Näringslivet tycker till om högskolan


Även blind höna kan ibland hitta ett korn. Näringslivets forskningsberedning brukar inte alltid hamna rätt i debatten, men denna gång har de på DN-debatt fått upp spåret på något viktigt. Åtminstone om man anstränger sig att tolka dem välvilligt. Låt mig i alla fall göra ett försök.

Om jag förstått dem rätt menar de att dagens högskoleutbildningar blivit alltför ytliga, delvis pådrivet av ett finasieringssystem baserat inte på kvalitet utan på kvantitet – den så kallade genomströmningen. Beredningen lyfter fram detta som ett skäl till de svårigheter näringslivet har att rekrytera kvalificerade personer till ledande positioner.

Förutom genomströmningen finns det dock ytterligare en faktor som bidrar till den olyckliga utvecklingen. Många av de förändringar som gjorts under senare år, inte minst inom tekniska utbildningar, har drivits på internt inom universiteten i en strävan att tillfredsställa vad man uppfattar som näringslivets industrispecifika behov. Detta har skett på bekostnad av ämnesdjup och, paradoxalt nog, av träning av just de färdigheter som forskningsberedningen efterlyser.

Ett exempel som är särskilt intressant i detta sammanhang är civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik, som ibland lyfts fram som något av en elitutbildning. Det har tidigare varit ett utbildningsprogram för studenter som vill ha möjlighet att fördjupa sig i fysik och matematik och samtidigt få en yrkesexamen. I en krävande och stimulerande intellektuell miljö har de inte bara fått tillfredställa sin nyfikenhet utan också utvecklat analytiska och visionära förmågor användbara inom vitt skilda ämnesområden. De med examen från teknisk fysik har ofta hamnat på framskjutande och ledande positioner.

Allt detta är nu statt under en snabb förändring som går i rakt motsatt riktning mot det som det forskningsberedningen önskar sig. Ämnesdjupet reduceras, utbildningen förlorar succesivt sin karaktär och en examen från programmet kommer inte längre att svara upp mot de högt ställda förväntningarna. Utvecklingen har gått olika långt på olika lärosäten men trenden är tydlig. Fler exempel kan hämtas från andra utbildningsområden.

Lösningen, som beredningen också är inne på, handlar om två saker (i min välvilliga tolkning). Ett förändrat tilldelningssystem som fokuserar mer på kvalitet och djup, kombinerat med insikten att alla högskolor inte skall dras över samma kam. Vissa bör satsa på regional förankring och ett nära samarbete med relevant näringsliv, medan andra, också med omsorg om näringslivet, måste stå fria.

Under trycket från snedvridna ekonomiska incitament har universiteten inte förmått stå upp för sina kunskapsideal. Det vore förlösande om de signaler som nu kommer från näringslivets forskningsberedning leder till en insikt om att man gått för långt i sin strävan att vara till lags.

Mer i ämnet här och här, samt på bloggen bland annat här.

Utbildning på universitetsnivå snart bredare än hög

Om man vill smyga in en förändring av högskolans uppdrag är 18 juli ett perfekt datum. Det är nog just då som universiteteten befinner sig i sin allra djupaste sommarslummer. Det är länge sedan vårens sista tentor rättats och det dröjer lika länge till innan allt börjar om med omtentor och kurststarter. Ministern för forsknng och högre utbildning får gratuleras till att så skickligt prickat rätt i tid.

I en ekointervju presenteras ett lagförslag som för den oinvigde mest låter som en korrigering av ett korrektur: breddad rekrytering skall ersättas med breddat deltagande.

Några lundateologer fattade emellertid galoppen, trillade ur hängmattan och tog bladet från munnen på SvD- brännpunkt.  För att uttrycka det koncist och utan omsvep observerade lundensarna att ministern helt enkelt vill ha högre genomströmning på högskolan men att det inte får kosta ett skvatt. Oavsett om studenterna vill eller kan skall de släpas genom utbildningen och få sin examen. Och detta utan att ge avkall på kvaliteten.  Makten har talat.

Den korta ekointervjun ger inte många detaljer om hur ministern resonerar, och den fåordiga promemorian antyder att den nya formuleringen bara bättre beskriver vad som faktiskt redan görs, men ministerns replik till lundensarna är glasklar och bekräftar farhågorna

”Brett deltagande handlar inte om att sänka krav, utan om att låta lärandet stå i centrum. Det handlar om att studenterna ska få möta en pedagogik som inte utgår från traditioner, utan som utgår från vetenskap om lärande.”

Högskolorna missbrukar alltså sina resurser medan undervisningen är mossig och ovetenskaplig. Ministerns lösning är elegant: ”låt lärandet stå i centrum!” Ministern klagar i sin replik dessutom över att inträdet i högskolan för många blir som att komma till en annan värld. Och jag hoppas verkligen att det är just så. Högskolan skall inte vara en förlängning av grundskolan och gymnasiet utan erbjuda vuxna och motiverade människor utblickar till nya världar under eget ansvar. Läs och lyssna också till Göran Rosenbergs analys.

Det verkliga problemet med högskolan är nog snarare en allt större slätstrukenhet som inte gör intryck på någon. Stora studentgrupper föses ihop inom samma utbildning med enorma skillnader i förutsättningar och förväntningar.  En lösning som jag själv argumenterat för (tex här och här) är en differentiering mellan olika högskolor. Alla kan inte stöpas i samma form. Med en differenterad undervisning där läraren inte behöver slitas mellan ytterligheter vad gäller förmågor och förväntningar kan varje student få vad den behöver. För vissa innebär detta en praktisk yrkesutbildning med regional relevans och för andra möjligheten att känna fläkten från ett internationellt forskningsuniversitet. Men en sådan åtskillnad är nog inget som ministern vill veta av.

Det finns brister i studentunderlaget som nog inte kommer att åtgärdas i första taget. Vi får nog leva med att många alls inte har de nödvändiga förkunskaperna. Men att baxa den som varken kan eller vill över en nedsänkt ribba vinner ingen på. Ett bättre sätt att öka bredden är det tekniskt-naturvetenskapliga basåret vilket några företagsledare har fattat på DN-debatt.

Vill man satsa på breddad rekrytering och deltagande är detta något konkret med utsikt att fungera. Basåret är en gymnasieutbildning som sker i högskolans regi och ger den andra chans som många behöver efter ett undermåligt gymnasium. Men som det nu ser ut är det upp till högskolan själv att sätta av de resurser man anser är lämpliga. Bättre vore nog att lyfta ut basåret som en särskild post med separat finansiering och som ett särskilt uppdrag. Gärna spritt över landet för att fånga upp de förmågor som minstern fruktar skall gå förlorade.

Vad som bekymrar mig mest är nog hur universitetens ledningar kommer att reagera på de nya direktiven. En rimlig gissning är väl att man ytterligare ökar kraven på återrapportering från institutioner och fakulteter. De kommer att få  ange vad de gjort, vilka resultat som uppnåtts och vad som planeras. Kanske går det också att hitta på någon fiffig indikator att mäta som i bästa NPM-anda kan omvandlas i pengar. Därtill kommer reglementet kring pedagogisk vidareutbildning att stramas upp. Allt för att blidka ministern. Många extra timmar av meningslöst torrsimmande pappersarbete kommer att tas från lärarnas undervisningstid och kontakt med studenterna. Något breddat deltagande eller ökad genomströmning lär det knappast bli som ett resultat av detta. Men det finns ju mer man kan göra.

Sänkta krav vill ministern inte ha, men hur avgör man om kraven sänkts? Med ett förändrat innehåll, bättre anpassat till de nya studenterna och den nya pedagogik som ministern efterfrågar, är det inte svårt att sopa igen spåren. Det har gjorts förr.

Så småningom kan nog ministerns dröm om högskolan bli verklighet: en foglig kugge i samhällsmaskineriet där ingen behöver utsättas för svåra eller främmande tankar.