Det stormar rejält på Uppsala universitet. Debattartiklar publiceras och upprop signeras i en strid ström – inklusive av sex tidigare rektorer och prorektorer. Upprinnelsen är en debattartikel i DN författad av näringslivets forskningsberedning som i sin snurrighet bara överträffas av den rapport artikeln refererar. Jag kan själv berömma mig med att ha tagit täten i kritiken i och med en replik i DN. Näringslivets forskningsberedning har svarat tamt och oinitierat på replikerna medan konsistoriets ordförande bara kortfattat kommenterat händelseutvecklingen. Det har gått så långt att DNs kultursidor fått upp vittringen och tagit till orda om kuppförsöket.
Publikationen av näringslivets artikel, som argumenterar för att lärares och forskares inflytande vid val av rektor skall ”strypas”, förefaller dessutom ha samordnads med att motsvarande förslag gick till universitetets konsistorium bara några dagar tidigare. En av medlemmarna i forskningsberedningen är besynnerligt nog också lärarrepresentant i konsistoriet där hon agerade aktivt för förslaget. Konsistoriet lät sig klokt nog inte övertygas och det blev lyckligtvis bakläxa.
Det finns goda skäl för de upprörda känslorna. I grunden handlar det om att en rektor för ett universitet som Uppsala måste ha vetenskaplig kompetens och legitimitet. Ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att garantera detta är ett fullt fungerande kollegialt system där universitetets forskare och lärare är de som bestämmer.
Den vetenskapliga förankringen är en garanti för att ledningen inte tappar kontakten med den verksamhet den är satt att leda och att den sätter de vetenskapliga värdena i första rummet. Utvecklingen går på många lärosäten i en oroväckande riktning där det alls inte är självklart att akademiska ledare skall ha intresse, kunskap och erfarenhet av forskning. Följden blir att man hellre ägnar sig åt adminstrativa sysslor och universitetet helt enkelt tappar sin själ.
Om detta har jag skrivit mer på annan plats. Läs bland annat här och här på bloggen (och flera andra inlägg) samt min artikel i Axess.
Men konfrontationen med näringslivet handlar om mer än bara rektorsrollen. Näringslivets påverkan på universiteten går djupare ner i leden. Samverkan med det omgivande samhället är något som prisas och belönas. Det är bra till en viss gräns, i överskott skadligt och till slut rentav farligt. Kanske är det dags att släppa naiviteten och tänka lite på distansen? Vilka gemensamma ekonomiska intressen har redan hunnit byggas upp mellan universiteten och näringslivet? Hur påverkar detta trovärdigheten när det gäller forskningens och undervisningens innehåll? Vilka band knyts i minglet i Almedalen och i andra sammanhang? Det kan röra sig om avtal på hög nivå men också om enskilda forskares beroendeställning och egen ekonomiska vinning. Kanske man borde ta reda på hur det egentligen ser ut?
Det är dags att ta universitetens oberoende på allvar.
Hej Ulf!
Håller såklart i stor med dig. Dock bör man vara väldigt ödmjuk inför komplexiteten i frågan. Forskningens främsta roll är att bidra till allas vårt välstånd. Och frågan är då hur man bäst organiserar sig för att åstadkomma det.
Det finns poänger i rapporten, även om den inriktning som föreslås säkerligen inte är önskvärd. Men om man är öppen för diskussionen kanske man kan hitta en ännu bättre lösning än idag. För det är naivt att tro att forskare är oberoende altruister som, om lämnade helt fria, skulle ta de ”rätta” besluten i varje läge. Det finns mycket av prestige och egen vinning som inte är ekonomiskt driven men där forskare som investerat mycket prestige i sakfrågor drivs till felaktiga beslut av olika anledningar.
Man behöver också konstatera att forskning är en extremt bred aktivitet. Kanske behövs olika typer av styrning inom olika forskningsområden. Viss typ av forskning kan leverera samhällsliga värden på förhållandevis kort sikt, medan andra som de du representerar kanske har ett mycket längre perspektiv. Detta kräver naturligtvis olika styrning.
Mycket förnuftiga synpunkter! Man skulle kunna travestera lite på Ulf Danielssons inlägg och byta ut Näringslivet mot Politikerna:
”Det (samverkan) är bra till en viss gräns, i överskott skadligt och till slut rentav farligt. Kanske är det dags att släppa naiviteten och tänka lite på distansen? Vilka gemensamma politiska intressen har redan hunnit byggas upp mellan universiteten och politiker? Hur påverkar detta trovärdigheten när det gäller forskningens och undervisningens innehåll? Vilka band knyts i partikanslier, politiska nätverk eller i andra sammanhang?”.
Jag tror Ulf Danielsson är mycket medveten också om dessa faror.
Men i huvudsak håller jag med om vikten av ett kollegialt system där universitetets forskare och lärare har ett starkt inflytande. Ett system där både politiken och näringslivet också har sin plats.