På marsch med vetenskapen mot vadå?

Idag manifesteras det för vetenskapen. En marsch för vetenskapen ordnas över hela världen, också i Sverige. Initiativet kommer från USA och kan ses som en reaktion på det kunskapsförakt som Trump och hans gelikar står för.  Vällovligt, vem kan säga något annat, och många fina populärvetenskapliga arrangemang följer i kölvattnet, men som vanligt är allt lite mer komplicerat än så.

Dagens DN-debatt utgör ett intressant exempel. Jag ifrågasätter inte de goda intentionerna hos flera av skribenterna, men det finns ett enkelt sätt att avgöra om det ändå ligger något och lurar i bakgrunden: räkna antalet gånger man använder order ”utmaning”. I detta fall fem gånger, vilket får anses relativt högt givet den ganska korta artikeln.

Vad det i grunden handlar om är att miljöministern, som företrädare för regeringen, i skydd av dagens evenemang tar chansen att göra politik av vetenskapen. Det är självklart bra att man argumenterar för att beslut skall vila på vetenskaplig grund –när en sådan grund finns. Dock blir också den respekt för fakta som proklameras ibland lätt naiv vilket jag själv berört här, och i DN också kort beskrivs på sidan intill dagens debattartikel.

Men riktigt falskt skorrar det om man har regeringens forskningsproposition i färskt minne. Den gör klart hur regeringen egentligen ser på vetenskapen: ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning.

Vetenskapen är till sin natur rebellisk, ifrågasättande och inte något som kan vara makten till lags. Dess resultat välkomnas när de levererar lösningar på… svåra problem (där var det nära) och ger hisnande nya perspektiv. Men den kan också vara besvärande när den ifrågasätter det som vi tagit för givet. Vetenskapen skall förstås stå samhället till tjänst när den kan, men den får aldrig underordna eller liera sig med makten. De sunda insilkter om faktaresistens och vetenskapens betydelse som nu börjar komma fram riskerar att förvridas till något minst lika farligt. De som idag marscherar för vetenskapen gör klokt i att noga tänka på vilka de marscherar tillsammans med.

(Förhållandet mellan vetenskapen och samhället och vetenskapens frihet har förstås många bottnar. Olle Häggström (som aldrig kan anklagas för att inte vara rebellisk) går här i polemik med tidigare rektorn i Lund Göran Bexell.)

Universiteteten befinner sig som organisationer i en mellanroll där man berättigat kan undra var lojaliteten ligger. Är rektorn en trogen myndighetschef som svarar inför en politisk makt, eller en upprorisk företrädare för vetenskapen? Lite av varje kanske. Men utvecklingen går i politisk samstämmighet definitivt mot det förstnämnda.

Min egen manifestation för vetenskapen får vänta till i morgon. En utfykt med barnen tillsammans med småfågelskådarna kan göra nog så mycket gott för vetenskapens framtid som ett taktfast marscherande i blandat sällskap.

6 reaktioner på ”På marsch med vetenskapen mot vadå?

  1. ”Men riktigt falskt skorrar det om man har regeringens forskningsproposition i färskt minne. Den gör klart hur regeringen egentligen ser på vetenskapen: ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning.”
    Så skriver du, vilket är precis som jag själv ser på saken. Det är väldigt allvarligt när våra valda att styra nationen inte verkar förstå vad forskning egentligen går ut på. Det kan tyckas vara att ”ta i” att kalla saken allvarlig, men jag hittar inget bättre ord. Då jag själv har jobbat med frågor som rör forskning, innovation och samverkan under 35 år står det helt klart för mig att forskaren måste ges förtroendet att välja det hen finner intressant att studera. Bevare oss väl för politisk inblandning av det slag som regeringens forskningsproposition redovisar.

  2. Jag kan meddela att det inte var så mycket taktfast marscherande, i alla fall inte i Uppsala. Arrangörerna gjorde några försök att få slagorden att skalla men det var nog fel grupp människor i tåget för rytmiskt upprepande av förenklade budskap. De flesta verkade tycka att det var roligare att föra sakliga diskussioner med sådana som de träffade på i demonstrationen. Jag hade ett samtal om datorinlärning och AI med en professor i datorvetenskap från München som var i Uppsala för en konferens.
    Fast jag vill säga att det var en välbesökt demonstration med över 200 deltagare och god stämning och huvudsakligen något positivt. Givetvis kan det finnas en fara med all form av aktivism att den vrids till något som man inte riktigt kan hålla med om själv. Därför att det viktigt att skilja på vad som är politik och vad som är forskning. För frestelsen hos olika grupper att försöka få vetenskapen att passa in i den egna världsbilden är stor. Jag skulle säga att man lyckades undvika det i demonstrationen i Uppsala.

    • Politiska beslut måste i praktiken baseras på både subjektiva värderingar och objektiva fakta. Protesterna handlar om hur det senare får ge vika, särskilt i USA, men också på andra håll. Vetenskapen ger inte bara en grund för objektiviteten utan kan också tjäna som en förebild för ett lyhört samtal i allmänhet.

      Fler med en solid vetenskaplig bakgrund borde ta plats i politiken — men tro inte att det skulle leda till en större samsyn i alla väsentliga frågor – säkert tvärtom i många fall. Om man tror att det finns objektiva svar på allt som har med mänsklig samvaro att göra är man illa ute – det är också en form av faktaresistens.

      Budskapet om vetenskapens betydelse måste fram men i samma ögonblick som det börjar skanderas på massmöten blir det i sig politik och självmotsägelsen är ett faktum. Att det just utvecklade sig som du beskrev i tåget i Uppsala är ett sundhetstecken och jag hade gärna själv varit med om jag haft möjlighet.

      Mitt inlägg var en reaktion på något specifikt: hur regeringen genom en minister på DN-debatt utnyttjar marschen för att försvara en vetenskapsfientlig forskningspolitik. Detta borde vara föremål för kommande
      protester där nog inte alla i demonstrationståget skulle vara överens.

      • Instämmer att fler med vetenskaplig skolning måste stega upp och ta plats i politiken. Tyvärr är det nog så att det är helt disparata vyer. Vetenskapare ägnar sig åt att lura ut den objektiva sanningen, medan politiker ägnar sig åt att luras för att få igenom sin sanning. Således helt disparata verkligheter. Min dytsra prognos är att politikerna vinner varje gång.

  3. Det är nog en mänsklig egenskap att anse att just det man håller på med är viktigast i hela världen. Politik är att jämka ihop dessa ofta disparata vyer. Den som vill ha utrymme och pengar får helt enkelt stega upp och övertyga. Således finns en plats för vetenskap i politik. Någon vetenskapare måste stega upp och axla den bördan.

Kommentarer inaktiverade.