arrangemang följer i kölvattnet, men som vanligt är allt lite mer komplicerat än så.

Dagens DN-debatt utgör ett intressant exempel. Jag ifrågasätter inte de goda intentionerna hos flera av skribenterna, men det finns ett enkelt sätt att avgöra om det ändå ligger något och lurar i bakgrunden: räkna antalet gånger man använder order ”utmaning”. I detta fall fem gånger, vilket får anses relativt högt givet den ganska korta artikeln.

Vad det i grunden handlar om är att miljöministern, som företrädare för regeringen, i skydd av dagens evenemang tar chansen att göra politik av vetenskapen. Det är självklart bra att man argumenterar för att beslut skall vila på vetenskaplig grund –när en sådan grund finns. Dock blir också den respekt för fakta som proklameras ibland lätt naiv vilket jag själv berört här, och i DN också kort beskrivs på sidan intill dagens debattartikel.

Men riktigt falskt skorrar det om man har regeringens forskningsproposition i färskt minne. Den gör klart hur regeringen egentligen ser på vetenskapen: ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning.

Vetenskapen är till sin natur rebellisk, ifrågasättande och inte något som kan vara makten till lags. Dess resultat välkomnas när de levererar lösningar på… svåra problem (där var det nära) och ger hisnande nya perspektiv. Men den kan också vara besvärande när den ifrågasätter det som vi tagit för givet. Vetenskapen skall förstås stå samhället till tjänst när den kan, men den får aldrig underordna eller liera sig med makten. De sunda insilkter om faktaresistens och vetenskapens betydelse som nu börjar komma fram riskerar att förvridas till något minst lika farligt. De som idag marscherar för vetenskapen gör klokt i att noga tänka på vilka de marscherar tillsammans med.

(Förhållandet mellan vetenskapen och samhället och vetenskapens frihet har förstås många bottnar. Olle Häggström (som aldrig kan anklagas för att inte vara rebellisk) går här i polemik med tidigare rektorn i Lund Göran Bexell.)

Universiteteten befinner sig som organisationer i en mellanroll där man berättigat kan undra var lojaliteten ligger. Är rektorn en trogen myndighetschef som svarar inför en politisk makt, eller en upprorisk företrädare för vetenskapen? Lite av varje kanske. Men utvecklingen går i politisk samstämmighet definitivt mot det förstnämnda.

Min egen manifestation för vetenskapen får vänta till i morgon. En utfykt med barnen tillsammans med småfågelskådarna kan göra nog så mycket gott för vetenskapens framtid som ett taktfast marscherande i blandat sällskap.

Den fria viljan testad med stjärnljus

Är allt förutbestämt eller finns det en fri vilja? Ett besynnerligt experiment som nyligen utförts ger skäl att luta lite mer år det senare.

Men låt oss ta det från början. Det har i dagarna gått 90 år sedan den vårvinter då det på allvar stod klart hur gåtfull kvantmekaniken egentligen är. Det var under ett av Werner Heisenbergs många besök hos Niels Bohr i Köpenhamn som allt började falla på plats. Vad Heisenberg insåg under en promenad i parken bakom institutet där han arbetade var att det måste finnas en inbyggd osäkerhet hos naturen vilken leder vidare till en absolut slump och en omöjlighet att ens i princip förutsäga framtiden. Året efter upptäckten, i en taxi i Berlin tillsammans med den 16-årige Carl Friedrich von Weizsäcker, senare välkänd fysiker och filosof, förklarade Heisenberg att han visat att Kant hade fel. Det är inte a priori självklart att det måste finnas orsakssammanhang. Kvantmekaniken antyder att det finns ett glapp i naturen, ett nödvändigt utrymme för en absolut slump.

Idag, 90 år senare, har nya experiment förstärkt bilden. Det handlar om fenomenet sammanflätning. Det här är inga lätta saker, men vi gör ett försök:

En källa skickar iväg par av fotoner, dvs ljuspartiklar. Det ena paret efter det andra. De två fotonerna  i ett par rör sig åt olika håll och når så småningom var sin avlägsen mätstation. Vid respektive mätstation väljer en observatör att mäta hur respektive foton är polariserad. Hen håller upp ett polaroidglas av samma slag som i ett par polaroidglasögon och noterar om fotonen slipper igenom eller ej. Hen noterar också hur glaset är vridet. I enlighet med kvantmekaniken kommer resultaten att vara slumpmässiga. Chansen att en foton slipper igenom eller ej är 50%. Men om fotonerna skapas i vad man kallar ett intrasslat tillstånd händer något märkligt. Mätserierna vid de två detektorerna är var och en för sig slumpmässig, men när man jämför dem upptäcker man märkliga korrelationer. Om den ena slipper igenom är sannolikheten för att den andra också skall göra det bestämd av den relativa vinkeln mellan polaroidglasen vid de två olika mätstationerna.

Detta är inte i sig konstigt. Fotonerna skapades ju tillsammans. Men när man granskar resultatet i detalj visar det sig att de faktiska korrelationerna är sådana att de inte kan uppstå utan att fotonen vid den ena mätstationen vet hur observatören vid DEN ANDRA mätstationen väljer att vrida på sitt polaroidglas! Detta alldeles oavsett det faktum att observatören bestämmer sig i allra sista sekunden och att ingen signal ens med ljusfarten skulle kunna hinna fram med den nödvändiga informationen.

Jättekonstigt, men just så konstig är världen. Skälet till att det inte leder till några paradoxer är kvantmekanikens absoluta och omutliga slump. Den förhindrar ansvarslöst missbruk av intrasslingen som annars skulle kunna leda till förödande tidsreseparadoxer. Heisenberg- Kant, 1-0.

Men det finns ett kryphål i argumentet. Vem har sagt att vi verkligen har en fri vilja? Kanske det redan är bestämt på förhand hur den ene eller andre observatören kommer att vrida sitt glas och att inga signaler därför behöver skickas? Allt är redan fixat i förväg!

För att på bästa möjliga sätt utesluta den lite oroväckande möjligheten använder man i praktiska experiment kvantmekaniska slumpgeneratorer för att bestämma hur glasen skall vridas. Men är man konspiratoriskt lagd är inte ens detta betryggande. De två slumpgeneratorerna kanske har påverkats av en gemensam händelse i det förflutna och är inte alls oberoende av varandra. I laboratorietest behöver en sådan händelse inte ligga mer än några mikrosekunder bakåt i tiden.

Nyligen har några fysiker och astronomer använt ljuset från stjärnor på avstånd av några hundra ljusår för att åstadkomma slumpval av hur polariodglasen i laboratoriet är vridna. Det handlar alltså om att låta samtidiga händelser separerade med hundratals ljusår avgöra vridningarna. På så sätt har man lyckats trycka tillbaka det konspirerande valet med minst 600 år – till början av 1400-talet med andra ord. Finns det en begränsing av den fria viljan måste det alltså röra sig om längre tidsperspektiv än så.

Läs mer här: länk till obegriplig artikel

Och så kan det förstås vara. Vad som aldrig kan uteslutas är att det är först när vi går hela vägen tillbaka till universums allra första ögonblick (om det nu finns något sådant) som konspirationen slår till: man kallar det superdeterminism. ALLT, precis ALLT, inklusive alla de val du gör eller utfallen hos en kvantmekanisk slumpgenerator är förutbestämda. Just på ett sådant sätt att några signaler aldrig behöver skickas mellan intrasslade fotoner. Vilken tråkig värld!

Att det skulle vara så illa vill jag ändå inte tro. Och min gissning blir att det steg från mikrosekund till några hundra år bakåt i tiden som nu tagits kan utsträckas i all evighet. Det blir roligare så.

DN-debatt: Är vi alla på väg att bli faktaresistenta populister?

Under den amerikanska valrörelsen sade Michelle Obama: ”When they go low, we go high”. Strategin fungerade inte och nu riskerar stora delar av offentligheten, oavsett sida, att hamna i en utveckling mot att gå allt lägre. På DN-debatt idag gör vi ett försök att lyfta diskussionen ett snäpp högre upp.

Motmedlet mot populismens faktarestenta framfart handlar inte bara om ett letande efter faktafel i stort och smått eller källkritik i meningen vem sade vad och varför. Det handlar om att i varje läge försöka förstå vad som faktiskt menas och att granska argumenten. Det handlar om en ambition att hitta fram till vad som är sant och riktigt oavsett om det kortsiktigt skulle gynna de man respekterar eller de man föraktar.

Fokus måste ständigt vara på innehållet inte ytan, saken och inte formen. I den typ av samtal som för vetenskapen framåt hyser man ständig oro för att motpartens svaga argument inte har att göra med att den har fel utan bara saknar förmåga att formulera sig rätt. Man vill därför hjälpa också den andre att hitta rätt argument för att öka chansen att man verkligen kommer fram till den mest korrekta slutsatsen. Att vinna en diskussion med hjälp av argument som är ohållbara och inte testats är meningslöst.

Detta är det enda möjliga förshållningssättet. Annars blir vi alla, oavsett var vi säger oss stå för, till falktaresistenta populister.

Den stora klimatförvirringen: glädje eller förtvivlan?

Det har i dagarna kommit två nyheter som handlar om koldioxidhalten i atmosfären. Den ena verkar bra den andra är riktigt dåligt. Skall man glädjas (lite grand) eller förtvivla?

Å ena sidan konstaterar IEA (International Energy Agency) gladlynt att ökningen av utsläppen planat ut under de senaste tre åren. Detta trots att den ekonomiska tillväxten ökar globalt. Alltså behöver inte ökat välstånd leda till högre utsläpp. Det låter väl bra? Å andra sidan visar mätningar av atmosfärens koldioxidhalt att den bara fortsätter att öka rekordsnabbt. Enligt mätstationen på Mauna Loa, Hawaii, har halterna aldrig någonsin ökat så snabbt som nu. Det finns förstås inget mostsägelsefullt i detta men ändå leder det till mediala bryderier.

I DN frågar man sig hur det hänger ihop och konstaterar att det är ett komplicerat samspel mellan människans utsläpp och vad som händer i atmosfären. Detta stämmer förstås. Även om vi tvärt skulle sluta att släppa ut någon koldioxid överhuvudtaget finns det också naturliga processer som gör sitt. Dessutom kan man nog inte riktigt lita på att alla uppgifter om utsläppen verkligen rapporterats in korrekt.

Men, just när det gäller de två nyheter som det nu handlar om är det betydligt enklare. Att människans utsläpp inte ökar innebär bara att vi fortsätter att släppa ut lika mycket som någonsin tidigare varje år. Inte mer, men lika mycket. Och därför fortsätter halten i atmosfären att växa lika svindlande snabbt. Precis i enlighet med vad man mäter. Så enkelt är det.

Måntro är frövirringen en följd av den ekonomismens sjuka som tycks drabba så många? Vi har blivit itutade att man har det inte bra om man inte får det bättre. Om vi inte får mer pengar nästa år kommer vi må sämre än i år. Med detta sätt att tänka är lika mycket pengar nästa år som i år något dåligt. Om tillämpar detta synsätt på koldioxidutsläppen kan man alltså få för sig att stagnerande utsläpp innebär att problemen åtminstone inte blir större.  Man blir därför förvånad om halterna i atmosfären envisas att öka och problemen med dem.

Det är inte svårt at förstå sambanden om man bara anstränger sig lite grand, men i mediabruset blandas korten lätt bort. Att ökningen inte ökar innebär inte att ökningen upphör. Eller: det går inte långsammare bara för att man inte ökar fareten. Eller: förstaderivatan är inte noll bara för att andraderivatan är det.

Så igen: det räcker inte att utsläppen planar ut, det måste, för att prata med ekonomer, till en rejäl recession vad gäller utsläppen. Det måste krascha rejält, annars är det vi som råkar illa ut.

DN-debatt: Vi anmäler forskningsproppen till JK/JO

 

Den fria forskningen har grundlagsskydd, men vad är detta egentligen värt? Det vill jag, Göran Arnqvist och Shirin Ahlbäck Öberg ta reda på. Av det skälet har vi idag anmält regeringens forskningsproposition till JK/JO vilket vi idag skriver om på DN-debatt.

Se inslag på TV4-nyheterna om vår artikel.

Regeringen vill på ett aldrig tidigare skådat sätt inskränka universitetens och de enskilda forskarens möjligheter att välja forskningsinriktning. I forskningspropositionen görs klart att forskningens enda syfte är att främja svensk tillväxt och i övrigt leverera de resultat som beställs fram. Det är ju också en illa bevarad hemlighet att forskningspropositionen i praktiken bär näringsdepartementets stämpel och knappast tar några andra hänsyn.

Den svenska regeringen är inte ensam i sin ambition utan följer en världsomspännande trend. Den kanske mest förskräckande utvecklingen kan vi se i USA som tydligt visar på skörheten hos de demokratiska institutionerna.  Vad blir nästa steg? Vad kommer framtida svenska regeringar av oklar kulör kunna hitta på? Det är viktigt att gränsen klargörs. Har den redan passerats eller är det fritt fram att gå ännu längre?

Regeringen vill att samverkan med näringslivet skall utgöra en viktig grund för hur mycket resurser en högskola får. Detta sätt att tänka får allt större infytande över hur forskningen styrs. Ju mer samverkan, desto mer pengar är det enkla receptet. Men det finns ytterligare en fara. Utbildning, forskning, externt näringsliv och forskardrivna egenföretag vävs samman i täta nätverk av ekonomiskt beroende och risktagande. Var finns den kritiska granskningen av en samverkan som hotar fötroendet för högskolevärlden?

Utvecklingen är inte unik för högskolan. Göran Arnqvist har i en annan debattartikel beskrivit hur de som leder offentlig verksamhet i allt mindre grad har kontakt med kärnverksamheten, vilket i sin tur sätter sin prägel på hur man styr och prioriteterar. För den som inte förstår sig på kärnverksamhetens innehåll blir allmängiltiga begrepp och floskler som samverkan något lättbegripligt att sätta fokus på.

Politiskt tycks frågan om forskningens frihet tillfälligt vara död. Alla sätter näringslivets kortsiktiga behov först och några kritiskt tänkande medborgare eller institutioner verkar man inte vilja veta av. Märkligt givet de varningar vi får från den övriga världen.

Kan man hoppas på en förändring innan det är för sent?

Tro’t om du vill

I förra veckan deltog jag i ett seminarium om kunskapsrelativism och pseudovetenskap på Kungliga Vetenskapsakademin. Seminariet kan ses som en uppföljning på den debatt som följde efter förra årets omtalade debattartikel i DN av mig, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss. (Se också detta blogginlägg.)

Den fråga som står i centrum handlar om huruvida skolan skall nöja sig med att förmedla fakta utan att ha någon ambition att eleverna faktiskt skall tro på vad man säger. Att den lite märkliga frågan hamnat i hetluften har att göra med de känsliga situationer som uppkommer när naturvetenskapliga fakta kommer i konflikt med en elevs världsåskådning. En lösning som förespråkas är att skolan helt enkelt skall nöja sig med att eleven har förmågan att reproducera argumenten men läraren skall därutöver inte göra något försök att övertyga om att det faktiskt är sant.  Det kan tex handla om att eleven kan redogöra för vad begreppet evolution innebär men inte alls tror på den. Lena Hansson, Högskolan i Krisitanstad, formulerade det som att man skall göra skillnad mellan kunskap och tro. Man kan alltså ha kunskap utan att tro på den.

Jag menar att detta är ett misstag, men innan jag går vidare vill jag klara ut ett missförstånd. Skolan har ingen möjlighet att kräva att eleverna skall tro på kunskapens innehåll. Man kan heller inte koppla betygsättning till grad av övertygelse. Det är inte det frågan handlar om. Däremot menar jag att skolan har en skyldighet att inte nöja sig med  tomt refererande utan göra allvarliga försök att komma längre.

Om man underlåter detta uppmuntrar man till dubbel bokföring och lägger grunden för just den faktaresistens som Trumpetas ut och drabbar världen i vår tid. Kunskap och tro kan inte sepereras på detta sätt utan är istället intimt sammankopplade. För att låna en formulering från Christer Sturmark på sagda seminarum: ”Kunskap handlar om att tro något med goda belägg”.

Man är alltså inte färdig med en eleven när denne säger sig förstå argumenten. Man har rätt att tro vad man vill men man har ingen rätt att stå oemotsagd. Det finns förstås en punkt  då en lärare inte kan komma vidare, och det är ingen lätt balans när en  elevs hela världsbild kommer i gungning.

Jag menar ändå att det är ett svek att överge eleven med ett slappt ”du får tro vad du vill”. Kanske finns det möjlighet till samtal i andra grupperingar kring hur man kan kombinera den personliga livsåskådningen med en respekt för naturvetenskapliga realiteter?  Kanske det finns andra som kan dela med sig av sina erfarenheter? Kanske det trots allt inte är jordens ålder som är det mest betydelsefulla för den personliga världsbilden? Kanske det går att hitta en kompromiss där naturvetenskapliga sanningar inte behöver vika undan?

Kunskap har också en känslomässig sida. När man tagit till sig argumenten och beläggen och insikten om hur det faktiskt ligger till infinner sig, drabbar den känsla av tillfredsställelse som leder vidare till ett fortsatt nyfiket upptäckande av världen. Kunskap — det man tror på med goda belägg — påverkar världsbilden och fär konsekvenser i praktisk handling.

För att citera Lisa Ekdahl (som också sjungit Vem vet, inte du, Vem vet, inte jag, Vi vet ingenting nu, Vi vet inget idag, som väl även det har viss relevans i sammanhanget):

För att kunna lära måste du känna annars blir din kunskap grå och platt.

Ute i ogjort klimat

Det är inte bara Trump som är ute i ogjort väder – eller snarare klimat. Svenska SD har nu försökt beskylla SMHI för att driva en politisk agenda och slösa pengar på klimatforskning.

För ett drygt år sedan författade Kungliga Vetenskapsakademin ett uttalande om klimatet (som ledamot var jag något litet ansvarig). Detta uttalande, som var författat med sedvanlig vetenskaplig försiktighet och förbehåll, har nu kommit på avvägar och använts av SD. Man citerar lösryckt och hävdar att det stöder deras tes om att anslagen till SMHI bör skäras ned. Det gör det inte vilket framgår om man faktiskt läser det eller tar del av akademins förtydligande. Vad uttalandet däremot påpekar är de stora osäkerheter och risker som finns när det gäller klimatet. Vad som krävs, förutom snabba och kraftfulla åtgärder, är stora satsningar på mer forskning. Något stöd för mindre med pengar till klimatforskning på SMHI eller annorstädes kan man omöjligt finna. Det är precis tvärtom.

Intressant i sammanhanget är att ta del av de senaste mätningarna av jordens temperatur. NASAs Goddard Institute for Space Studies rapporterar med hjälp av satellitdata att 2016 med råge var det varmaste året. Titta här…

… och på figuren nedan som är tagen från en färsk studie. En äldre variant av figuren finns förresten i akademins rapport.

Den globala temperaturen från 1880 fram till och med 2016.

Från 1980 och framåt handlar det om en ganska rät linje där temperaturen höjs med ungefär 0.6 gader på 30 år. Om denna trend fortsätter passeras 2 gradersmålet redan i slutet av 2060-talet. År 2100, som brukar vara en vanlig hållpunkt, ger 2,75 grader. De i Parisavtalet omhuldade 1,5 graderna passeras i slutet av 2030-talet.

Men detta, som redan vore ett stort misslyckande, är under förutsättning att den raka linjen gäller. Men mycket kan hända framöver och det är just det som är så oroande.  Just nu ligger vi faktiskt rejält över kurvan, på hela 1,3 grader. Detta antas till stor del bero på en kraftig El Nino som stökat runt med vatten och luft i Stilla havet. En ännu kraftigare El Nino toppade temperaturen 1998, men den var inte lika ihållande som den senaste, vilket kan förklara den extra höga temperaturtoppen nu. Förväntningarna är att vi trillar ned en bit när den nuvarande El Ninon ebbar ut och 2017 blir kallare än 2016.

En sådan avkylning kommer förstås att tas till intäkt, av de som inte vet bättre eller har andra agendor, för att det skett en svängning. Tro inte på det. Det reprensenterar bara en återgång till en redan så illavarslande utveckling. Om värmen däremot skulle hålla i sig under 2017 har något riktigt farligt och oväntat inträffat. Var uppmärksam.

Till sist. Just dessa NASAs program för att studera jorden befinner sig i skottgluggen nu när Trump tar över. Känns det igen?

För den som vill ha veta hur det hänger ihop, läs Vårt klot så ömkligt litet.

 

Signaler från utomjordiska civilisationer?

Är vi ensamma eller har vi sällskap i universum? Givet att den mänskliga civilisationen just nu har det lite tufft är det en lockande fråga. Tänk om man det är möjligt att hitta spår efter andra civilisationer som kommit längre och kan ge oss kloka råd!

Istället för att vänta på att ett tefat landar och en grön geleklump rullar ut och på bruten sanskrit gurglar motsvarande ”take me to your leader” (förhoppningsvis på en plats långt från Washington)  kan man hålla ögonen öppna efter mystiska astronomiska fenomen som saknar naturlig förklaring. Just nu finns det två sådana exempel som särskilt diskuteras av de som inte har något bättre för sig. Båda fenomenen har omnämnts tidigare på bloggen.

Tabbys stjärna, eller skrotstjärnan som jag brukar kalla den, blir alltmer mystisk. Någon förklaring till dess ryckiga ljuskurva finns inte och det spekuleras att det skulle handla om uppförandet av en Dysonsfär: En avancerad civilisation skall alltså ha byggt ett jättelikt industrikomplex i omloppsbana kring sin sol för att fånga in så mycket som möjligt av dess strålning.  (Läs mer här). Till råga på underligheten har man upptäckt att ljusstyrkan långsamt avtagit över åren. Betyder det att man fortfarande snickrar på Dysonsfären?

Det andra exemplet handlar om de mystiska FRB, Fast Radio Brusts, eller snabba radioexplosioner — plötsliga skurar av radiostrålning som saknar förklaring. Nu har en av dessa källor, FRB 121102, haft vänligheten att ha flera utbrott, och tack vare detta har man kunnat lokalisera den till en liten galax 2,5 miljarder ljusår bort. En seriös redogöresle av vad man faktiskt hittat finns här. Skulle detta kunna vara kommunikationsförsök från en av vårt universums allra mest framstående livsformer?

Hur skall man då bedöma sannolikheten för att något av dessa två hittills oförklarade fenomen verkligen har det ursprung man så gärna drömmer om?

Man kan komma långt med lite enklas uppskattningar och gissningar. Först, hur vanligt är det med liv? I vår Vintergata tror man att det finns ungefär 100 miljoner jordliknande planeter. (En liten lagom blöt och varm planet runt mindre än var tusende stjärna med andra ord.) Om en på hundra av dessa utvecklar liv finns det en miljon mögliga planeter i Vintergatan. Om en på av hundra av dessa leder till liv av det mer ståtliga slaget hamnar vi på tio tusen världar med det vi skulle kalla djur eller växter. Och om en av hundra av dessa leder till civilisationer hamnar vi på hundra samtalspartners om politik och teknologi bara i vår egen Vintergata. Avståndet till den närmaste skulle vara några tusen ljusår och… bingo! Det passar ju med skrotstjärnan!

Riktigt så enkelt är det inte. Dels måste man komma ihåg att de observationer som ledde till att man identifierade skrotstjärnan bara sökt av en liten, liten del av rymden ut till några tusen ljusårs avstånd. Antalet civilisationer måste upp rejält för att man av en slump skulle ha råkat på en vinstlott bland de få stjärnor man hunnit undersöka. Det skulle annars  behövas finna betydligt fler än hundra civilisationer och  fullkomligt drälla av halvfärdiga Dysonsfärer också på mycket närmare håll som bara väntar på upptäckt. Om man nu inte bara haft en bokstavligt talat himla tur.

Dessutom, om dessa civilisationer har uppkommit slumpmässigt över tid under Vintergatans många miljarder år långa existens måste de i snitt överleva rätt länge för att någon skall vara samtida med oss. Med hundra civilisationer krävs flera tiotals miljoner år, medan en mer optimistisk uppskattning om säg 100 000 civilisationer leder till livslängder på mer beskedliga några tiotusentals år. Men om vi dessutom vill att en sådan levande civilisation skall ligga så nära som bara ett par tusen ljusår bort måste de vara betydligt mer långlivade. Miljarder respektive miljoner år i de två exemplen. Men då borde de väl åtminstone någon hunnit med att få till något mer spektakulärt än en halvfärdig Dysonsfär? Troligare är nog att det man hittat är resterna av en sedan miljarder år gången värld.

Slutsats: vi är förmodligen rätt ensamma i Vintergatan just nu och skrotstjärnan är i bästa fall en övergiven ruin full av industriavfall som vi med astronomisk tursamhet ramlat över. (Vilket ändå skulle vara alldeles ruskigt spännande.)

 

Bild av galaxen med den oförklarade radiokällan tagen med Gemini North teleskopet på Maunakea, Hawaii.

Och hur är det med FRB? Nu blir beräkningarna lite annorlunda. Det finns så oerhört många galaxer att det skulle räcka med att en på miljarden utvecklade civilisationer kapabla att åstadkomma FRB. Sådana civilisationer består ju rimligen över långa tider, kanske miljarder år, och det krävs bara att de är ihärdiga och fortsätter med ovanan att vilja signalera sin närvaro. Kanske till andra likasinnade. Man kan leka med tanken att en smart och tidig dinosaurie på vår jord skapat en civilisation som överlevt till denna dag där man far runt i Vintergatan och konstruerar fyrar att signalera med.

Summa summarum. Det är inte alls omöjligt att vi en dag hittar något riktigt konstigt som faktiskt är skapat av en utomjordisk civilisation. Kvarglömda eller fortfarande aktiva artifakter i Vintergatan eller långt ut i universum kan bli de första bevisen för att vi inte är ensamma. Om vi nu verkligen inte är just ensamma. Allra troligast är nog att vi hittar något riktigt spektakulärt väldigt långt bort. Vad vi än hittar — eller inte hittar — kommer att säga mycket om vilket öde som väntar spirande civilisationer som vår. Min misstanke är att budskapet vi kommer att kunna läsa ut handlar mycket om krav på skärpning för de som vill hänga kvar. Så där särskilt ljust ser det väl inte ut för livet på just denna jord,

Näringslivet mot Universiteten: 1-1

Vid Uppsala universitets konsistoriemöte den 2016-09-15 försökte näringslivet sig på ett långskott i frågan om hur val av rektor skall gå till. Näringslivets forskningsberedning hoppade tjänstvilligt upp i luften men i sin entusiasm nickade man bollen i eget mål. Det förslag till nyordning som konsistoriet fått på sitt bord, och som i allt väsentligt överensstämde med Svenskt näringslivs, avvisades och man tvingades börja om.  Mer att läsa här, här och via länkar bakåt till andra inlägg och debattartiklar.

Det modifierade förslaget från 2016-10-27 var i huvudsak en kopia av hur det såg ut förra gången det begav sig vid valet 2011. Förslaget gick ut på remiss, men fick rejält underkänt av samtliga fakulteter. Det missnöje som länge legat och pyrt fick möjlighet att komma upp till ytan. Man vill i remissvaren ta tillbaka makten från konsistoriet och återupprätta regelrätta val. Spänningen var därför stor när konsistoriet gick till beslut igår, 2016-12-14. För mer bakgrund se Li Bennich-Björkmans artikel på SvDs kultursida. Så, hur gick det?

Medan universitetslaget sprang runt på mittfältet och försökte hitta öppningar för anfall kunde näringslivet dribbla sig fram och vid mötet göra en tunnel i mål och kvittera till 1-1.

Eftersnacket är nu i full gång och det råder fortfarande delade meningar om i vad mån försvaret har skött sig. Man kan till att börja med konstatera att beslutet förvisso innebär kompromisser. Konsistoriets ordförande får sitta på bänken och inte vara med i rekryteringsgruppen, någon rekryteringsfirma måste man inte använda om man inte vill, och hörandeförsamlingen får hänvisa till valresultat. Gott så?

Så långt skulle man kunna hävda att ingenting egentligen hänt och att 1-1 inte skiljer sig från 0-0. Om Svenskt näringsliv inte ställt till med det spektakulära självmålet i sin iver att ta över makten, och låtit allt bara vara vid det nygamla 2011, hade man förmodligen suttit med väsentligen samma process som nu. Men det finns en viktig skillnad.

Vad som nu står fullständigt klart är att universitetets fakulteter faktiskt vill ha en annan ordning. Processen som beslutats duger inte. Man vill ha regelrätta val och man vill att universitets forskare och lärare genom valda representanter skall styra denna process. På denna punkt har konsistoriet helt enkelt kört över resten av universitetet. Ordförande säger sig vilja ha en ”process som är både väl förankrad inom universitetsorganisationen och förankrad inom konsistoriet” samtidigt som man nu försatt sig i en situation där en sådan förankring de facto saknas.

Man säger sig inte vilja genomföra stora förändringar utan en ordentlig utredning. Men att följa remissvaren hade inte inneburit annat än att man återgått till en beprövad ordning som använts vid val fram till 2003, och delvis 2005. Och vad gäller förslag till stora förändringar utan utredning och förankring kan Svenskt näringslivs företrädare knappast  anklagas för att darra på manchetterna.

Vad händer nu? Valet kommer att skötas ungefär som förra gången. Upprörda akademiker kan hållas sysselsatta med att utreda styrformerna till nästa gång det är val vilket mycket väl kan dröja ett decennium.

Det viktigaste är dock hur allt detta visar på de hot som universitetssektorn står inför och de uttalade ambitioner som finns inom näringslivet att få inflytande över forskning och undervisning. Det är också just i denna anda forskingspropositionen tillkommit som diskuteras på annat ställe på bloggen och SvDs debattsida. Propositionens tomma formuleringar om fri forskning, i kombination med reella påbud om styrning och samverkan med näringslivet, visar på en annan maktkamp. I detta fall en kamp mellan näringsdepartementet och utbildningsdepartementet där det första vunnit med åtminstone  5-0. Och som detta inte vore nog skall universitetskanslern hädanefter tituleras generaldirektör.