I nationens intresse

”Vill ni bidra till att svensk forskning tar en tätposition?” undrar Vetenskapsrådet på DN-debatt. Nja, det är nog andra knep man får ta till om man vill uppmuntra forskare som drivs av nyfikenhet och en vilja att göra (hela) världen bättre till stordåd.

Det finns mycket att säga om hur forskningen i landet hanterats under senare år, men någon generell brist på pengar handlar det knappast om. I en viss mening handlar det snarare om att för mycket skämmer allt.

Man har generellt gått mot färre och större anslag. Tanken har varit att man skall ”kraftsamla” och skapa ”starka miljöer”. Låter det bra? Konsekvensen har blivit att man slumpartat slagit ut framgångsrika forskare när antalet anslag tagit slut, medan andra fått så mycket pengar att de inte vetat var de skall göra av dem. Det är ett välkänt faktum att detta bidragit till de stora överskott av oförbrukade pengar som universiteten försökt sätta sprätt på under senare år.

En lyckosam karriär som forskare likställs i detta system med att man drar in stora mängder pengar som man sedan ägnar det mesta av sin tid åt att administrera för att låta andra (mindre framgångsrika) forskare utföra själva forskningen. Istället för att utvärdera hur originell och nydanande forskningen faktiskt är mäts volym och hur mycket pengar man drar in. Och ju mer pengar man drar in, desto mer pengar får man. Även nyanställningar präglas av detta sätt att se på saken. Förmåga att dra in anslag prioriteras upp på bekostnad av akademisk skicklighet.

I DN-artikeln talar Sven Stafström och Lars Anell insiktsfullt om att prioritera de fria forskarinitierade projekten vilka fått stå tillbaka för andra penningslukande storsatsningar. Samtidigt trycker man också på att lärosätena måste ta ett ansvar för de forskare man anställt. Det är ju faktiskt orimligt att enskilda forskare är helt beroende av externa anslag för att alls kunna forska – det är i en sådan miljö som begreppet ”köpa sig fri från undervisning” blivit norm.

I artikeln kvarstår däremot andra tidstypiska tendenser och man uppmanar till ”kraftsamling” i nationella forskningsprogram i nationens intresse för att uppmuntra samverkan mellan forskare på olika svenska lärosäten. Varför? Något mer internationellt än framgångsrik forskning finns inte och geografiska avstånd spelar liten roll. Det är oftast bättre för de enskilda grupperna att fokusera på de internationella samarbeten som tjänar dem bäst snarare än att ta nationella och politiska hänsyn.

Vetenskapsrådet vill också se utvärderingar av hur forskningsresultat kommer samhället till (omedelbar) nytta för att i högre grad fördela pengar efter sådana kriterier. Men problemet i dagens forskning är knappast att pengar i för liten utsträckning fördelas efter var den kortsiktigt upplevda nyttan finns. Undantag finns men trycket att leverera snabba, förutsägbara och användbara resultat har aldrig varit större. Vetenskapsrådets uppgift kan inte vara att späda på denna trend – andra sköter detta nog så bra.

”Vill ni bidra till att svensk forskning tar en tätposition?” Om man glömmer sådana formuleringar och huvudsakligen fokuserar på att bedriva bra forskning så ger sig nog resten. Också nyttan.

Finns även på DN-debatt.

En reaktion på ”I nationens intresse

Kommentarer inaktiverade.