Vad krävs för att bli universitet? Och vad är ett universitet? I princip handlar det om ett lärosäte som ägnar sig åt både utbildning och forskning. I Sverige har man klokt nog reglerat bruket av ordet. Fram till 2008 kunde en högskola ansöka om att bli kvalitetsgranskad av Högskoleverket för att få egen forskarutbildning. Man kunde också, om man hade tillräcklig bredd, ansöka om att bli universitet. Dessa möjligheter är i princip borttagna och man kan nu enbart söka om examensrätt i enskilda ämnen  — vilket visat sig vara lite enklare.

Men det finns knep. Det engelska begreppet University är inte skyddat vilket öppnat intressanta möjligheter för kreativa högskolor. Istället för att använda den rättvisande termen University College har man på många håll helt sonika förkortat till University. Avsikten är väl att man skall associera till Cambridge University, Princeton University eller kanske Harvard University. Men många gånger blir det nog mest bara till Trump University som tankarna går. Utan att dra några andra paralleller till TU tvingas man trots allt smärtsamt konstatera att Mälardalen University dömts i domstol att betala tillbaka studieavgifter till en missnöjd student.

Nu skall man väl inte dra för stora växlar på denna olycka för MäU. I någon mån är det väl litet av ett svenskt självmål när Högskoleverkets utvärdering av landets högskoleutbildningar frikostiigt delar ut betyget bristande kvalitet samtidigt som man inför ett system med studieavgifter. Visst kan man väl hylla denna ambition att vara öppen med sina brister men riskerna är också betydande. Hur många fler stämningar är att vänta? Om nu internationella studenter kan få tillbaka pengarna om utbildningen haft bristande kvalitet kan man också undra över de svenska studenter som satsat lånade pengar från CSN – i och för sig inte till studieavgifter. Och kanske någon briljant byråkrat på CSN kan få för sig att försöka kräva tillbaka pengar från studenter som gått låtsasutbildningar? Inget kan längre förvåna.

I Grönköping har man dock tagit ytterligare ett steg. Där har ledningen kommit på det geniala knepet att inte bara kalla sig Grönköping University på engelska utan också på SVENSKA! Språkrådet anmälde tilltaget till JO som dock valde att inte ta upp ärendet. Grönköping University är inte en myndighet och man såg det inte som sitt ansvar.

Men i Malmö har man lyckats allra bäst och trots det nya regelverket nyligen fått regeringen att bevilja högskolan att kalla sig universitet också på svenska. Frågan är dock varför just bara Malmö? Var ligger ribban? Vilka skillnader anser man att det skall finnas mellan en högskola och ett universitet? Kan behovet av universitet någonsin mättas?

Nu kan man väl tycka att det är lite missunsamt att inte låta MäU, MU och TU kalla sig universitet. Spelar det verkligen någon roll? Jag tror nog trots allt att det gör det. Det värsta är inte det löjets skimmer som Grönköpings högskola drar över högskolevärlden. I sitt försvar framhåller man att Även till svensktalande vill vi kommunicera att vi representerar en internationell miljö. Kanske borde man överväga att låta utbildningarnas verkliga innehåll stå för signalvärdet. Men jag kanske är gammaldags och inser att det förmodligen är ett utdaterat synsätt.

Det finns gott om gyllene dosor i den moderna världen men det finns också ett eller annat sprucket krus. Alla tjänar på att man ser till olika behov och kallar saker vid sina rätta namn. Läs mer i Axess och i andra inlägg på bloggen.

P.S. Enligt obekräftade uppgifter överväger Högskolan Dalarna att använda sig av devisen VI ÄR DU.

I senaste numret av Axess öser jag galla över allt det som gått snett i högskolevärlden. Det handlar om högre utbildning på låtsas, snedfinansierad kommandoforskning och en ledningskultur utan själ.

Kan det verkligen vara så illa ställt som jag påstår? Läs och tyck till!

Hur står det egentligen till med vetenskapen av idag? En intressant artikel i DN, 2016-03-31, Studier i rent nonsens, hävdar att det finns ett generellt problem med bristande vetenskaplig kvalitet som växt sig allt starkare över åren. I slutet av 1990-talet orsakade Sokalaffären stor uppståndelse. Fysikern Alan Sokal hade lyckats publicera en artikel med den formidabla titeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity i den respektabla tidskriften Social Text som visade sig vara medvetet fabulerat strunt. Redaktörerna hade låtit sig luras och den postmoderna humanioran blivit påkommen med byxorna nere. Om en ren bluff kunde publiceras på detta sätt, hur var det då med de förment seriösa artiklarna? Var de fulla av lika mycket strunt? Är professorn naken?

Nu skulle man kunna tro att detta är ett problem förbehållet humaniora och samhällsvetenskap medan naturvetenskapen klarar sig undan. Så enkelt är det inte. Det som på senare år tillkommit är en fundamentalt osund publiceringskultur som i grunden är politiskt driven. För att forska behövs anslag och allt större tid och ansträngning går åt till själva ansökningsprocessen. En enorm administrativ apparat byggs upp på nationell och internationell nivå för att i bästa New-Public-Management-anda kontrollera, mäta, väga, belöna och bestraffa.

Systemet uppmuntrar till att satsa på ”lpu”, Least Publishable Unit: att skriva många och korta artiklar är bättre än att skriva få och långa ur citeringssynvinkel. Om man sköter det rätt genererar en artikel uppdelad i två dubbel effekt vad gäller citeringar. Ett sanslöst exempel på hur lättsinnigt man hanterar kvalitetsgranskningen är det s.k. H-index. Man listar alla artiklar med den mest citerade först och räknar sedan artiklarna fram tills dess att ordningsnumret för artikeln överstiger antalet citeringar. Detta ger forskarens H-index. En forskningsrådsadminstratörs lyckliga dröm vore rimligen att direkt ur H-index få räkna ut hur mycket pengar forskaren skall ha. Enkelt och skenbart objektivt. Ungefär så fungerar det förövrigt vid många tjänstetillsättningar redan idag.

Systemet driver fram en publikationshets där mycket av det som publiceras i vetenskapliga tidskrifter aldrig borde ha hamnat där. Artiklar citeras, inte för att de har något att säga eller ens blivit lästa, utan för att man hoppas bli citerad tillbaka som en gentjänst. De som lyckas få pengar drivs på och hetsas av sina överordnade att söka ännu mer, oavsett om de behöver det eller ej, och många kreativa och originella forskare som inte hänger med i svängen slås ut. På ett liknande sätt rankas universiteten av organisationer som använder delvis hemliga kriterier och kapitulerande universitetsledningar använder mycken tid och möda åt att lista ut vilka åtgärder som leder till att man hoppar upp några snäpp.

Det är inte fel på vetenskapen och dess metod. Den fungerar. Problemet är att universitetsvärlden hamnat i händerna på politiker och byråkrater som saknar förståelse eller egentligt intresse för riktig vetenskap. Det kanske mest tragiska är att det inte tycks finnas särskilt mycket insikt om utvecklingen bland universitetsledningarna. Ingen verkar åtminstone våga höja rösten.

Macchiariniaffären utgör ett exempel på vad systemfelet kan driva fram och det finns tecken på att urholkningen av den akademiska kulturen fortsätter. Lyssna gärna på Vetenskapsradion, Kampen om kunskapens borg – universitetet, där frågan nyligen debatterats – bland andra med Shirin Ahlbäck Öberg, medförfattare till ett par debattinlägg vi skrivit tillsammans som finns kommenterade och länkade från ”Den som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort”. En nyligen framlagd utredning föreslår i praktiken att det forskarstyrda universitetet skall avvecklas och fältet lämnas fritt att ytterligare nedrusta akademin och vetenskapen. Det har mörknat över världen tidigare under historien och det kan gå snabbt utför när planet börjar slutta.

P.S. Det är inte bara på universiteten som kunskapssynen svajar. I skolan har en relativistisk kunskapssyn, sanktionerad från högsta ort, fått breda ut sig. En uppmärksammad debattartikel i DN 2016-01-11, satte igång en diskussion som går vidare i en paneldebatt den 13 april (välkomna!) där författarna till artikeln drabbar samma med skolverket.

”Den som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort oavsett hur framgångsrik forskare man är.” Så formulerar man sig i utredningen ”Att styra KI – organisation och kultur” från 2009 vilken antogs av KIs styrelse året efter. På DN-debatt 2010-07-26 varnade ett antal forskare vid KI för utvecklingen mot en ren linjeorganisation där ”makten koncentreras till en internstyrelse ledd av rektor”. Nu sex år senare står vi med facit och en skandal av sällan sedd omfattning.

Det är precis detta som jag och Shirin Ahlbäck Öberg tar fasta på i vår debattartikel på SvD-brännpunkt 2016-02-29 och i vår slutreplik. Vi ser en betydande risk för en fortsatt utveckling mot alltmer utpräglad linjestyrning där universiteten förvandlas till själlösa myndigheter utan utrymme för kreativitet och fritt tänkande. Och där dessutom all kritik ses som illojal. Läs också ett tidigare blogginlägg.

Återigen står en utredning i fokus, den så kallade Ledningsutredningen, vilken i praktiken vill avskaffa det forskarstyrda universitetet och fullborda en process som pågått under flera år. Kungliga Vetenskapsakademin är mycket kritisk till utredningen i sitt remissvar.

Måtte denna kritik gå fram.

Det handlar om ett systemfel. Skandalen på KI är ingen enskild händelse utan utgör del av ett mönster som många varnat för under många år. Politiker, universitetsledningar och forskningsråd drömmer om att visa handlingskraft och genom satsningar på enskilda undergörare åstadkomma storverk och vinna Nobelpris åt landet. Universitetsledningar utsätts för intensiv lobbying från interna eller externa intressegrupper och försöker med varierande framgång visa upp sig som framsynta och målinriktade. Resultatet blir grandiosa och dyra satsningar på att rekrytera storstjärnor som sedan ofta snöpligt går i stöpet. Det finns helt enkelt en övertro på vad enskilda personer kan åstadkomma och detta gäller också vad man kan förvänta sig av rektorer och andra personer i ledande ställning. På DN-debatt 2016-02-18 slår Arvid Carlsson med flera huvudet på spiken i frågan.

I den bästa av världar drivs forskaren av en nyfikenhet att förstå världen och en vilja att göra den bättre. I den verkliga världen spelar prestige, bekräftelsebehov, tävlingslust och i vissa fall pengar och egen vinning också en roll. Detta är naturligt och mänskligt. Mixen ser olika ut för olika personer och inom olika fält. Men praktiskt taget alla förändringar av forskningens och universitetens villkor som genomförts under senare år har mer eller mindre medvetet bidragit till en förskjutning mot den senare typen av drivkrafter. Det är i ett sådant klimat som frestelsen att överdriva betydelsen av de egna resultaten eller till och med att fuska växer.

Men det finns också en oroande tendens till okritisk självhävdelse som kan spåras såväl i enskilda forskares desperata kamp efter anslag som i universitetens marknadsföring av den egna forskningen och undervisningen. Kan man verkligen lita på vad universitet och högskolor skriver när de berättar om hur fantastisk deras forskning och utbildning är och vilken gyllene framtid deras studenter går till mötes?

De förebilder som lyfts fram för unga forskare är karakteristiska för tankemönstren. Man tränas av konsulter att formulera ansökningar som helt saknar det självkritiska tänkande som annars skall karakterisera vetenskapen. Det handlar inte längre om att med liv och lust hänge sig åt själva forskningen utan man skall istället sträva efter att bli en forskningsledare som administrerar pengar och låter andra mindre framgångsrika forskare sköta jobbet. Hur många unga talanger skall dränkas i pengar och offra sin intellektuella kraft på detta sätt?

Det står klart att man måste anstränga sig för att ge ny och omvälvande forskning förutsättningar att blomstra. Det finns ett nödvändigt drag av elitism inom forskningen. Men ett hierarkiskt system styrt av en kortsiktig önskan att visa handlingskraft och snabba resultat kan aldrig hitta rätt hur välformulerade de strategiska dokumenten än tycks vara. Politiker måste komma till insikt om att den bästa forskningen inte kan beställas fram och universitetsledningar om att det är dumt att sälja sin integritet för pengar eller fåfänga löften om att stiga i ranking.

Det sätt som forskningens villkor förändrats på under senare år har ökat risken för fusk, intressekonflikter, överdrivna påståenden och bristande insyn. Det är ett internationellt fenomen men Sverige håller sig väl framme. Det finns god anledning att tro att de oegentligheter som förekommit redan skadat förtroendet för universiteten och vetenskapen. Händelsen vid KI kan på ett dramatiskt sätt förstärka en olycksbådande utveckling.

Vad som nu måste till är:

1. Ökade fasta forskningsanslag till universiteten och ett slut på besinningslösa jättesatsningar utan vetenskaplig grund. Forskningsmedel måste konkurrensutsättas men det sker bäst genom fler anslag av rimlig storlek och utan övertro till enskilda ledningspersoners nycker. Läs gärna min replik på DN-debatt 2015-09-15.
2. Den kollegiala styrningen av universiteten måste återupprättas och utvecklas snarare än avvecklas. Läs UNT-debatt 2016-02-05 där jag och andra forskare i Uppsala skriver om hur utvecklingen nu riskerar att gå åt fel håll i och med den nyligen framlagda ledningsutredningen där linjestyrning och new public management i praktiken föreslås bli norm.

Universitet kan inte styras på samma sätt som företag eller statliga verk. De värden man har att förvalta är av ett annat slag än de som kan kopplas till kvartalsrapporter och mandatperioder. Vetenskapen utgör själva fundamentet för vår civilisation och den med hjälp av det kritiskt vetenskapliga tänkandet ackumulerade kunskapen utgör en förutsättning för vår överlevnad. Det är universiteten som måste stå starka och omutliga om världen omkring skulle rasa. Om förtroende för dem försvinner, eller snarare, om de inte längre förtjänar förtroende, handlar det inte bara om att tillväxtkurvor och rankingindex påverkas på ett negativt sätt. Det handlar om något på sikt betydligt allvarligare och farligare.

Det som nu nått klimax genom skandalen på KI handlar om hur stat, universitet och många som arbetar inom sektorn tillsammans förfuskat ett arv som världen inte klarar sig utan. Om vetenskapens företrädare inte längre förtjänar sitt förtroende riskeras allt det som det moderna samhället står för. Det räcker inte med att tillsätta kriskommissioner med uppgift att släta över och rädda enskilda lärosätens eller personers rykten och ställning. Hela sektorn måste stilla sig, reflektera över de djupare värdena, och skapa nya och förändrade spelregler. Om man lyckas kan de av oss som vigt vårt liv åt vetenskapen åter göra oss förtjänta av omvärldens förtroende.

Läs mer →

”Vill ni bidra till att svensk forskning tar en tätposition?” undrar Vetenskapsrådet på DN-debatt. Nja, det är nog andra knep man får ta till om man vill uppmuntra forskare som drivs av nyfikenhet och en vilja att göra (hela) världen bättre till stordåd.

Det finns mycket att säga om hur forskningen i landet hanterats under senare år, men någon generell brist på pengar handlar det knappast om. I en viss mening handlar det snarare om att för mycket skämmer allt.

Man har generellt gått mot färre och större anslag. Tanken har varit att man skall ”kraftsamla” och skapa ”starka miljöer”. Låter det bra? Konsekvensen har blivit att man slumpartat slagit ut framgångsrika forskare när antalet anslag tagit slut, medan andra fått så mycket pengar att de inte vetat var de skall göra av dem. Det är ett välkänt faktum att detta bidragit till de stora överskott av oförbrukade pengar som universiteten försökt sätta sprätt på under senare år.

En lyckosam karriär som forskare likställs i detta system med att man drar in stora mängder pengar som man sedan ägnar det mesta av sin tid åt att administrera för att låta andra (mindre framgångsrika) forskare utföra själva forskningen. Istället för att utvärdera hur originell och nydanande forskningen faktiskt är mäts volym och hur mycket pengar man drar in. Och ju mer pengar man drar in, desto mer pengar får man. Även nyanställningar präglas av detta sätt att se på saken. Förmåga att dra in anslag prioriteras upp på bekostnad av akademisk skicklighet.

I DN-artikeln talar Sven Stafström och Lars Anell insiktsfullt om att prioritera de fria forskarinitierade projekten vilka fått stå tillbaka för andra penningslukande storsatsningar. Samtidigt trycker man också på att lärosätena måste ta ett ansvar för de forskare man anställt. Det är ju faktiskt orimligt att enskilda forskare är helt beroende av externa anslag för att alls kunna forska – det är i en sådan miljö som begreppet ”köpa sig fri från undervisning” blivit norm.

I artikeln kvarstår däremot andra tidstypiska tendenser och man uppmanar till ”kraftsamling” i nationella forskningsprogram i nationens intresse för att uppmuntra samverkan mellan forskare på olika svenska lärosäten. Varför? Något mer internationellt än framgångsrik forskning finns inte och geografiska avstånd spelar liten roll. Det är oftast bättre för de enskilda grupperna att fokusera på de internationella samarbeten som tjänar dem bäst snarare än att ta nationella och politiska hänsyn.

Vetenskapsrådet vill också se utvärderingar av hur forskningsresultat kommer samhället till (omedelbar) nytta för att i högre grad fördela pengar efter sådana kriterier. Men problemet i dagens forskning är knappast att pengar i för liten utsträckning fördelas efter var den kortsiktigt upplevda nyttan finns. Undantag finns men trycket att leverera snabba, förutsägbara och användbara resultat har aldrig varit större. Vetenskapsrådets uppgift kan inte vara att späda på denna trend – andra sköter detta nog så bra.

”Vill ni bidra till att svensk forskning tar en tätposition?” Om man glömmer sådana formuleringar och huvudsakligen fokuserar på att bedriva bra forskning så ger sig nog resten. Också nyttan.

Finns även på DN-debatt.

Forskare som hittar på data och studenter med fusklappar – finns det ett samband? Jag tror det.

Häromdagen lyssnade jag till Alan Leshner, tidigare ordförande för amerikanska AAAS (The American Association for the Advancement of Sciences), chefredaktör för Science och rådgivare till ett par presidenter. Han var rätt orolig för hur olika oegentligheter redan påverkat förtroendet för vetenskapen. Han nämnde fusk, intressekonflikter, överdrivna påståenden, bristande insyn etc.

Det finns nog en utbredd känsla hos många att riskerna har ökat under senare år. Än så länge kan man väl inte påstå att problemet är utbrett men även enstaka inslag kan få förödande konsekvenser.

I den bästa av världar drivs forskaren av en nyfikenhet att förstå världen och en vilja att göra den bättre. I den verkliga världen spelar prestige, bekräftelsebehov, tävlingslust och i vissa fall pengar och egen vinning också en roll. Detta är naturligt och mänskligt. Mixen ser olika ut för olika personer och inom olika fält.

Praktiskt taget alla förändringar av forskningens och universitetens villkor som genomförts under senare år har mer eller mindre medvetet bidragit till en förskjutning mot den senare typen av drivkrafter. Det är i ett sådant klimat som frestelsen att överdriva betydelsen av de egna resultaten eller till och med att fuska växer.

Jag misstänker att samma fenomen går att spåras bland universitetens studenter. Motivationen att läsa har väl alltid handlat om en kombination av nyfikenhet på det man faktiskt studerar och en självklar strävan efter att få examen och jobb. Det man kan observera är hur tyngdpunkten förskjuts mot det senare på bekostnad av det förra.

Tidigare kunde man raljera över studenter som räckte upp handen och frågade ”om det kommer på tentan”. Nu tas denna inställning för given, utbildningarna definieras enligt exakt formulerade mål och instruktionen till lärarna är att inte examinera något därutöver. Budskapet är entydigt, det som inte kommer på tentan är inte intressant. I en sådan miljö där nyfikenheten och viljan att lära blir sekundär ökar frestelsen att hitta genvägar.

Läs om ett relaterat problem i Universums död och universitetens ansvar.

En passant: Alan Leshner föreläste under ett möte för Wallenberg Academy Fellows, hyfsat unga forskare som i hård konkurrens fått stora pengar från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Budskapet i välkomsthälsningen från Peter Wallenberg Jr var: ”Ni får misslyckas”. Det är nog just det man skall ta till sig om man vill åstadkomma något stort.