När jag blir riktigt missmodig över hur man inom utbildningsväsendet ser på begreppet kunskap (som efter dagens läsning av en artikel i kulturdelen av DN 2015-11-11) tänker jag på en nittioårig kvinna i Ludvikatrakten som prenumererar på Scientific American. Det är den sortens okuvliga nyfikenhet man får sätta hoppet till i ett samhälle som annars präglas av två tråkiga och motstridiga men märkligt samexisterande sätt att se på kunskap.

Den ena ser kunskap som ett instrumentellt medel och alls inget mål i sig. Den utgår från att kunskap för sin egen skull är ointressant och att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan drivas av nyfikenhet i någon större utsträckning. Motivet till studier och förkovran måste alltid utgå från en önskan om ett bättre jobb och mera pengar. Detta synsätt börjar få allt större betydelse inom universitetsvärlden.

Den andra förnekar att begreppet kunskap i någon absolut mening överhuvudtaget existerar. Kunskap är alltid relativ och inga åsikter, hur befängda de än må verka, kan sägas vara fel. Läs mer om detta i Kreationistisk kraschlandning i skolvärlden. Vissa pedagoger, som i DN (2015-11-11), går ännu längre och menar att en skola där målet är att alla elever utifrån sina egna förutsättningar skall uppmuntras att lära sig så mycket som möjligt i själva verket är rent skadlig. Resultatet av en sådan strävan blir enligt pedagogerna ojämlikhet och man vänder sig i artikeln mot den meritokratiska tanken att positioner skall fördelas utefter dokumenterad kompentens.

Det som dessa skenbart olika synsätt har gemensamt är att de inte värdesätter kunskap i sig. Det handlar om att den antingen är ett medel för någonting annat eller om att den egentligen inte existerar alls. Om man företräder någon av dessa populära sätt att se på saken har man rimligen svårt att förstå den nyfikenhet och upptäckarglädje som karaktäriserar nästan alla människor upp till och med mellanstadiet, och som många behåller livet ut även om man inte alltid får möjlighet att uttrycka den.

Utgångspunkten måste istället vara en övertygelse om att kunskap är något gott – i sig – och att bildning för bildningens egen skull är något bra. (Kalla mig gärna gammeldags folkbildare.) Det finns ingen konflikt mellan detta och att dessutom se kunskap som ett medel att förändra sitt liv och en praktisk nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Att som i DN-artikeln se en motsättning mellan fokus på kunskap i skolan och jämlikhet är orimligt. Ju mer bildad en befolkning är desto starkare står demokratin.

Jag blir missmodig över att inget av det jag skrivit ses som självklarheter. Utvecklingen verkar på många sätt gå bakåt. Lite bättre till mods blir jag när jag tänker på att nästa nummer av Scientific American redan har postats till Ludvika.

Vetenskap och folkbildning har genomfört en intressant undersökning om svenskars inställning till vidskepelse och pseudovetenskap. Det är lätt att inse vad som är rätt svar på de olika frågorna men jag bestämde mig ändå för att använda dem för att testa mig själv. Hur vidskeplig är jag?

Till en början gick det riktigt bra. Pågår det en global uppvärmning orsakad av människan? Absolut! Jag kryssar för ”7”, håller med helt och fullt. 38% av svenska folket har kryssat likadant som jag och hela 85% lutar åt samma håll. Evolutionsläran, dvs att livet har utvecklats över lång tid genom naturligt urval. En självklar sjua. Hela 57% tycker som jag och 85% är med på att det nog ändå stämmer. Slagrutor tror jag inte på och astrologi är förstås trams. Intressant nog är det bara hälften av befolkningen som är alldeles helt säkra på det sistnämnda. Här drar jag ifrån lite grand.

Så, det går ju bra det här. Alla rätt! Betydligt bättre än genomsnittet. Men så är det ett par frågor som skakar om mig lite grand.

Läkemedelsindustrin arbetar för att hålla människor sjuka, snarare än friska, för att göra större ekonomisk vinst. Kan jag verkligen kategoriskt avfärda detta? Jag har ju haft för mig att industrin intresserar sig mer för livslång medicinering mot välfärdssjukdomar  där man aldrig blir frisk än för forskning kring antibiotika och infektionssjukdomar. Just för att maximera vinsten. Så visst, det beror väl lite på hur man tolkar frågan. Men inte kan jag väl helt ärligt sätta ”1”, inte alls? Här ser det illa ut. Lider jag möjligen av en liten släng av konspirationsteoretiker? En alternativ fråga som kanske hade platsat vore Bilindustrin har monterat hemliga dataprogram i bilarna för att lura myndigheternas avgastester. Hur hade jag svarat på den?

Men det blir värre. Under rubriken Tro och övernaturlighet handlar det om Intelligent liv på andra planeter. Nu blir jag riktigt orolig. Jag har i flera offentliga sammanhang argumenterat för att detta alls inte kan uteslutas utan tvärtom är troligt. Här är jag i sällskap med hälften av befolkningen och klarar alltså testet med ett genomsnittligt resultat. En tröst är att Stephen Hawking inte hade klarat sig bättre han heller.

Sammantaget gick det alltså hyfsat. Men lite bekymrad blir jag. Är jag trots allt en vidskeplig konspirationsteoretiker?