Efter en liten strid som jag hade med Björn Ranelid via SVT 30 minuter fann vi varandra och håller nu på att skriva en bok tillsammans. Boken kommer ut på Fri Tanke hösten 2025 och handlar om vår gemensamma förundran inför människan, jorden och universum.
Mer om bakgrunden till boken hittar du på Fri Tanke och en intervju finns via Sveriges Radio P4.
En stor del av boken är redan skriven och vi är båda mycket entusiastiska över vad vi tror kommer att bli något alldeles unikt. Uppdateringar kommer om hur projektet framskrider.
Igår presenterades ett dokument så märkligt att man väl aldrig trodde det vara möjligt: en officiell rapport om de flygande tefat (eller UFO (eller UAP)) som framförallt amerikanska militärpiloter observerat under åren.
Några bevis för att utomjordingar besökt jorden presenteras förstås inte men innehållet är ändå spektakulärt: man påstår att det finns observationer av verkliga föremål som uppträder på ett sätt som överträffar allt vad känd teknologi kan åstadkomma och som man alls inte kan förklara. Det intressanta med rapporten är att den överhuvudtaget existerar och för de som drömmer om att utomjordingar besöker oss kan den knappast vara en besvikelse. Om man leker med den osannolika tanken att det verkligen skulle handla om utomjordingar är det väl just så här de första indikationerna skulle presenteras? Det är som hämtat ur en SF-film där regissören försöker få till en realistisk historia. Frågan är vad som händer i nästa scen? Vilka förklaringar kan finnas?
1.
Utredarna hävdar att det med säkerhet rör sig om fysiska fenomen och inga optiska illusioner eller rena påhitt. Men är det verkligen säkert? Kan vi vara säkra på att utredarna besitter den kompetens och fantasi som krävs för att lista ut hur tillfälligheters spel och solreflexer i en kamera i kombination med hallucinationer och rena lögner kan ge upphov till skenbart oförklarliga observationer? Kan vi verkligen lita på att det är de skarpaste hjärnorna som fattat pennan? De finns de som argumenterar för att det faktiskt inte är så svårt att hitta naturliga förklaringar till mycket av det man observerat.
2.
En möjlig förklaring man lägger fram är att det skulle handla om främmande makt typ Kina eller Ryssland. Just detta finner jag vara helt orimligt och som hämtat från James Bond. Teknologiska framsteg kommer inte ur ett vakuum utan kräver en existerande fysikalisk grundkunskap. Det finns ingen som helst möjlighet att man i ett kinesiskt eller ryskt labb i hemlighet revolutionerat fysiken, lyckats hålla tyst om det och använt kunskapen till att enbart leka med amerikanska piloter.
En något mer trolig variant på temat vore att man utvecklat system för att störa ut sensorer och få dem att tro att de ser annat än vad de gör. Att amerikanska militären helt enkelt blivit hackad. Men skulle detta pågått i decennier på ungefär samma sätt?
3.
Kan det vara USA själva som har projekt så hemliga att militären själv knappt känner till dem? En nätt liten konspirationsteori. Man hävdar i rapporten att detta inte stämmer, men varför skall man tro på det? Kanske några av incidenterna handlar om luriga drönare, intelligenta missiler eller experiment där man testar att störa ut de egna piloternas sensorer. Låter väl inte alldeles orimligt? Och praktiskt om alla de som inte har med saken att göra får för sig att det handlar om utomjordingar. En perfekt täckmantel.
4.
Kan det röra sig om någon form av okända naturliga atmosfäriska fenomen? Men vad skulle detta kunna vara? Klotblixtar är fortfarande gåtfulla. Det handlar om glödande klot av plasma som uppträder i samband med åskväder som kan sväva runt under flera sekunder. Finns det mer av denna vara? Kanske några av händelserna kan förklaras på detta sätt? Moln av svävande iskristaller kanske kan förklara några andra.
5.
Och så finns det förstås en del skräp av annat slag som svävar runt i luften. Ett enda av de rapporterade fallen lyckades man faktiskt förklara med hjälp av en väderballong.
Och detta tömmer ut listan. Nästan. Sedan finns ju det som många egentligen hoppas på och som är det egentliga skälet till all uppmärksamhet.
Ave Loeb är en framgångsrik fysiker och astronom vid Harvard. Han har för allmänheten gjort sig känd genom sin bok om Oumuamua som han vill koppla till utomjordingar. Ett kometliknande objekt där man från banans form dragit slutsatsen att den måste komma från ett annat solsystem. En fascinerande och vetenskapligt mycket viktig upptäckt. Men som om detta inte skulle vara nog hade objektet en underlig form och rörde sig lite oväntat – kometer som avger gaser och stoft kan vara lite knepiga – vilket gav upphov till tämligen grundlösa spekulationer om att det måste vara artificiellt. Loeb tar överraskande nog spekulationerna på stort allvar och ser detta som ett viktigt skäl till att ha beredskap för att på nära håll kunna studera framtida objekt av detta slag.
Loeb har i en färsk artikel i Scientific American inte oväntat gett sig in också i debatten om UAP. Hans uppmaning är inte orimlig: man skall undersöka fenomenet vetenskapligt och inte förlita sig på gamla observationer. Man bör målmedvetet samla in data och sätta upp sensorer där observationer brukar göras. Den officiella rapporten är inne på samma spår. Man kan notera att det trots att det i våra dagar dräller av kameror i form av mobiltelefoner har antalet observationer av UAP inte ökat. Detta skulle väl tala för att fenomenet – i strid med rapporten — inte svarar mot något verkligt och att ytterligare efterforskningar inte kommer att finna något av intresse. Och att spekulationerna bara kommer att fortsätta.
Där skulle man kunna lämna det. Men något som ändå är lite märkligt i rapporteringen är att ingen vågar sig på några spekulationer typ ”tänk om”. Trist. Sådant är ju ändå rätt underhållande. Så varför inte? Tänk om det verkligen vore utomjordingar? Eller, låt oss föreställa oss den där filmen. Hur slutar den? Vad hittar man?
OM förklaringen skulle vara utomjordisk teknologi är den knappast bemannad. Varför skicka ut levande varelser på långa resor där de mest är i vägen och bara får tråkigt? Specialdesignad teknik kan göra ett bättre jobb. Se bara vad obemannade sonder lyckats åstadkomma i vårt solsystem. Rimligare att tänka sig är hur en oss överlägsen civilisation skickar ut vetenskapliga sonder för att undersöka livets utveckling och begynnande civilisationer på andra planeter. Civilisationer med en sådan kapacitet är nog inte vanliga i universum. De flesta lyckas nog inte överleva tillräckligt länge. Däremot är antalet jordliknande planeter högt – kanske 100 miljoner bara i vår Vintergata. En vetenskapligt intresserad civilisation med kapacitet att resa mellan stjärnor får det alltså ganska jobbigt om man vill ha koll på vad som händer överallt i en galax. Och givet att de lyckats få nys om oss måste deras övervakningssystem vara omfattande och effektivt. Information om att vi uppnått någon form av teknologisk kompetens har med radiovågors hjälp inte nått längre än knappa 100 ljusår – ingenting med galaktiska mått. Alltså, övervakningen av jorden måste ha pågått över tidsskalor jämförbara med hur länge det tagit för människan att utvecklas. Hundratusentals eller till och med miljoner år. Man associerar osökt till Arthur C. Clarkes 2001. Detta passar också väl med de tider som krävs för att förflytta sig i Vintergatan med hastigheter under ljusets. Och låt oss inte flippa ur fullständigt utan anta att också utomjordingar är begränsade av just detta – alldeles oavsett vilka fiffiga framdrivningsmetoder de klurat ut.
Man måste alltså föreställa sig ett projekt som pågår i miljoner år att jämföra med våra egna vetenskapliga projekt vilka som mest planeras över decennier. Voyagersonderna på väg ut ur solsystemet levererar fortfarande data efter ett knappt halvsekel. Det är därför inte alls säkert att de hypotetiska utomjordingarna fortfarande finns kvar. Kanske det bara är deras övervakningssystem som fortfarande fungerar och autonomt samlar in vetenskapliga data. Om man sträcker ut tidsskalorna ytterligare lite grand kan det ju också vara så att ursprunget står att finna i en annan galax, och att det inte bara är planeter i Vintergatan utan också i andra galaxer som är satta under bevakning? Kanske deras hemplanet stod att finna någonstans i Virgohopens myller av galaxer?
Sådant kan man drömma om. Men hur det än ligger till, ensamma är vi nog inte. Någonstans finns de, har funnits, eller kommer att finnas, de som liksom oss blickar, har blickat eller kommer att blicka ut i universum uppfyllda av drömmar. Och säkert har några av dem nått, eller kommer att nå, mycket längre än oss. Om vi någonsin får lära känna dem är en annan historia.
Mira i Rakel får stopp på tåget, Ivar finner sin Greta och Anna-Karin får sin farfar och farmor. Och det svarta hålet försvinner med en Hawkingsk puff på självaste julafton. Och Sören får växa upp. En överkoppling sker till ännu en ny världshistoria där allt är ordnat till det bästa.
Men en tanke gnager i bakhuvudet. Alla dessa andra världshistorier som vi fått följa och som krävs för att allt skall gå ihop, nog måste de fortfarande finnas där och existera parallellt med den nya? Och vara precis lika verkliga? Jag börjar rita upp diagrammen. Rakel far dit och Mira far dit. I den verkligheten överlever Sören i den inte… Och där en Vilgot med ovårdat skägg och där en Anna-Karin. Det blir komplicerat. Jag lägger ner pennan.
Men det finns också en annan möjlighet. Tidsresor kan ju trots allt vara möjliga också utan denna härva av parallella verkligheter. En enda världshistoria där allt är, och var, bara på ett sätt. Vad som krävs är att resan tillbaka i tiden förändrar det förflutna på just precis det sätt som krävs för att den framtida tidsresan bakåt i tiden skall bli möjlig. Runt runt i tiden på ett motsägelsefritt sätt. Det skulle alltså vara omöjligt för Mira, eller Rakel, att 1920 göra annat än just det som banade väg för det som hände 2020. Kan det vara just så det gick till? Att den verkliga verkligheten är just den där Sören lever till de dryga 100 för att berätta sin historia? Där han får träffa Mira i ett avslut i paritet med bröderna Nolans Interstellar? De andra historierna vi fått följa skulle alltså aldrig ha varit verkliga? I själva verket existerar de inte på annat sätt än som minnen hos Mira och Rakel och är inte mer verkliga än drömmar. Inbillningar som skapats till synes spontant för att tidsresorna logiskt skall hänga ihop?
Jag struntar i diagrammen. Ja, just så måste det vara.
Mira (i Rakels kropp) lyckades rädda Sören och därmed förändra historien. Och det med besked. När hon kommer tillbaka till 2020 är det inte bara tidningsklippet som ändrats. Anna-Karin existerar inte längre och Vilgot är ensam och olycklig. Eller snarare: Anna-Karin har aldrig existerat eftersom hennes farfar aldrig träffade hennes farmor. Paradoxalt? Inte nödvändigtvis.
Vad som inträffat är att Mira via sitt ingripande i det förflutna skapat en ny parallell världshistoria. Det är till den hon återvänder för att upptäcka att mycket förändrats. Detta innebär inte nödvändigtvis att den gamla historien försvunnit. Den finns rimligtvis kvar. Det är ju också den som Mira kan minnas när hon tänker tillbaka. Faktum är att varje resa bakåt i tiden måste skapa nya världshistorier som subtilt skiljer sig från varandra. Till exempel kan det finnas varianter där Mira misslyckades att rädda Sören. Det var ju också i en sådan som hon befann sig från början när hon fann tidningsurklippet om branden. Det måste alltså finnas en mängd olika världshistorier som länkas samman genom tidsresorna. I vissa klarar sig Sören i andra inte. I vissa existerar Anna-Karin i andra inte.
Hur skall man bringa reda i detta så att det inte uppkommer några motsägelser? Den enda regeln man behöver hålla sig till är att man inte kan resa bakåt till en tidpunkt i samma världshistoria som man startar i. Annars strular det till sig. Milt sagt. Vid en resa bakåt i tiden måste man alltså alltid hamna i en annan världshistoria. Det faktum att man alltid byter plats med en annan tidsresenär – som Mira och Rakel gör – ger lite extra piff.
Rörigt?
Ett par diagram kanske kan vara till hjälp. Detta är den enklaste varianten… Tiden är riktad uppåt.
Mira och Rakel reser fram och tillbaka mellan två olika världshistorier. Detta kan de göra hur många gånger som helst utan motsägelser. Miras tidslinje är markerad med rött och Rakels med blått.
Men om nu Mira vill ändra det förflutna och själv uppleva det? Då måste vi involvera minst en ytterligare världshistoria…
Notera annars hur Mira, som börjar i historien längst till höger skulle, efter sin första resa bakåt i tiden, kunna lämna ett meddelande med spännande information till sig själv i framtiden som denna variant sedan skulle kunna resa tillbaka med längs den förbjudna streckade linjen. Och ställa till det. Det är alltså i världshistorien i mitten av diagrammet som Sören räddas och Mira verifierar detta genom att kontrollera i den gamla tidningen när hon rest tillbaka till 2020.
Julpyssel: Rita in de resor för Mira som fattas. Räcker det med tre världshistorier? Och hur skall Rakels resor gå för att det inte skall gå åt skogen? Något att fördriva tiden med innan tomten kommer.
Det svarta hålet fungerar alltså som ett slags maskhål, eller Einstein-Rosenbrygga. En genväg från ett ställe och tidpunkt i universum till ett annat ställe och tidpunkt. I det aktuella fallet kopplar maskhålet samman två tidpunkter separerade med precis hundra år.
Som Galad redan insett är detta farliga saker att ha att göra med.
Julpyssel: Bygg din egen Einstein-Rosenbrygga!
Om man kan resa bakåt i tiden och förändra det förflutna, förändrar man rimligen också det förflutnas framtid. Det vill säga vårt nu. En farlig tidsartad loop uppstår som kan leda till ruskiga paradoxer. Klassiskt exempel: Vad händer om man reser tillbaka i tiden och förhindrar att ens mamma eller pappa någonsin träffas? Och vad händer om Mira (i Rakels kropp) räddar Sören från branden? Hur kommer historien att förändras om Sören växer upp? Hur påverkar detta Mira? Kommer hon alls att födas? Bara en liten, liten förändring kan ju helt förändra historiens förlopp. Betänk fjärilsvingseffekten. Ett vingslag mer eller mindre hos en fjäril kan på något års sikt avgöra om en storm bryter ut eller inte. Världen är kaotiskt känslig för minsta lilla förändring.
Det är inte alls säkert att fysiklagarna tillåter sådana resor ens i princip. Man kan i och för sig matematiskt konstruera maskhål som knyter ihop det inre av ett svart hål med ett annat, men utan särskilt trixande går det inte att resa genom dem. Faktum är att det ju faktiskt inte går att resa genom julkalenderns maskhål heller. Ingen materia färdas, det är enbart Miras och Rakels medvetanden som kan ta sig genom maskhålet och byta plats. En intressant begränsning, men räcker det?
Nja, fortfarande finns ju möjligheten att påverka det förflutna genom att Mira eller Rakel ställer till det i det förflutna med hjälp av information som de i sina medvetanden förmedlat från framtiden. Om en paradox uppkommer finns rimligen risken att hela universum hänger sig på samma sätt som en dator som fått fnatt. Och försvinner på kuppen.
Hur kan vi undvika ett så snöpligt slut?
Om Mira när hon hamnar i Rakels kropp inte kommer ihåg ett dyft av vem hon är – och att hon kommer från 2020 – skulle inga paradoxer kunna uppstå. Det är också helt OK om hon tillbaka i 2020 kommer ihåg vad hon faktiskt gjorde 1920. Konstigt förvisso, och en guldgruva för historiker, men inte paradoxalt. Rakels familj skulle 1920 bara kunna notera att Rakel till synes förlorat förståndet men inte kunna koppla det till någon absurd tidsresa och klura ut något om vad som kommer att hända 2020.
Fast riktigt så ”enkelt” är det alltså inte. Uppenbarligen kommer både Mira och Rakel ihåg vad de gjort 2020 när de reser tillbaka till 1920. Problematiskt.
En intressant utväg vore om det Rakel eller Mira gör i det förflutna är precis vad som krävs för att framtiden skall bli som den blir? (Det är ju trots allt så det brukar vara i vanliga fall, när man inte ägnar sig åt tidsresor…) Att det helt enkelt inte kan uppstå några paradoxer vad de än gör. Naturen tillåter det helt enkelt inte! Det är till exempel värt att notera att de meddelanden till framtiden som de skriver på en bit tapet år 1920 inte upptäcks förrän precis när det är dags 2020. Rimligen har dessa meddelanden funnits på väggen i 100 år utan att någon sett dem.
Årets julkalender kräver (som vanligt?) rejäla kunskaper i fysik för att hänga med i svängarna. Aktuellt så det förslår givet årets Nobelpris i fysik till teorin bakom och upptäckten av svarta hål. (Det finns ganska mycket om svarta hål på bloggen.)
Låt oss nu försöka förstå vad som hänt så långt i kalendern.
Redan i första avsnittet konfronterades vi med ett konstgjort svart hål. Eftersom det kan hänga i en liten anordning placerat på ett bord kan det knappast vara särskilt tungt. En okunnig betraktare av det första avsnittet skulle kunna få för sig att det har en diameter av någon decimeter, men det skulle innebära en massa lika stor som planeten Uranus – drygt tio gånger jordens. Detta kan rimligen inte stämma. Något kilo är väl mer rimligt, vilket å andra sidan leder till en diameter på 10 miljarder gånger mindre än en liten atomkärna. Hur stämmer detta med det glödande klot som figurerar?
Stephen Hawking insåg på 1970-talet att svarta hål inte är riktigt helt svarta utan skickar ut strålning – Hawkingstrålning. För stora svarta hål är strålningen väldigt, väldigt svag och HELT omöjlig att mäta. Men ju mindre det svarta hålet är desto starkare blir strålningen. Kan detta vara förklaringen? Ett lagom tungt men väldigt litet svart hål vars Hawkingstrålning ger upphov till ett glödande klot?
Ett svart hål med en massa på 1 kg skulle ha en temperatur på 100 000 miljarder miljarder grader och explodera på mindre än en bråkdel av en sekund med styrkan av en större atombomb. Så, jo, visst skulle det svara mot ett glödande klot men det är kanske att ta i. Vi vill ju gärna att det svarta hålet skall klara sig åtminstone till julafton. Vi måste alltså öka på massan…
En massa på lite knappt 100 miljoner kilo skulle inte vara större än en atomkärna, ha en temperatur på några miljoner miljarder grader och explodera lagom till julafton. Fast lite väl tungt för att ligga på ett bord och explosionen på julafton skulle återigen inte vara att leka med.
Nog trots allt bäst att vända tillbaka till den lättare varianten av svart hål. En möjlighet vore att det har en stor elektrisk laddning. Om den är tillräckligt stor blir det svarta hålet bli kallare och mer långlivat. Fast de laddningar som krävs är i praktiken på tok för stora och skulle leda till tidernas största blixtnedslag.
Men kanske det svarta hålet helt enkelt är inneslutet i ett väldigt välisolerande material? Och att det mesta av strålningen reflekteras tillbaka in i det? Det skulle kunna fungera!
Inte lätt det här. Och då har vi inte ens börjat nysta i frågan om maskhålet som länkar ihop det olika tiderna. Vi får titta vidare…
Årets Nobelpris i fysik handlar om teorin bakom svarta hål och hur man kunnat bekräfta att de existerar på riktigt.
Här en länk till årets tillkännagivande…
… där det framgår att det kan vara bra att ha ett svart frigolitklot med ett hål i och ett cykellyse i en bit av vadd till hands om man vill förstå vad det handlar om.
Spekulationerna om svarta hål går långt bakåt i tiden. Redan 1799 kunde den franske vetenskapsmannen Pierre-Simon Laplace skriva ner en formel för storleken av ett svart hål som står sig än idag:
Och några år tidigare, 1783, hade den engelske astronomen John Michell genomfört en oberoende analys där han dessutom föreslog hur man skulle kunna hitta dem…
… och det var just så det skulle gå till när man identifierade det svarta hålet i Vintergatans centrum. Det är alltså en mer än två hundra år gammal gåta som äntligen fått sin lösning.
Ah, de kom på det! De tar en genväg till slutet av universum genom ett svart hål! Biljett krävs förstås.
Om det svarta hålet är mindre än några tusen solmassor stort kommer de att slitas i stycken innan de ens är inne. Tydligen är hålet alltså större än så. Väl inne kan man inte komma ut igen. Inte ens om man åker med ljusets hastighet. Det är nämligen lika svårt att komma ut ur ett svart hål som att resa bakåt i tiden. Fast OM man skulle kunna åka snabbare än ljuset skulle man både kunna åka bakåt i tiden OCH ta sig ut.
Väl inne i det svarta hålet har man en begränsad tid på sig innan tiden tar slut och man krossas till ett intet i den fruktansvärda singulariteten. Om det nu inte finns någon finurlig väg genom den som tydligen kräver att man är en fena på datorspelet Starfighter 5. Om man har tur(?) väntar på andra sidan… slutet av universum.
Slutet av universum? Är universum ändligt eller oändligt? Man kan grovt tänka sig tre möjigheter. 1. Universum är oändligt stort och ser ungefär likadant ut över allt. 2. Universum är ändligt stort och reser man tillräckligt långt bort kommer man tillbaka till samma ställe igen – precis som på jorden efter 4000 mil. Ett problem kan vara att universum samtidigt växer så snabbt att man inte hinner runt. 3. Universum är ändligt stort och så småningom kommer man till en gräns där allt plötsligt blir väldigt annorlunda. Kanske så annrolunda att man inte kan resa vidare. Man når i praktiken en vägg och därbortom något som bäst kan liknas vid ett annat universum.
Vad våra vänner finner är en oändlig glasvägg. Och därbakom Horgatt Malex, en tioåring som har en kula av glas – som innehåller hela vårt universum.
Harry Martinson hade alltså rätt när han skrev i Aniara: .. nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är: en liten blåsa i Guds andes glas.
Våra hjältar skall åka till universums slut. Kan man göra det? Och hur långt är det dit i såfall? Ju längre bort vi ser desto längre bakåt i tiden ser vi. Vi kan förstås inte se längre tillbaka i tiden än till universums födelse för nästan 14 miljarder år sedan. Det heta plasma vi då ser har under de följande 14 miljarderna år utvecklats till galaxer som förmodligen liknar de i vår del av universum. Fast dessa galaxer kan vi ju inte se – vi ser hur de såg när de bara var plasma för 14 miljarder år sedan. Just NU befinner de sig på ett avstånd av 45 miljarder ljusår – bortom den kosmiska horisonten – och vi kommer aldrig att kunna resa dit eller ens kunna se dem.
Universum expanderar helt enkelt så snabbt att vi aldrig
kommer att kunna utforska det i dess helhet. Och finns det ett slut, eller
någon slags kant, kommer vi aldrig att kunna ta oss dit. Att ta sig till
universums slut på bara 23 miljarder år (även om redan detta är en väldigt,
väldigt, VÄLDIGT lång tid) kräver alltså att man skyndar sig rätt rejält. Om
man nu inte åker moturs förstås.
De flyger moturs. Detta var alltså lösningen. Genom att flyga moturs står tiden still på jorden och de kan komma hur långt som helst på ingen tid alls. Min tidigare analys måste alltså förkastas. Att flyga moturs förefaller vara effektivare än ens warpdrive i Start Trek.
Hur det går till är en fråga för sig, men konsekvenserna välkända. Om man kan resa snabbare än ljuset (vilket man tror är omöjligt) kan man också resa bakåt i tiden (dvs resa ”moturs”). Det ena ger det andra. Problemet är att det snabbt leder till paradoxer om man reser tillbaka för att träffa sig själv. Om man träffar sig själv innan man stiger in i tidsmaskinen (eller överljusrymdskeppet) och hindrar sig själv från att resa iväg vad händer då? Tja, då kan man ju inte resa tillbaka i tiden för att göra just det. Inget hänger ihop och hela universum skulle explodera i en enda stor självmotsägelse. Detta om något vore väl ett sätt att förstöra hela universum. En ledtråd till den fruktansvärda Horgatt Malex?
I ett välordnat universum som inte balanserar på gränsen till undergången måste det finnas en fysikalisk princip som förbjuder resor av sådant slag. Om du reser tillbaka i tiden för att medvetet försöka orsaka en paradox kommer du i efterhand – ibland till din stora förvåning – upptäcka att vad du än försöker göra är det PRECIS det som krävs för att det INTE skall bli några paradoxer.
