faktaresistens

När fake news blir norm

Ulf Danielsson Tro och vetande , , ,

Om ni inte redan sett den är det hög tid: intervjun med Svenskt Flygs generalsekretare har goda utsikter att bli en klassiker.

Regin är oslagbar och dialogen genial. Är detta kunskapsförnekelsens och trumpismens slutgiltiga genombrott i Sverige? Avsändaren är ju inte vilken som helst. Branchorganisationen Svenskt Flyg organiserar bland annat det statliga flygplatsbolaget Swedavia och myndigheten Luftfartsverket vilket i praktiken innebär att svenska staten är med och finansierar kampanjen.

Nej, tycker miljöministern som vill att både Swedavia och Luftfartsverket drar sig ur organisationen. Någon måtta får det ändå vara. Men se, det vill de inte alls. Swedavia ”välkomnar debatten” och ”vill inte recensera enskilda uttalanden.” Luftfartsverket tycker att ”flyget är viktigt för Sverige” och ser heller ingen anledning att lämna Svenskt Flyg. Svenskt Flyg fär förstås luft under vingarna, går till motattack, ministern KU-anmäls för ministerstyre, och allt blir till en enda röra där det mest handlar om huruvida en minister hoppat över skaklarna eller ej.

Kvar, bortglömd, står sakfrågan. Skall skattepengar verkligen gå till klimatförnekande kampanjer? Och oavsett vad man anser om medlemskap eller ej, oavsett hur sur man blir över ministerns uppmaning,  varför orkar en svensk myndighet inte ta avstånd från uppenbart förryckta påståenden inom sitt eget specialområde? Hur kan det vara politiskt känsligt för en myndighet att ta avstånd från alternativa fakta? Hur vanligt är detta? Är det ett tecken i tiden? Det är om detta debatten borde handla.

Titta på filmen igen och ha i minne att den är menad att tas på fullaste allvar och är ingen parodi.  Blir den en klassiker?

Läs mer om hur fake news blir norm.

När förnuftet sover kommer monstren

Ulf Danielsson Tro och vetande , ,

Idag på konferens om Knowledge resistance and how to cure it på Wenner-Gren i Stockholm. Ett ämne som jag själv skrivit om i några olika sammanhang som här och här. Problemen med populism, vidskepelse och faktaresistens finns i någon utsträckning i Sverige och Europa, i större omfattning i USA men knappast någonstans i världen är det större än i Indien. Om detta berättade Babu Gogineni, vi kan kalla honom upplysningsaktivist, som för en kamp med risk för livet. Han tog sitt avstamp i Francisco Goyas etsning  När förnuftet sover kommer monstren…

… och alla som lyssnade blev nog rätt omskakade.

Indiens urgamla kultur och brokiga sagovärld är något alldeles extra. De filosofiska betraktelser man kan finna utövar en lockelse också på mig. Men det finns en annan sida som trots sin färgsprakande inramning inte är annat än ren vidskepelse. Ibland handlar det om hur man i gammal indisk mytologi vill hitta prov på kunskap som först i våra dagar upptäckts i väst. Som exempel tog Babu upp fallet med de nio planeterna. På en resa i Indien för några år sedan kom jag själv i kontakt med just detta fenomen. Här återberättat i ett utdrag ur min bok Den bästa av världar från 2008.

Jag minns själv en resa i Indien hösten 2006 där jag med stigande förvåning kunde lyssna till en lokal guide som insiktsfullt berättade om den hinduiska religionen i samband med ett besök vid några tempel. Guiden var kunnig och inspirerande på många sätt, men när vi kom in på möjliga kopplingar till himmelska fenomen gick det snett. Problemet hade att göra med att man inom hinduismen talar om de nio planeterna som ibland inte är fler än åtta. Vår guide drog entusiastiska paralleller till det han nyligen fått höra hade hänt med Pluto. Jag anmärkte förstås på det orimliga i att gamla hinduiska astronomer utan tillgång till astronomiska instrument skulle kunna känna till existensen av de yttre planeterna – än mindre kunnat föregripa en diskussion om Plutos status som planet. Men vår alltid lika tillmötesgående och vänlige guide slingrade sig effektivt.

Först långt senare lyckades jag reda ut vad som egentligen låg bakom vår guides reflektioner kring de hinduiska myterna. Till de nio planeterna räknas förutom de fem vanliga planeterna som man med blotta ögonen kan se på himlen, dessutom solen och månen. Sju inalles med andra ord. Men vilka är de övriga två? De felande planeterna kallas Rahu och Ketu och är med vårt synsätt alls inte några planeter i vanlig bemärkelse. De svarar mot de positioner på himlen där månbanan korsar solens väg och är därför betydelsefulla vid förmörkelser. När fullmånen befinner sig vid Rahu eller Ketu sker en månförmörkelse. Och att planeterna en gång var åtta och inte nio har att göra med att guden Vishnu högg Rahu itu för att skapa Ketu. Men när jag väl hade fått detta klart för mig hade resan gått vidare och jag är rädd för att vår guide fortfarande går runt och med inlevelse berättar sin historia om Pluto.

Vår vänlige guide från Bhubaneswar som bidrog till en oförglömlig resa.

Just det här kan väl mest ses som en underlig och rolig historia. Kanske jämförbar med alla dessa horoskop som man hittar i svenska tidningar. Men faktum kvarstår att vår guide alldeles tydligt menade allvar.

I andra fall är det betydligt allvarligare. Vidskepelse som involverar häxeri och förbannelser får konsekvenser i form av misshandel och död. Jag hamnade bredvid Babu på lunchen och han beskrev hur utvecklingen började gå åt fel håll på 1980-talet när man upptäckte kraften i en kombination av vidskepelse och nationalism. I ett land med en så gammal och rik historia är det förfärande farligt att lägga ihop dem. En rörelse, hindu-nationalismen, tog landet i sitt grepp. Även vetenskapen började förvrängas. Arkeologer och historiker började söka efter tecken i det avlägset förflutna som visade hur modern teknik varit känd i tusentals år. För några år hänvisade till och med president Narendra Modi till hur historien om elefantguden Ganesha var ett bevis på detta. Pappa Shiva hade av misstag huggit av sonens huvud som sedan ersattes av ett elefanthuvud. Enligt president Modi visade detta på hur framstående kirurgin var vid denna tid. Och det handlar inte om ett dåligt skämt utan skall tas på blodigt allvar. Babu berättade också om hur stora resurser vid universiteten förs över från ämnen som fysik och kemi till… astrologi.

För mig var allt detta en överraskning. Jag har mest förknippat det moderna Indien med framgångsrik vetenskap inom mitt eget område, en  växande och välmående medelklass och hotande klimat och miljöproblem. Babu visade på en annan hotfull sida.

Vad är lösningen? Babu menar att upplysningsaktivismen måste flytta utomlands. Många av de som argumenterat för sekularism och det fria ordet är redan döda. Det handlar allltså om att fler runt om i världen får upp ögonen för vad som håller på att hända, och att det på så sätt skapas en opinion som tvingar landet att ändra riktning.

Detta är mitt sätt att bidra.

På marsch med vetenskapen mot vadå?

Ulf Danielsson Tro och vetande, Universiteten , ,

Idag manifesteras det för vetenskapen. En marsch för vetenskapen ordnas över hela världen, också i Sverige. Initiativet kommer från USA och kan ses som en reaktion på det kunskapsförakt som Trump och hans gelikar står för.  Vällovligt, vem kan säga något annat, och många fina populärvetenskapliga arrangemang följer i kölvattnet, men som vanligt är allt lite mer komplicerat än så.

Dagens DN-debatt utgör ett intressant exempel. Jag ifrågasätter inte de goda intentionerna hos flera av skribenterna, men det finns ett enkelt sätt att avgöra om det ändå ligger något och lurar i bakgrunden: räkna antalet gånger man använder order ”utmaning”. I detta fall fem gånger, vilket får anses relativt högt givet den ganska korta artikeln.

Vad det i grunden handlar om är att miljöministern, som företrädare för regeringen, i skydd av dagens evenemang tar chansen att göra politik av vetenskapen. Det är självklart bra att man argumenterar för att beslut skall vila på vetenskaplig grund –när en sådan grund finns. Dock blir också den respekt för fakta som proklameras ibland lätt naiv vilket jag själv berört här, och i DN också kort beskrivs på sidan intill dagens debattartikel.

Men riktigt falskt skorrar det om man har regeringens forskningsproposition i färskt minne. Den gör klart hur regeringen egentligen ser på vetenskapen: ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning.

Vetenskapen är till sin natur rebellisk, ifrågasättande och inte något som kan vara makten till lags. Dess resultat välkomnas när de levererar lösningar på… svåra problem (där var det nära) och ger hisnande nya perspektiv. Men den kan också vara besvärande när den ifrågasätter det som vi tagit för givet. Vetenskapen skall förstås stå samhället till tjänst när den kan, men den får aldrig underordna eller liera sig med makten. De sunda insilkter om faktaresistens och vetenskapens betydelse som nu börjar komma fram riskerar att förvridas till något minst lika farligt. De som idag marscherar för vetenskapen gör klokt i att noga tänka på vilka de marscherar tillsammans med.

(Förhållandet mellan vetenskapen och samhället och vetenskapens frihet har förstås många bottnar. Olle Häggström (som aldrig kan anklagas för att inte vara rebellisk) går här i polemik med tidigare rektorn i Lund Göran Bexell.)

Universiteteten befinner sig som organisationer i en mellanroll där man berättigat kan undra var lojaliteten ligger. Är rektorn en trogen myndighetschef som svarar inför en politisk makt, eller en upprorisk företrädare för vetenskapen? Lite av varje kanske. Men utvecklingen går i politisk samstämmighet definitivt mot det förstnämnda.

Min egen manifestation för vetenskapen får vänta till i morgon. En utfykt med barnen tillsammans med småfågelskådarna kan göra nog så mycket gott för vetenskapens framtid som ett taktfast marscherande i blandat sällskap.

DN-debatt: Vi anmäler forskningsproppen till JK/JO

Ulf Danielsson Universiteten , , ,

 

Den fria forskningen har grundlagsskydd, men vad är detta egentligen värt? Det vill jag, Göran Arnqvist och Shirin Ahlbäck Öberg ta reda på. Av det skälet har vi idag anmält regeringens forskningsproposition till JK/JO vilket vi idag skriver om på DN-debatt.

Se inslag på TV4-nyheterna om vår artikel.

Regeringen vill på ett aldrig tidigare skådat sätt inskränka universitetens och de enskilda forskarens möjligheter att välja forskningsinriktning. I forskningspropositionen görs klart att forskningens enda syfte är att främja svensk tillväxt och i övrigt leverera de resultat som beställs fram. Det är ju också en illa bevarad hemlighet att forskningspropositionen i praktiken bär näringsdepartementets stämpel och knappast tar några andra hänsyn.

Den svenska regeringen är inte ensam i sin ambition utan följer en världsomspännande trend. Den kanske mest förskräckande utvecklingen kan vi se i USA som tydligt visar på skörheten hos de demokratiska institutionerna.  Vad blir nästa steg? Vad kommer framtida svenska regeringar av oklar kulör kunna hitta på? Det är viktigt att gränsen klargörs. Har den redan passerats eller är det fritt fram att gå ännu längre?

Regeringen vill att samverkan med näringslivet skall utgöra en viktig grund för hur mycket resurser en högskola får. Detta sätt att tänka får allt större infytande över hur forskningen styrs. Ju mer samverkan, desto mer pengar är det enkla receptet. Men det finns ytterligare en fara. Utbildning, forskning, externt näringsliv och forskardrivna egenföretag vävs samman i täta nätverk av ekonomiskt beroende och risktagande. Var finns den kritiska granskningen av en samverkan som hotar fötroendet för högskolevärlden?

Utvecklingen är inte unik för högskolan. Göran Arnqvist har i en annan debattartikel beskrivit hur de som leder offentlig verksamhet i allt mindre grad har kontakt med kärnverksamheten, vilket i sin tur sätter sin prägel på hur man styr och prioriteterar. För den som inte förstår sig på kärnverksamhetens innehåll blir allmängiltiga begrepp och floskler som samverkan något lättbegripligt att sätta fokus på.

Politiskt tycks frågan om forskningens frihet tillfälligt vara död. Alla sätter näringslivets kortsiktiga behov först och några kritiskt tänkande medborgare eller institutioner verkar man inte vilja veta av. Märkligt givet de varningar vi får från den övriga världen.

Kan man hoppas på en förändring innan det är för sent?