Tro’t om du vill

I förra veckan deltog jag i ett seminarium om kunskapsrelativism och pseudovetenskap på Kungliga Vetenskapsakademin. Seminariet kan ses som en uppföljning på den debatt som följde efter förra årets omtalade debattartikel i DN av mig, Christina Moberg, Christer Sturmark och Åsa Wikforss. (Se också detta blogginlägg.)

Den fråga som står i centrum handlar om huruvida skolan skall nöja sig med att förmedla fakta utan att ha någon ambition att eleverna faktiskt skall tro på vad man säger. Att den lite märkliga frågan hamnat i hetluften har att göra med de känsliga situationer som uppkommer när naturvetenskapliga fakta kommer i konflikt med en elevs världsåskådning. En lösning som förespråkas är att skolan helt enkelt skall nöja sig med att eleven har förmågan att reproducera argumenten men läraren skall därutöver inte göra något försök att övertyga om att det faktiskt är sant.  Det kan tex handla om att eleven kan redogöra för vad begreppet evolution innebär men inte alls tror på den. Lena Hansson, Högskolan i Krisitanstad, formulerade det som att man skall göra skillnad mellan kunskap och tro. Man kan alltså ha kunskap utan att tro på den.

Jag menar att detta är ett misstag, men innan jag går vidare vill jag klara ut ett missförstånd. Skolan har ingen möjlighet att kräva att eleverna skall tro på kunskapens innehåll. Man kan heller inte koppla betygsättning till grad av övertygelse. Det är inte det frågan handlar om. Däremot menar jag att skolan har en skyldighet att inte nöja sig med  tomt refererande utan göra allvarliga försök att komma längre.

Om man underlåter detta uppmuntrar man till dubbel bokföring och lägger grunden för just den faktaresistens som Trumpetas ut och drabbar världen i vår tid. Kunskap och tro kan inte sepereras på detta sätt utan är istället intimt sammankopplade. För att låna en formulering från Christer Sturmark på sagda seminarum: ”Kunskap handlar om att tro något med goda belägg”.

Man är alltså inte färdig med en eleven när denne säger sig förstå argumenten. Man har rätt att tro vad man vill men man har ingen rätt att stå oemotsagd. Det finns förstås en punkt  då en lärare inte kan komma vidare, och det är ingen lätt balans när en  elevs hela världsbild kommer i gungning.

Jag menar ändå att det är ett svek att överge eleven med ett slappt ”du får tro vad du vill”. Kanske finns det möjlighet till samtal i andra grupperingar kring hur man kan kombinera den personliga livsåskådningen med en respekt för naturvetenskapliga realiteter?  Kanske det finns andra som kan dela med sig av sina erfarenheter? Kanske det trots allt inte är jordens ålder som är det mest betydelsefulla för den personliga världsbilden? Kanske det går att hitta en kompromiss där naturvetenskapliga sanningar inte behöver vika undan?

Kunskap har också en känslomässig sida. När man tagit till sig argumenten och beläggen och insikten om hur det faktiskt ligger till infinner sig, drabbar den känsla av tillfredsställelse som leder vidare till ett fortsatt nyfiket upptäckande av världen. Kunskap — det man tror på med goda belägg — påverkar världsbilden och fär konsekvenser i praktisk handling.

För att citera Lisa Ekdahl (som också sjungit Vem vet, inte du, Vem vet, inte jag, Vi vet ingenting nu, Vi vet inget idag, som väl även det har viss relevans i sammanhanget):

För att kunna lära måste du känna annars blir din kunskap grå och platt.

Ute i ogjort klimat

Det är inte bara Trump som är ute i ogjort väder – eller snarare klimat. Svenska SD har nu försökt beskylla SMHI för att driva en politisk agenda och slösa pengar på klimatforskning.

För ett drygt år sedan författade Kungliga Vetenskapsakademin ett uttalande om klimatet (som ledamot var jag något litet ansvarig). Detta uttalande, som var författat med sedvanlig vetenskaplig försiktighet och förbehåll, har nu kommit på avvägar och använts av SD. Man citerar lösryckt och hävdar att det stöder deras tes om att anslagen till SMHI bör skäras ned. Det gör det inte vilket framgår om man faktiskt läser det eller tar del av akademins förtydligande. Vad uttalandet däremot påpekar är de stora osäkerheter och risker som finns när det gäller klimatet. Vad som krävs, förutom snabba och kraftfulla åtgärder, är stora satsningar på mer forskning. Något stöd för mindre med pengar till klimatforskning på SMHI eller annorstädes kan man omöjligt finna. Det är precis tvärtom.

Intressant i sammanhanget är att ta del av de senaste mätningarna av jordens temperatur. NASAs Goddard Institute for Space Studies rapporterar med hjälp av satellitdata att 2016 med råge var det varmaste året. Titta här…

… och på figuren nedan som är tagen från en färsk studie. En äldre variant av figuren finns förresten i akademins rapport.

Den globala temperaturen från 1880 fram till och med 2016.

Från 1980 och framåt handlar det om en ganska rät linje där temperaturen höjs med ungefär 0.6 gader på 30 år. Om denna trend fortsätter passeras 2 gradersmålet redan i slutet av 2060-talet. År 2100, som brukar vara en vanlig hållpunkt, ger 2,75 grader. De i Parisavtalet omhuldade 1,5 graderna passeras i slutet av 2030-talet.

Men detta, som redan vore ett stort misslyckande, är under förutsättning att den raka linjen gäller. Men mycket kan hända framöver och det är just det som är så oroande.  Just nu ligger vi faktiskt rejält över kurvan, på hela 1,3 grader. Detta antas till stor del bero på en kraftig El Nino som stökat runt med vatten och luft i Stilla havet. En ännu kraftigare El Nino toppade temperaturen 1998, men den var inte lika ihållande som den senaste, vilket kan förklara den extra höga temperaturtoppen nu. Förväntningarna är att vi trillar ned en bit när den nuvarande El Ninon ebbar ut och 2017 blir kallare än 2016.

En sådan avkylning kommer förstås att tas till intäkt, av de som inte vet bättre eller har andra agendor, för att det skett en svängning. Tro inte på det. Det reprensenterar bara en återgång till en redan så illavarslande utveckling. Om värmen däremot skulle hålla i sig under 2017 har något riktigt farligt och oväntat inträffat. Var uppmärksam.

Till sist. Just dessa NASAs program för att studera jorden befinner sig i skottgluggen nu när Trump tar över. Känns det igen?

För den som vill ha veta hur det hänger ihop, läs Vårt klot så ömkligt litet.

 

Signaler från utomjordiska civilisationer?

Är vi ensamma eller har vi sällskap i universum? Givet att den mänskliga civilisationen just nu har det lite tufft är det en lockande fråga. Tänk om man det är möjligt att hitta spår efter andra civilisationer som kommit längre och kan ge oss kloka råd!

Istället för att vänta på att ett tefat landar och en grön geleklump rullar ut och på bruten sanskrit gurglar motsvarande ”take me to your leader” (förhoppningsvis på en plats långt från Washington)  kan man hålla ögonen öppna efter mystiska astronomiska fenomen som saknar naturlig förklaring. Just nu finns det två sådana exempel som särskilt diskuteras av de som inte har något bättre för sig. Båda fenomenen har omnämnts tidigare på bloggen.

Tabbys stjärna, eller skrotstjärnan som jag brukar kalla den, blir alltmer mystisk. Någon förklaring till dess ryckiga ljuskurva finns inte och det spekuleras att det skulle handla om uppförandet av en Dysonsfär: En avancerad civilisation skall alltså ha byggt ett jättelikt industrikomplex i omloppsbana kring sin sol för att fånga in så mycket som möjligt av dess strålning.  (Läs mer här). Till råga på underligheten har man upptäckt att ljusstyrkan långsamt avtagit över åren. Betyder det att man fortfarande snickrar på Dysonsfären?

Det andra exemplet handlar om de mystiska FRB, Fast Radio Brusts, eller snabba radioexplosioner — plötsliga skurar av radiostrålning som saknar förklaring. Nu har en av dessa källor, FRB 121102, haft vänligheten att ha flera utbrott, och tack vare detta har man kunnat lokalisera den till en liten galax 2,5 miljarder ljusår bort. En seriös redogöresle av vad man faktiskt hittat finns här. Skulle detta kunna vara kommunikationsförsök från en av vårt universums allra mest framstående livsformer?

Hur skall man då bedöma sannolikheten för att något av dessa två hittills oförklarade fenomen verkligen har det ursprung man så gärna drömmer om?

Man kan komma långt med lite enklas uppskattningar och gissningar. Först, hur vanligt är det med liv? I vår Vintergata tror man att det finns ungefär 100 miljoner jordliknande planeter. (En liten lagom blöt och varm planet runt mindre än var tusende stjärna med andra ord.) Om en på hundra av dessa utvecklar liv finns det en miljon mögliga planeter i Vintergatan. Om en på av hundra av dessa leder till liv av det mer ståtliga slaget hamnar vi på tio tusen världar med det vi skulle kalla djur eller växter. Och om en av hundra av dessa leder till civilisationer hamnar vi på hundra samtalspartners om politik och teknologi bara i vår egen Vintergata. Avståndet till den närmaste skulle vara några tusen ljusår och… bingo! Det passar ju med skrotstjärnan!

Riktigt så enkelt är det inte. Dels måste man komma ihåg att de observationer som ledde till att man identifierade skrotstjärnan bara sökt av en liten, liten del av rymden ut till några tusen ljusårs avstånd. Antalet civilisationer måste upp rejält för att man av en slump skulle ha råkat på en vinstlott bland de få stjärnor man hunnit undersöka. Det skulle annars  behövas finna betydligt fler än hundra civilisationer och  fullkomligt drälla av halvfärdiga Dysonsfärer också på mycket närmare håll som bara väntar på upptäckt. Om man nu inte bara haft en bokstavligt talat himla tur.

Dessutom, om dessa civilisationer har uppkommit slumpmässigt över tid under Vintergatans många miljarder år långa existens måste de i snitt överleva rätt länge för att någon skall vara samtida med oss. Med hundra civilisationer krävs flera tiotals miljoner år, medan en mer optimistisk uppskattning om säg 100 000 civilisationer leder till livslängder på mer beskedliga några tiotusentals år. Men om vi dessutom vill att en sådan levande civilisation skall ligga så nära som bara ett par tusen ljusår bort måste de vara betydligt mer långlivade. Miljarder respektive miljoner år i de två exemplen. Men då borde de väl åtminstone någon hunnit med att få till något mer spektakulärt än en halvfärdig Dysonsfär? Troligare är nog att det man hittat är resterna av en sedan miljarder år gången värld.

Slutsats: vi är förmodligen rätt ensamma i Vintergatan just nu och skrotstjärnan är i bästa fall en övergiven ruin full av industriavfall som vi med astronomisk tursamhet ramlat över. (Vilket ändå skulle vara alldeles ruskigt spännande.)

 

Bild av galaxen med den oförklarade radiokällan tagen med Gemini North teleskopet på Maunakea, Hawaii.

Och hur är det med FRB? Nu blir beräkningarna lite annorlunda. Det finns så oerhört många galaxer att det skulle räcka med att en på miljarden utvecklade civilisationer kapabla att åstadkomma FRB. Sådana civilisationer består ju rimligen över långa tider, kanske miljarder år, och det krävs bara att de är ihärdiga och fortsätter med ovanan att vilja signalera sin närvaro. Kanske till andra likasinnade. Man kan leka med tanken att en smart och tidig dinosaurie på vår jord skapat en civilisation som överlevt till denna dag där man far runt i Vintergatan och konstruerar fyrar att signalera med.

Summa summarum. Det är inte alls omöjligt att vi en dag hittar något riktigt konstigt som faktiskt är skapat av en utomjordisk civilisation. Kvarglömda eller fortfarande aktiva artifakter i Vintergatan eller långt ut i universum kan bli de första bevisen för att vi inte är ensamma. Om vi nu verkligen inte är just ensamma. Allra troligast är nog att vi hittar något riktigt spektakulärt väldigt långt bort. Vad vi än hittar — eller inte hittar — kommer att säga mycket om vilket öde som väntar spirande civilisationer som vår. Min misstanke är att budskapet vi kommer att kunna läsa ut handlar mycket om krav på skärpning för de som vill hänga kvar. Så där särskilt ljust ser det väl inte ut för livet på just denna jord,

Näringslivet mot Universiteten: 1-1

Vid Uppsala universitets konsistoriemöte den 2016-09-15 försökte näringslivet sig på ett långskott i frågan om hur val av rektor skall gå till. Näringslivets forskningsberedning hoppade tjänstvilligt upp i luften men i sin entusiasm nickade man bollen i eget mål. Det förslag till nyordning som konsistoriet fått på sitt bord, och som i allt väsentligt överensstämde med Svenskt näringslivs, avvisades och man tvingades börja om.  Mer att läsa här, här och via länkar bakåt till andra inlägg och debattartiklar.

Det modifierade förslaget från 2016-10-27 var i huvudsak en kopia av hur det såg ut förra gången det begav sig vid valet 2011. Förslaget gick ut på remiss, men fick rejält underkänt av samtliga fakulteter. Det missnöje som länge legat och pyrt fick möjlighet att komma upp till ytan. Man vill i remissvaren ta tillbaka makten från konsistoriet och återupprätta regelrätta val. Spänningen var därför stor när konsistoriet gick till beslut igår, 2016-12-14. För mer bakgrund se Li Bennich-Björkmans artikel på SvDs kultursida. Så, hur gick det?

Medan universitetslaget sprang runt på mittfältet och försökte hitta öppningar för anfall kunde näringslivet dribbla sig fram och vid mötet göra en tunnel i mål och kvittera till 1-1.

Eftersnacket är nu i full gång och det råder fortfarande delade meningar om i vad mån försvaret har skött sig. Man kan till att börja med konstatera att beslutet förvisso innebär kompromisser. Konsistoriets ordförande får sitta på bänken och inte vara med i rekryteringsgruppen, någon rekryteringsfirma måste man inte använda om man inte vill, och hörandeförsamlingen får hänvisa till valresultat. Gott så?

Så långt skulle man kunna hävda att ingenting egentligen hänt och att 1-1 inte skiljer sig från 0-0. Om Svenskt näringsliv inte ställt till med det spektakulära självmålet i sin iver att ta över makten, och låtit allt bara vara vid det nygamla 2011, hade man förmodligen suttit med väsentligen samma process som nu. Men det finns en viktig skillnad.

Vad som nu står fullständigt klart är att universitetets fakulteter faktiskt vill ha en annan ordning. Processen som beslutats duger inte. Man vill ha regelrätta val och man vill att universitets forskare och lärare genom valda representanter skall styra denna process. På denna punkt har konsistoriet helt enkelt kört över resten av universitetet. Ordförande säger sig vilja ha en ”process som är både väl förankrad inom universitetsorganisationen och förankrad inom konsistoriet” samtidigt som man nu försatt sig i en situation där en sådan förankring de facto saknas.

Man säger sig inte vilja genomföra stora förändringar utan en ordentlig utredning. Men att följa remissvaren hade inte inneburit annat än att man återgått till en beprövad ordning som använts vid val fram till 2003, och delvis 2005. Och vad gäller förslag till stora förändringar utan utredning och förankring kan Svenskt näringslivs företrädare knappast  anklagas för att darra på manchetterna.

Vad händer nu? Valet kommer att skötas ungefär som förra gången. Upprörda akademiker kan hållas sysselsatta med att utreda styrformerna till nästa gång det är val vilket mycket väl kan dröja ett decennium.

Det viktigaste är dock hur allt detta visar på de hot som universitetssektorn står inför och de uttalade ambitioner som finns inom näringslivet att få inflytande över forskning och undervisning. Det är också just i denna anda forskingspropositionen tillkommit som diskuteras på annat ställe på bloggen och SvDs debattsida. Propositionens tomma formuleringar om fri forskning, i kombination med reella påbud om styrning och samverkan med näringslivet, visar på en annan maktkamp. I detta fall en kamp mellan näringsdepartementet och utbildningsdepartementet där det första vunnit med åtminstone  5-0. Och som detta inte vore nog skall universitetskanslern hädanefter tituleras generaldirektör.

Hotet mot den fria forskningen

Idag presenterade regeringen sin nya forskningsproposition. Det går fyra år mellan varven så det handlar om en viktig händelse. Men resultatet var sannerligen inget att glädja sig åt. Tillsammans med många andra inom den akademiska världen är jag rätt chockad, om än inte förvånad, över innehållet. Istället för en  forskningspropostion har man presterat ett dekret med titeln ”Kunskap i samverkan”.

Intervju för Rapport.
Intervju för Rapport.

Propositionen anvisar en total höjning av basanslagen till högskolor och universitet på 1,3 miljarder kronor/år från 2020 och beskriver detta som en stor satsning. Detta är rent vilseledande. Om man korrigerar för den allmänna kostnadsutvecklingen under kommande år, eller jämför med hur BNP förväntas öka, handlar det sannerligen inte om några särskilt imponerande siffror.

Men detta är inte det stora problemet. Snålhet är en sak, men den dramatiskt ökade styrning av forskningen som propositionen innebär är något mycket oroande.

Basanslagen brukar förknippas med medel som står universiteten till någorlunda fritt förfogande och utgör garanten för den fria forskningen. Detta vill man nu i grunden förändra genom att villkora höjningen med ökad samverkan med samhälle och näringsliv. Man kommer bland annat att införa ett nytt system för medelstilldelning där kvaliteten på forskningen skall ha samma vikt som hur väl högskolor och universitet samverkar med det omgivande samhället. Sämre forskning skall alltså kunna kompenseras av mer kontakt med näringslivet. Styrmedel av detta slag ger inte bara utslag på de pengar som är direkt utsatta för omfördelning. De förändrar attityder, beteendemönster och maktförhållanden inom högskolor och universitet och kommer att få stora konsekvenser.

Man intar också en helt oproblematiserande attityd till begreppet samverkan. Man vill inte se baksidan där högskolor kan komma att rädas forskning som leverera obekväma resultat. Kanske förlorar man de näringslivskontakter som man ville använda för att lyfta betyget på samverkan?

Det är inte konstigt eller fel att göra särskilda satsningar inom specifika områden som klimat eller antibiotikaresistens och låta vetenskapsråden fördela medlen. Men att direkt gripa in i det sätt som universitet och högskolor väljer att använda de medel som är avsedda för fri forskning är något helt annat. Man tar heller ingen som helst hänsyn till de olika villkor under vilket högskolor med regionalt ansvar och universitet med uppgift att bedriva bred internationellt slagkraftig forskning verkar.

Regeringen har lagt fram en forskningsproposition som andas nationalism och luktar 50-tal. Man vill beställa fram forskningsresultat som sedan skall komma svenska företag till nytta för att befrämja svensk tillväxt. De högskolor och universitet som bäst anpassar sig till dessa önskemål skall få mest resurser. Men forskningen är internationell och kunskapen lika så. Om man har bekymmer med innovationstakten i Sverige får man nog leta syndabockar på andra håll än vid universiteten.

I en tid där viktiga samhällsinstitutioner befinner sig under hårt tryck världen över, faktaresistens har blivit norm och vetenskapen ifrågasätts, väljer den svenska regeringen att förbigå allt detta med tystnad. Det handlar om en beklämmande aningslöshet. En viktig uppgift för universiteten är att försvara demokratin, det fria tänkandet och rätten att ifrågasätta. I detta sammanhang är ”Kunskap i samverkan” ingen upplyftande läsning.

Betydligt klokare tankar kan man läsa i Kungliga Vetenskapsakademins inspel till forskningspropositionen.

Lussebak med Nobelpris i fysik

Vill du imponera på dina vänner? Nu när Nobelveckan och Lucia är i antågande öppnar sig möjligheten för en unik kombination. Planera ett lussebak tillsammans med den du vill briljera inför och hitta ett tillfälle att spontant säga ungefär så här:

Årets Nobelpris i fysik är riktigt knepigt att förklara för den oinsatte. Det hör faktiskt till topptre i svårighetsgrad. Men när jag rullar runt med degen slår det mig att man kan göra följande jämförelse. En del av priset handlar ju om kvanthalleffekten.”

Konstpaus. Du tittar lite förstrött på ditt offer.

”Du är inte bekant med kvanthalleffekten? Nähä. Låt mig förklara. Om man låter en ström flyta vinkelrätt mot ett magnetfält i en tunn ledare uppstår en elektrisk spänning vinkelrätt mot både magnetfält och ledare. Jag behöver väl knappas förklara varför?”

Här kan man gärna le lite överlägset. Det brukar vara ett bra sätt att slippa besvärliga följdfrågor.

”Om man ändrar på magnetfältets styrka förändras också spänningen. Men det märkliga är att det sker i små mycket precisa hopp! Det skiljer sig ju helt från hur det är med en dimmer…”

Peka på närmaste:

dimmer

”… som man ju steglöst kan reglera styrkan hos ljuset med. Vad är då förklaringen? Tja… Titta här…”

Rulla elegant ut två strängar av deg ungefär så här:

hall1

”Låt oss säga att det här svarar mot en viss spänning mellan vänstra och högra delen av plåten. Om jag skruvar upp magnetfältet slår degsträngarna knut på sig en gång…”

hall2

Här gäller det att ha lite snits. Öva gärna innan.

”… värdet på spänningen tar ett hopp. Och med ett ännu starkare magnetfält hoppar det en gång till…”

hall3

Konstpaus.

”Det handlar om topologi.”

Risken att du får några besvärliga frågor är i detta läge noll. Forsätt att forma några alldelels vanliga lussekatter innan du sätter in nästa stöt.

”En annan del av årets Nobelpris handlar om hur det i tunna skikt av vissa material kan inträffa en ny typ av fasövergångar.”

Ny konstpaus där du noggrant iakttar den du vill imponera på. En följdfråga om vad en fasövergång är för någonting är helt ofarlig. Du svarar då:

”Utmärkt fråga! Att is kan övergå till vatten och vatten övergå till vattenånga är exempel på fasövergångar. Men vad det handlar om i detta fall är något helt nytt. Det handlar om en fasövergång där det uppstår par av virvlar som snurrar åt motsatta håll. Titta på de här två strängarna av deg.”

kt1

”Genom att flytta om dem så här…”

kt2

Viktigt att öva!

”… så kan jag få två slingor som går åt motsatt håll mot varandra. Utan att flytta ändarna! Det är viktigt!”

Se allvarligt på ditt offer. Man får INTE flytta ändarna!

”Detta svarar mot paren av virvlar jag nämnde. Men däremot kan jag förstås inte skapa två slingor som går åt samma håll utan att röra ändarna eller slita av degen.”

kt3

Samtidigt som du arrangerar om degsträngarna är det viktigt att du ser bekymrad ut och ruskar på huvudet. Topologi är inte att leka med!

Nu kan det vara på sin plats att tankfullt tystna och liksom begrunda något djupsinnigt som det är meningslöst att försöka förklara för de som inte är lika smarta som du. Ett bra knep kan vara att tyst för sig själv räkna primtal 2, 3, 5, 7, 11 och så vidare. Eller försök helt enkelt att tänka på ingenting. Det gör att du ser lagom disträ ut.

Ett sista tips:

Som pricken över i kan du under gräddningen av lussebullarna nostalgiskt börja prata om förra årets fysikpris. Gärna med hjälp av en fruktskål.

Lycka till!

Je suis trumpen

Det finns goda skäl att känna sig trumpen. Den nionde november var en tuff dag för klimatalarmister som jag själv. Trump valdes till president och århundradets snöstorm drabbade Stockholmsområdet. Själv fastnade jag i snön och flyget jag skulle ta till en föreläsning om klimatproblemen ställdes in. Men kanske tjänade jorden mer på detta än om min föreläsning faktiskt kommit till stånd.

Trumps uttalanden oroar. Den svenske klimatministern uttryckte i Aktuellt en förhoppning om att Trump i egenskap av populist utan fasta övertygelser upptäcker att det finns mer pengar att tjäna om man faktiskt gör något åt problemen. Jag tvivlar.

Att Trump vunnit röster på en politik som äventyrar klimatet är inte förvånande. För att förstå sammanhangen kan man ta hjälp av den franske ekonomen Thomas Piketty som visat hur vår tid mycket väl kan utgöra kulmen på en period där de ekonomiska skillnaderna vuxit sig allt större sedan världskrigen.  Det handlar också om hur gapet växer mellan en kosmopolitisk elit och de som känner sig bortglömda. En titt på en karta över USA där staterna färgats röda eller blå beroende på hur rösterna fallit illustrerar detta på ett nästan övertydligt sätt.

Människors förhållande till klimatproblemen formar sig också de efter denna världsbild. Vi hyllar den kaliforniske miljonären som susar fram i en Tesla och bekänner sig till liberala värden som en miljöhjälte, medan vi ser ner på kolgruvearbetaren i Pennsylvania som beklagar sig över att ha förlorat jobbet och tydligen inte förstår jordens bästa. När Trump lovar att satsa på kolet och återge dem värdigheten är det inte konstigt att de röstar som de gör.

Francis Fukuyama skrev i början på 1990-talet en omdiskuterad bok om att historien tagit slut. Slutsatsen har förhånats men den förutser ändå den historielöshet som präglar vår tid där många i väst förgäves famlar efter en mening som konsumtionssamhället inte kan ge. Och historien tar inte slut, den måste vidare. När det inte finns en väg framåt går det att hitta en väg bakåt. Och man kan ju alltid upprepa sig.

Norska Statoli har nyligen i en rapport beskrivit en framtida historia som genom Trumps seger blivit än mer sannolik. Till de mer optimistiska scenarierna Reform och Renewal lägger de Rivalry: a mulitpolar world. Världen splittras, alla vänder sig inåt, internationella överenskommelser bryts, och var och en får klara sig bäst den kan. Det är dit vi är på väg. Miljö, klimat och välfärd blir lidande i en värld där också den tekniska utvecklingen bromsas.

I vår tid har politiken abdikerat inför ekonomin medan åsikter blivit absoluta och fakta relativa. Att detta sammanfaller med att klimatförändringarna blivit akuta är vår stora tragedi. Jag är förvisso trumpen, men första steget mot en förändring är insikten  att det håller på att gå fel.

Universitetet och näringslivet, akt 2

Status quo tycks återställd. Det förslag till procedur vid val av ny rektor vid Uppsala universitet som nu går ut på remiss liknar hur det såg ut förra gången. Förvisso ingen optimal process men nedrustningen av kollegialiteten har i allafall tillfälligt hejdats.

Är man cynisk kan man glädja sig åt Svenskt näringslivs klumpiga inhopp. Det har resulterat i att utbildningsministern i DN slagit fast att

”Regeringen har en helt annan uppfattning än Näringslivets forskningsberedning. Vi ser ingen vinst med att minska det kollegiala inflytandet, utan ser tvärtom inflytandet som en garant för kvalitetsutvecklingen.”

… och att  ordförande Leif Östling i Svenskt näringsliv fått lite kalla fötter och i Dagens industri på frågan om hur han ser på att man fått hela universitetsvärlden emot sig svarar: ”Det är absolut ingen bra utveckling.” (Man noterar att samme Östling lustigt nog satt i beredningen när man för något år sedan ville införa VD-styre också i vanliga skolan.)

Däremot försvarar Svenskt näringslivs universitetsstrateg Tobias Krantz beredningens slutsatser på ett ganska obekymrat sätt. Men man kan väl ändå hoppas att Svenskt näringsliv efter det att de slickat såren låter mer omdömesgilla personer hantera engagemanget i forskningsfrågor än nuvarande beredning.

Nu gäller det att ta fasta på det skedda, inte slå sig till ro, utan faktiskt utveckla unversitetens demokratiska styre i motsatt riktning mot vad den förhoppningsvis insomnade Ledningsutredningen ville (behandlad på andra ställen i bloggen). Det saknas ju inte problem att ta tag i.

 

Men som jag skrivit tidigare finns det fler aspekter. På samma konsistoriemöte där man tog nya tag i ledningsfrågan fattades det också beslut om universitetets forskningsstrategier vilket av förståeliga skäl inte leder till någon större uppmärksamhet. Begreppet är i sig en märklighet som bygger på föreställningen att inte bara övergripande villkor utan också forskningen i sig kan toppstyras. Men visst, någon slags ordning och reda måste det vara och forskarna kan ju inte driva runt hipp som happ.

Men det kan göras på olika sätt. Och inte alls nytt för i år är att man fortsätter med det floskeltyngda språkbruk som gör att rubriker som ”Forskningsstrategier för framtidens utmaningar” kan slinka igenom. Det som gör detta möjligt är en allt mer utbredd managementkultur som förblindar även de godaste av krafter som med rosiga kinder och solsken i blick ger sig in i leken.

Listan över det man vill satsa på i Uppsala under kommande år utgörs av flera vällovliga initiativ. (Något förvånande är hur man lyckas undvika ordet ”klimat” när man redogör för hur universitetet kan vara till nytta.) Men den ständigt återkommande poäng jag vill göra är att det alltid tycks vara det vilket med ett inte längre särskilt fräscht nyspråk betecknas  ”utmaningsdriven forskning” som får signalera vad universitetet står för. Kanske borde man tydligare markera att det också finns annat?  Man kan inte undgå känslan av att det är någon som står och sneglar de ängsliga universiteten över axeln.

 

 

DN-debatt: Klimatkrisen värre än du tror

DN-debatt 2016-10-21 skriver jag tillsammans med Bengt Gustafsson, Pär Holmgren, Nina Kirchner, Hans Liljenström, Lars Rydén och Sverker Sörlin om hur vi alla invaggats i falska förhoppningar när det gäller de insatser som görs för att komma till rätta med klimatförändringarna. Politiker i alla färgskalor, inklusive den gröna, lever i förnekelse.

ingafriskavindar

Alla de scenarier som i praktiken diskuteras förutsätter helt orealistiska framtida möjligheter att plocka tillbaka koldioxid från atmosfären. För att hålla Parisöverenskommelsen krävs odlingar med sammanlagd areal flera gånger större än Indiens där biomassan sedan förbränns och koldioxiden förs ner i berggrunden. Den enda större försöksanläggningen i världen har gömt 1 miljon ton i underjorden under en period av tre år, att jämföra med de 10 miljarder ton per år som krävs. Allt detta faller på sin egen orimlighet. Läs mer på DN-debatt och i Science.

Det enda som hjälper är att omedelbart minska utsläppen, och detta måste göras med den teknik vi redan har. Scenarier som lägger en rimlig börda på utvecklingsländerna kräver att den industrialiserade världen börjar reducera nu. Inte om tio år eller fem år. Utan nu. För Sveriges del handlar det om reduktioner om dryga tio procent per år. Med den takt vi nu har förbrukar vi hela vår framtida koldioxidbudget på mindre än tio år. Och faktum är att utsläppen i år faktiskt varit högre än tidigare år.

Det är allvar nu.

Hur skall man tänka kring allt detta? Vilka är de existentiella dimensionerna? Läs mer i Vårt klot så ömkligt litet.

 

 

Uppror på Uppsala universitet

Det stormar rejält på Uppsala universitet. Debattartiklar publiceras och upprop signeras i en strid ström – inklusive av sex tidigare rektorer och prorektorer. Upprinnelsen är en debattartikel i DN författad av näringslivets forskningsberedning som i sin snurrighet bara överträffas av den rapport artikeln refererar. Jag kan själv berömma mig med att ha tagit täten i kritiken i och med en replik i DN. Näringslivets forskningsberedning har svarat tamt och oinitierat på replikerna medan konsistoriets ordförande bara kortfattat kommenterat händelseutvecklingen. Det har gått så långt att DNs kultursidor fått upp vittringen och tagit till orda om kuppförsöket.

Publikationen av näringslivets artikel, som argumenterar för att lärares och forskares inflytande vid val av rektor skall ”strypas”, förefaller dessutom ha samordnads med att motsvarande förslag gick till universitetets konsistorium bara några dagar tidigare. En av medlemmarna i forskningsberedningen är besynnerligt nog också lärarrepresentant i konsistoriet där hon agerade aktivt för förslaget. Konsistoriet lät sig klokt nog inte övertygas och det blev lyckligtvis bakläxa.

Det finns goda skäl för de upprörda känslorna. I grunden handlar det om att en rektor för ett universitet som Uppsala måste ha vetenskaplig kompetens och legitimitet.  Ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att garantera detta är ett fullt fungerande kollegialt system där universitetets forskare och lärare är de som bestämmer.

Den vetenskapliga förankringen är en garanti för att ledningen inte tappar kontakten med den verksamhet den är satt att leda och att den sätter de vetenskapliga värdena i första rummet. Utvecklingen går på många lärosäten i en oroväckande riktning där det alls inte är självklart att akademiska ledare skall ha intresse, kunskap och erfarenhet av forskning. Följden blir att man hellre ägnar sig åt adminstrativa sysslor och universitetet helt enkelt tappar sin själ.

Om detta har jag skrivit mer på annan plats. Läs bland annat här och här på bloggen (och flera andra inlägg) samt min artikel i Axess.

Men konfrontationen med näringslivet handlar om mer än bara rektorsrollen. Näringslivets påverkan på universiteten går djupare ner i leden. Samverkan med det omgivande samhället är något som prisas och belönas. Det är bra till en viss gräns, i överskott skadligt och till slut rentav farligt. Kanske är det dags att släppa naiviteten och tänka lite på distansen? Vilka gemensamma ekonomiska intressen har redan hunnit byggas upp mellan universiteten och näringslivet? Hur påverkar detta trovärdigheten när det gäller forskningens och undervisningens innehåll? Vilka band knyts i minglet i Almedalen och i andra sammanhang? Det kan röra sig om avtal på hög nivå men också om enskilda forskares beroendeställning och egen ekonomiska vinning. Kanske man borde ta reda på hur det egentligen ser ut?

Det är dags att ta universitetens oberoende på allvar.