I vårt vardagsrum står morfar och mormors gamla moraklocka. Den har stått still nitton minuter i sex så länge jag kan minnas. Det är förmodligen mer än ett halvsekel sedan den senast tickade fram tiden och med dova slag markerade varje timme. Mamma hade idéer om att lämna in den till en urmakare men det blev aldrig av. Pendeln och loden finns kvar men själv har jag gett upp sådana planer.

Nitton minuter i sex. Någonstans, någon gång i det förflutna, existerar detta infrusna ögonblick. Är det på morgonen eller på kvällen? Jag tycker nog att det passar sig bättre för tiden att stanna på morgonen, kanske en lördagmorgon när ingen ännu vaknat. Morfar och mormor ligger och sover när tiden plötsligt stannar. Några fåglar i trädgården utanför fastnar i luften, och en solstråle fryser fast högt ovanför huset. En stund senare stiger morfar upp ur sängen, mormor ligger kvar och drar sig en stund till. Det är alldeles tyst i huset. Inget tickande eller dongande från moraklockan. ”Nu har den väl stannat för alltid” tänker morfar innan han går och sätter på kaffet.

Kan tiden stanna? På riktigt? Är det något som är relativt så är det just tiden. Beroende på hur du rör dig, eller på vilken höjd du befinner dig, går tiden olika fort. Skillnaden är inte stor. En resa tur och retur över Atlanten ger en skillnad på nägra miljardelar av en sekund. Men om du reser med hög fart, nära ljusets, tycks din tid nästan stå still jämfört med den som håller sig hemma på jorden. I ett bekvämt accelererande ryndskepp kan du ta dig till det observerbara universums yttersta ände och tillbaka igen på en livstid. Fast på jorden kommer det att ha gått miljarder år och inte ens minnet finns kvar av de som i en obegripligt avlägsen forntid vinkade avsked. På liknande sätt kan du resa till framtiden genom att hålla dig svävande i närheten av ett svart hål. Om du vågar.

Men allt är alltså relativt. Utan något att jämföra med kan du inte avgöra om tiden går långsammare eller om den till och med har stannat. Dina tankar tänks ju på motsvarande sätt långsammare och du kommer inte att hinna med att ha tråkigt även om inget händer. Kanske tiden alldeles precis har stannat? Och gått igång igen? Du skulle inte ha märkt någonting alls.

Värre förstås om den aldrig på nytt skulle börja flyta och inga ytterligare ögonblick någonsin inträffa. Att ingenting någonsin mer skulle hända. I julkalendern har tiden stannat, dagen före julafton, och frågan är om det handlar om det allra sista ögonblicket? Sex-åringen som följt julkalendern kan nog känna igen sig. Skall denna dan före dan aldrig ta slut? Kan det inte bli julafton snart? Vi får se. I morgon.

När någon frågar mig vad tid är brukar jag svara: ”tid det är vad man mäter med en klocka”. Den klocka jag då föreställer mig är den bästa tänkbara med en mekanism som osvikligt styrs av den allra mest fundamentala fysik och har en direkt kontankt med tillvarons fundamentala grund. Varje klocka vi själva försöker att konstruera är bara en eller mindre välfungerande approximation.

Detta gäller också den gamla moraklockan i vårt vardagsrum som fastnat i ett förevigt fruset och okänt ögonblick klockan nitton minuter i sex en morgon, eller kväll, för nu mycket länge sedan.

Tillägg efter julaftonens avsnitt:

I sista avsnittet sammanfattar Asrin:

”Man ska inte göra så med tiden. Den ska inte stanna eller vridas tillbaka. Den skall fortsätta framåt.”

Kan det sägas bättre?

Läs mer (och titta på video) på bloggen om The Physics of Julkalendern. Lyssna också på Vetenskapsradions veckomagasin (30 minuter in).