LHC vid CERN har upptäckt… ingenting. De första resultaten efter den stora uppgraderingen till full energi har inte gett något nytt. Allt bara fortsätter att överenstämma med partikelfysikens standardmodell. Inga spår efter de supersymmetriska partiklarna som skulle göra att allt blev så självklart vackert och dessutom förklara den mörka materien kan skönjas. Och de mystiska ljusstrålar som många hoppades vara tecken på något alldeles nytt visades sig vara bara slumpmässigt brus. Risken är stor att fortsatta mätningar inte heller ger något nytt. Det är sannerligen något skumt i görningen. Vad är fel?
I Mörkret vid tidens ände från 2015 undslipper jag mig kommentaren att I själva verket kan det faktum att resultaten dröjer vara alldeles enormt spännande. Man har talat om ”naturlighet”. Fysikens naturliga skalor, de som bestäms av kvantgravitationen, ligger fjärran från vardagen och fjärran också från vad man har att göra med i partikelfysikens värld. Det krävs fint avstämda justeringar av naturkonstanterna för att standardmodellen skall kunna upprätthållas och inte koka sönder i den vilt kvantfluktuerande tomheten. För att inte denna finjustering skall te sig alltför ”onaturlig” måste kokandet tämjas och det är just det som supersymmetrin åstadkommer. Men då måste förstås också de supersymmetriska partiklarna finnas där och det är just det som ter sig alltmer bekymmersamt. Var är de?
Det finns fler mystiska finjusteringar. Den mörka energin utgör 70% av universums materiainnehåll och är också den, med kvantgravitationens mått mätt, onaturligt liten. En 1 med 120 nollor för liten enligt vissa (överdrivna) sätt att räkna. Och just i detta fall har många börjat ifrågasätta naturligheten. En möjlig lösning vore ju att universum inte alls är naturligt och egentligen inte heller finjusterat utan bara av en slump råkar ha precis de rätta värdena. Det rimliga är då att tänka sig ett multiversum, eller om man så vill ett universum oerhört mycket större och mer mångskiftande än det man hittills förmodat, så att det åtminstone någonstans, av en slump, råkar bli rätt.
I strid med det sökande efter enkelhet och skönhet som präglat den teoretiska fysiken under decennier kan det alltså visa sig att universum egentligen är ganska fult. I en matematisk mening, men knappast i någon annan. I Den bästa av världar från 2008 ställer jag frågan: Måste allt vara vackert? Strängteorins bökiga ekvationer bär i och för sig på en förhoppning om att det skall trilla ut ett multiversum, men det är långt ifrån klart att det är så. Att visa på svårigheterna i just detta är vad jag ägnar stora delar av dagarna åt.
Istället för att upptäcka ingenting har CERN kanske upptäckt motsatsen: universums obegripliga väldighet. Eller inte. Fysiken befinner sig i en kris. En stor kris. Upptäckten av ingenting bekräftar det många misstänkt: det är något alldeles avgörande som fattas och det är dags att ta reda på vad. Dags att tänka nytt.