Forskar NASA på en warpdrive som gör det möjligt att resa till stjärnorna i ett nafs med farter över ljusets? Ungefär som i Star Trek? I samband med en två timmar lång paneldebatt – Rymdslottet Live – på Kulturhuset i Stockholm igår kom frågan upp. Hundra astronauter hade varit på besök i trakten och i ett uppföljande samtal tillsammans med Peter Linde, Marie Rådbo och Maria Sundin diskuterade vi allehanda rymdrelaterade ting. (En video kommer så småningom att läggas ut.)
Utgångspunkten för frågan om warpdrive var ett föredrag av en Harold ”Sonny” White som man kan hitta på nätet. Den oinvigde kan lätt låta sig luras av Sonnys snitsiga föreläsning. Det står NASA överallt, grafiken är elegant och framtidsvisionen optimistisk. Vad spännande!
Idén – ursprunligen formulerad av Miguel Alcubierre – handlar om att skapa en bubbla av krökt rumtid som kan röra sig snabbare än ljuset. Det finns ju inget som hindrar att galaxer rör sig ifrån varandra i det expanderande universum med överljusfart. De åker helt enkelt snålskjuts på det expanderande rummet utan att det strider mot relativiteten. Tanken är att åstadkomma något liknande med en bubbla av krökt rumtid som rör sig snabbare än ljuset. Det som finns inne i bubblan rör sig inte något alls relativt det rum som bubblan består av. Det hänger bara med.
Kruxet är att kröka till rumtiden tillräckligt mycket och dessutom att få skjuts på den. Man vet sedan länge att det krävs exotisk och mycket besynnerlig materia för att åstadkomma det här. Dessutom väldigt, väldigt mycket. Det har hävdats att man via kvantmekaniken skulle kunna få till materia av rätt slag även om ingen har en aning om hur man skall kunna åstadkomma det i praktiken
Detta har Sonny tagit fasta på. Genom att finurligt(?) använda extra dimensioner menar han att han lyckats få ner den nödvändiga mängden exotisk materia. Och att han dessutom har ett sätt att skapa den med hjälp av diverse elektriska apparater i en källare på NASA.
Om det här vore sant skulle ett nobelpris vara säkrat snabbare än Jean-Luc Picard hinner säga ”Engage” – alldeles oavsett om Sonny lyckas skruva ihop ett praktiskt fungerade rymdskepp eller ej. Det är farligt att vara kategorisk men den här gången tar jag risken: det handlar om önsketänkande och ren rappakalja.
Att NASA i viss mån låter Sonny hållas kan väl ha att göra med att man vill hålla modet uppe hos rymdentusiaster som annars riskerar att tappa modet. De bemannade Marsfärder man drömde om efter Apolloprojektet ser ju ut att bli ett halvsekel försenade jämfört med vad optimisterna trodde en gång.
Någon warpdrive finns inte inom räckhåll och det finns goda skäl att tro att det aldrig kommer att gå att konstruera någon. Förmodligen är det lika omöjligt att bygga en warpdrive som maskhålet i filmen Interstellar av det enkla skälet att det annars skulle vara möjligt att resa bakåt i tiden. Om man kan resa snabbare än ljuset är det nämligen lätt hänt att man råkar vilse och på en resa tur och retur till stjärnorna kommer tillbaka hem innan man startade. Och det vore ju faktiskt rätt konstigt. Visserligen finns det sätt att bringa reda i sådant också men den allra rimligaste slutsatsen är att det helt enkelt inte går. Alls.
Kan jag ha fel? Absolut. Men Sonny är i alla fall chanslös – det är jag säker på.
Är det då kört med resor till stjärnorna? Kanske inte. Peter Linde var lite mer optimistisk och menade att det, om viljan bara finns, skulle kunna vara möjligt inom något hundratal år. Hastigheter på tio, tjugo procent av ljuset är inte helt otänkbara. Och även om det väl knappast är aktuellt att skicka med människor på resor som varar i ett halvsekel skulle obemannade färder till de närmaste stjärnorna vara möjliga med i princip känd teknik.
Även Sonny hänvisar till ett sådant projekt i sin föreläsning: Daedalus. En jättelik koloss som spränger vätebomber i sin buk för att få fart. Schabraket väger 54000 ton, vilket Sonny tycker är lite mycket – det är därför han hellre vill kröka rummet. Men faktum är att det inte motsvarar mer än en Finlandsfärja. Problemet är förstås att få upp och sätta ihop det i omloppsbana runt jorden. Den största konstruktion som man i delar hittills hivat upp är rymdstationen ISS som har en hundradel av massan. Men om man bara vill det tillräckligt mycket så skulle det väl kunna gå.
Och det är väl just det som är det verkliga kruxet. Hur gärna vill vi? Tekniken kan nog ordna sig snabbare än man tror, det riktigt svåra är att hitta de goda skäl som övertygar tillräckligt många om att man skall göra det.
John F. Kennedy motiverade månfärderna med att ”We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard.”
Det fungerar på mig men det kanske inte räcker för det stora flertalet. Inte nuförtiden i alla fall. Till Finland på ett dygn eller till stjärnorna på ett halvsekel? Bara att välja.
Genomförbart eller ej, man måste ju ändå ge honom tummen upp för visionen. Om mina fördomar inte slagit alldeles fel så är väl ändå science-fiction-drömmar en av de stora skälen till att ungdomar bestämmer sig för att ge sig in i vetenskapen… Och bland tusentals galna visioner bland forskare måste det väl ändå finnas något guldkorn som gömmer sig. Tack för en intressant blogg!
Jo, tummen upp för visionerna! Och en vacker dag, vem vet. Men om man offentligen under NASAflagg kommer med grandiosa påståenden måste de granskas. Det är en sak att teoretiskt spekulera (och ärligt beskriva det som spekulationer) men en annan sak att utföra experiment och påstå att man verkligen har resultat. Det påminner lite grand om de uppfinnare som ibland påstår att de skapat en evighetsmaskin hemma i garaget och sedan uppmärksammas i lokaltidningen. Det här är lite av en parallell på en annan skala. Men som sagt, jag håller helt med dig om att science fiction-drömmarna är en alldeles fantastisk port in i naturvetenskapen. Och vi behöver mer av det i ett samhälle som på många sätt blivit ganska tråkigt och visionslöst. Men det är en sak att bara drömma som Sonny, och en sak att göra drömmarna till verklighet. På riktigt.
Håller med: man kan afärda spekulativa idéer of teknik som tillåter tidsresor bakåt i tiden på generella (filosofiska) grunder -en sån apparat skulle omkullkasta kausalitet å då har man ryckt undan mattan man står på – dvs i det närmaste en kontradiktion. Vi får man se det mer som ett tankeexperiment -testar konsekvenser av teorier.
Vad gäller byggandet av schabrak i rymden så förutsätter det naturligtvis en industriell infrastruktur ute i rymden -annars blir det som om vi européer på 1500-talet hade avfärdar möjligheten att i framtiden bygga Empire State Building på Manhattan pga att det vore för kostsamt att frakta delarna över Atlanten. Svårt att uttala sig om tidsskalor -industriell utveckling sker exponentiellt varför den kan tyckas långsam inledningsvis och snabb senare.
Vad glad man blir när sådana här visioner kommer fram!
Här kommer en liten fråga om extra dimensioner för att skapa krökt rumtid:
– Kan strängteorins högre dimensioner innehålla fler tidsdimensioner, eller förutsätter matematiken att det är en tid- och resten rumsdimensioner?
– Om det finns fler tidsdimensioner, kan de tillåta mångdubbelt högre ljushastighet?
Hälsar
Dan
Hej Dan! Man förutsätter att det handlar om bara en tidsdimension och att de extra dimensionerna är rumsliga. Med fler tidsdimensioner är det svårt att undvika att man kan resa runt i dem och på så sätt råka ut för tidsreseparadoxer.
Tittar man tillbaka på de visioner man hade förr i tiden slog många helt fel. Och en del av det som vi idag betraktar som helt normalt kunde inte ens tänkas då. Utvecklingen har hittills följt en exponentiell kurva (Ray Kurzweil) så framtiden blir onekligen spännande. Dock kommer all exponentiell utveckling förr eller senare till vägs ände då någon ändlig resurs sätter p för vidare utveckling. En ändlig resurs är antalet tillgängliga människor för FoU och deras förmåga att under ett liv hinna lära sig den kunskap som redan finns inom ett område för att sedan bygga vidare och hitta på något nytt. Fast å andra sidan kanske man förbättrar och bygger ut den mänskliga kapaciteten på artificiell väg. Men då kanske man inte kan säga att det handlar om människor längre.