I skrivande stund passerar Merkurius framför solen. Fast det märks förstås inte så mycket.

Den förste att observera fenomenet var Pierre Gassendi den 7 november 1631. Han hade vakat över solen i tre dagar från sitt rum i Paris bara för att säkra upp för eventuella misstag i Keplers beräkningar. Han använde ett teleskop som projicerade bilden av solen på en skärm där han hoppades kunna urskilja planeten som en liten svart skiva. När solen bröt igenom molnen misstog han först den pyttelilla pricken för att vara en solfläck. Merkurius visade sig se mindre ut än förväntat och Gassendi drog slutsatsen att solsystemet nog var större än vad man tidigare trott.

Tysken Willibald Pickering observerade Merkurius den 18 mars 1504 och konstaterade ”Idag såg jag Merkurius!”vilket också är vad många kan utbrista idag. Fast det handlade förstås inte om någon passage framför solen den gången.

Min första Merkuriuspassage inträffade den 7 maj 2003 och vädret var då lika vackert som idag. Det kan väl möjligen bli fler framöver. Näst i tur en passage över en lågt stående sol den 11 november 2019 men man får vänta till den 7 maj 2049 för att få uppleva något som är jämförbart med idag. Om vädret är bra det vill säga.

Venuspassager är mer sällsynta. Den första observerades av den 21-årige Jeremiah Horrocks den 24 november 1639 tillsammans med den några år äldre vännen William Crabtree. De var de enda i hela världen som såg den. Horrocks hade själv beräknat att och när passagen skulle äga rum men all världens övriga astronomer (inklusive Kepler) hade missat den. Horrocks dog redan två år senare och ingen vet vad han annars hade kunnat uträtta. Det skulle dröja mer än 100 år, ända till den 6 juni 1761, innan någon åter såg Venus avteckna sig mot solen.

Jag hade turen att kunna se Venuspassagerna både den 8 juni 2004 och 6 juni 2012. Men det dröjer till nästa gång. Passagen den 11 december 2117 syns inte i Sverige, och knappt heller den som infaller den 8 december 2125. Man får nog ge sig till tåls till den 11 juni 2247.

Slutsatsen blir att det nog gäller att ta till vara dagens möjlighet. Men det är bråttom. Kl. 20.42 ikväll lämnar Merkurius solen. Jag skall strax ge mig av hemåt för att ställa upp mitt teleskop. Om jag lyckas ta någon bild lägger jag upp den här.

Tillägg: Hodie, vidi mercurium! Den lilla pricken längst ner är Merkurius och lite över mitten en solfläck.

NASA brukar hålla stor presskonferens ungefär en gång per år om att de upptäckt vatten på Mars. Media är på plats och nästan lika entusiastiska varje gång. Men den här gången är det faktiskt något alldeles extra man har att komma med.

Vad man kunde berätta om på en presskonferens tidigare ikväll var att mystiska svarta streck på sluttningar av berg som växer och försvinner beroende på årstid har fått sin förklaring. Klicka på bilden nedan för att få en animation.

Det handlar om flytande saltvatten i marken. Vattenånga och is har man känt till att det finns på Mars, men flytande vatten i betydande mängder på dagens Mars är något nytt.

Nyckeln är salt. På jorden är rent vatten flytande mellan 0C och 100C, på Mars i bästa fall mellan 0C och 10C. På vintern strör vi ut salt på vägarna för att sänka vattnets fryspunkt, smälta isen och på så sätt undvika halka. På Mars fungerar det på ett liknande sätt och med de salter som är aktuella är vattnet flytande mellan –70C och 25C.

Man vet inte hur stora mängder vatten det kan röra sig om men det kan vara mycket. Väldigt mycket. Kanske har en betydande del av de forntida oceaner som en gång kan ha täckt Mars inte förlorats ut i rymden utan istället hamnat i marken. Tidigare har man koncentrerat sig på möjligheten av liv i det avlägset förflutna men nu öppnas möjligheten att det faktiskt kan finnas liv på Mars nu, just nu. Kanske krälar det runt små mikrober i den fuktiga och salta marken.

Marsbilen Curiosity befinner sig på sluttningarna av Mount Sharp där man sett liknande svarta streck. Har man tur är de av samma sort och kanske Curiosity kan ta sig dit. Samtidigt får man vara försiktig. Curiosity är inte ordentligt steriliserad och förberedd för att ge sig in i områden där man kan hitta liv. Risken är ju att man förorenar med fripassagerare från jorden och blandar bort korten. Curiosity har heller inte riktigt de rätta instrumenten.

Men utforskningen fortsätter och det finns flera nya marsfärder på gång under kommande år. Och vatten bekvämt tillgängligt, om i lite saltaste laget, kommer att göra det lättare för människor att vistas där den dagen det blir dags.

Hur som helst, håll ögonen på det här. Det kan bli en spännande fortsättning.

Är det värt att gå upp klockan 5 i morgon bitti? Fullmånen går in i jordskuggan och färgas röd av gryningsljuset från Asien och skymningsljuset från Stilla havet. Resultatet beror mycket på hur vädret över jorden ser ut. Vid vissa förmörkelser blir månen blodröd och vid vissa nästan helt mörk. Det kan vara ett rätt imponerande och märkligt skådespel som utvecklar sig över några timmar. Det kan rentav te sig lite skrämmande.

Columbus använde sin kunskap om en förestående solförmörkelse när han behövde ta sig ur en knepig situation under en av sina resor till den nya världen. Infödingarna ville inte hjälpa Columbus och hans burdusa besättning men när han förutspådde att månen skulle bli röd som ett tecken på gudarnas vrede veknade de. Och Columbus kunde låtsas mana fram månen igen.

Fullmånen är också lite extra stor den här gången, en supermåne. Månens bana är lite avlång och råkar just denna gång vara full när den är som närmast jorden. Fast skillnaden är väl inte jättestor. Minst och störst ser i jämförelse ut ungefär så här:

Om du råkar vakna tidigt kan det vara värt att glänta på gardinen, och om du inte sett någon månförmörkelse tidigare kanske det till och med kan vara värt att sätta klockan på ring. Nästan gång det blir chans till en lika fin förmörkelse i Sverige är i juli 2018. Själv kommer jag dock att sova så länge jag får.

I våras kom rymdsonden Dawn fram till asteroiden Ceres och hittade, ja vadå? Ingen vet riktigt. Kan det vara is, salt, en vulkan eller en geyser? För den med livlig fantasi såg väl de första bilderna ut som att det handlade om en kvarglömd interplanetär fyr…

medan de senare bilderna antyder ett kraschat rymdskepp av något okänt blänkande material…

Du kan läsa mer om den märkliga rymdfärden här. Snart hoppas man kunna bestämma vad det handlar om för något, men i väntan på detta kan man rösta hos NASA på vad man tror att det är. Gör det!

NASAs presskonferens på NASA-TV precis avslutad. Fantastiska bilder och mer kommer på fredag. En närbild av en del av Pluto visar höga berg och ett landskap UTAN kratrar. Vilket tyder på att ytan är ung. Högst 100 miljoner år och kanske betydligt yngre. Pluto är ingen död värld, den lever och omformas. Hur kan det vara möjligt? Små världar som är aktiva brukar vara månar till stora planeter där deras inre knådas och hålls varmt av tidvattenkrafter. Men hur hänger det ihop när det gäller Pluto?

Det kom bilder av Plutos månar också. Särskilt av den största Karon med ett mörkt och mystiskt område som kallas… Mordor. Varför inte?

Slutsats: bäst TV i sommar kommer från NASA.

De första riktiga närbilderna på Pluto, och bekräftelse på att allt gått bra, kommer inte förrän förrän tidig onsdagmorgon svensk tid. Men tills dess kan man titta på den sista bilden New Horizons skickade innan det drog ihop sig på allvar: Gorgeous Pluto!