Härom dagen deltog jag som föreläsare på en inspirationsdag för lärare med temat naturvetenskapen och livets mening. Föredragen var intressanta, paneldebatten mellan oss föreläsare livlig och de avslutande frågorna från publiken berikande. Och så, precis före slutet, kraschlandade alltihop.
I samband med en fråga om hur man bemöter barn och ungdomar som uppfostrats i kreationistisk anda fanns det lärare som menade att det var helt oproblematiskt. Den vetenskapliga synen kan ställas bredvid den religiösa och man behöver som lärare inte försöka övertyga eleverna om vad som är rätt. Det vore till och med direkt fel att göra det och i strid med en god lärargärning. Dessutom är det ju ett välkänt faktum, menade man, att vetenskapen inte representerar någon absolut sanning. Ungefär så gick resonemanget. Panelen var i chock och hann knappast återhämta sig innan evenemanget var slut och det blev bråttom till tåget.
I USA har kreationismen gjort framstötar i skolan med just samma argumentation. Där handlar det om hur religiösa rörelser listigt gör bruk av sanningsrelativism för att smyga in kreationismen i skolan. I Sverige förhåller det sig nog annorlunda. Här handlar det snarare om en relativistisk kunskapssyn som fått fotfäste i skolvärlden och som lämnar skoleleverna helt skyddslösa.
Jag har full förståelse för att det finns en problematik i hur man skall möta barn och ungdomar från familjer och kulturer där kreationism och liknande föreställningar spelar en viktig roll. Här måste det finnas en lyhördhet för de problem som kan uppstå. Men lösningen kan inte vara en fullständig kapitulation där skolans svar blir: ”ja, så kan man ju också tycka”.
Man har rätt att tycka vad man vill men man har inte rätt att stå oemotsagd. Respekt för en avvikande åsikt innebär inte att man håller tyst, utan att man lyssnar och kommer med motargument. Det handlar om att försöka övertyga, och i ljuset av goda argument låta sig övertygas. Det finns kunskap, vilken skolan har ansvar att förmedla, som är absolut i varje rimlig mening. En lärare måste ha modet, och övertygelsen, att säga: ”nej, du har faktiskt fel, det är så här det ligger till.” Skall det verkligen behöva vara så svårt?
