Hur står det egentligen till med vetenskapen av idag? En intressant artikel i DN, 2016-03-31, Studier i rent nonsens, hävdar att det finns ett generellt problem med bristande vetenskaplig kvalitet som växt sig allt starkare över åren. I slutet av 1990-talet orsakade Sokalaffären stor uppståndelse. Fysikern Alan Sokal hade lyckats publicera en artikel med den formidabla titeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity i den respektabla tidskriften Social Text som visade sig vara medvetet fabulerat strunt. Redaktörerna hade låtit sig luras och den postmoderna humanioran blivit påkommen med byxorna nere. Om en ren bluff kunde publiceras på detta sätt, hur var det då med de förment seriösa artiklarna? Var de fulla av lika mycket strunt? Är professorn naken?

Nu skulle man kunna tro att detta är ett problem förbehållet humaniora och samhällsvetenskap medan naturvetenskapen klarar sig undan. Så enkelt är det inte. Det som på senare år tillkommit är en fundamentalt osund publiceringskultur som i grunden är politiskt driven. För att forska behövs anslag och allt större tid och ansträngning går åt till själva ansökningsprocessen. En enorm administrativ apparat byggs upp på nationell och internationell nivå för att i bästa New-Public-Management-anda kontrollera, mäta, väga, belöna och bestraffa.

Systemet uppmuntrar till att satsa på ”lpu”, Least Publishable Unit: att skriva många och korta artiklar är bättre än att skriva få och långa ur citeringssynvinkel. Om man sköter det rätt genererar en artikel uppdelad i två dubbel effekt vad gäller citeringar. Ett sanslöst exempel på hur lättsinnigt man hanterar kvalitetsgranskningen är det s.k. H-index. Man listar alla artiklar med den mest citerade först och räknar sedan artiklarna fram tills dess att ordningsnumret för artikeln överstiger antalet citeringar. Detta ger forskarens H-index. En forskningsrådsadminstratörs lyckliga dröm vore rimligen att direkt ur H-index få räkna ut hur mycket pengar forskaren skall ha. Enkelt och skenbart objektivt. Ungefär så fungerar det förövrigt vid många tjänstetillsättningar redan idag.

Systemet driver fram en publikationshets där mycket av det som publiceras i vetenskapliga tidskrifter aldrig borde ha hamnat där. Artiklar citeras, inte för att de har något att säga eller ens blivit lästa, utan för att man hoppas bli citerad tillbaka som en gentjänst. De som lyckas få pengar drivs på och hetsas av sina överordnade att söka ännu mer, oavsett om de behöver det eller ej, och många kreativa och originella forskare som inte hänger med i svängen slås ut. På ett liknande sätt rankas universiteten av organisationer som använder delvis hemliga kriterier och kapitulerande universitetsledningar använder mycken tid och möda åt att lista ut vilka åtgärder som leder till att man hoppar upp några snäpp.

Det är inte fel på vetenskapen och dess metod. Den fungerar. Problemet är att universitetsvärlden hamnat i händerna på politiker och byråkrater som saknar förståelse eller egentligt intresse för riktig vetenskap. Det kanske mest tragiska är att det inte tycks finnas särskilt mycket insikt om utvecklingen bland universitetsledningarna. Ingen verkar åtminstone våga höja rösten.

Macchiariniaffären utgör ett exempel på vad systemfelet kan driva fram och det finns tecken på att urholkningen av den akademiska kulturen fortsätter. Lyssna gärna på Vetenskapsradion, Kampen om kunskapens borg – universitetet, där frågan nyligen debatterats – bland andra med Shirin Ahlbäck Öberg, medförfattare till ett par debattinlägg vi skrivit tillsammans som finns kommenterade och länkade från ”Den som inte kan ställa sig lojal med sitt universitet bör uppmanas att söka sig bort”. En nyligen framlagd utredning föreslår i praktiken att det forskarstyrda universitetet skall avvecklas och fältet lämnas fritt att ytterligare nedrusta akademin och vetenskapen. Det har mörknat över världen tidigare under historien och det kan gå snabbt utför när planet börjar slutta.

P.S. Det är inte bara på universiteten som kunskapssynen svajar. I skolan har en relativistisk kunskapssyn, sanktionerad från högsta ort, fått breda ut sig. En uppmärksammad debattartikel i DN 2016-01-11, satte igång en diskussion som går vidare i en paneldebatt den 13 april (välkomna!) där författarna till artikeln drabbar samma med skolverket.