Hörde jag rätt? Nej, det var nog trots allt till Crafoordsymposiet om svarta hål som vi hälsades välkomna. Roger Blandford och Roy Kerr skulle belönas. Kerr för att i början av 1960-talet ha räknat ut hur rumtiden kröker sig runt ett roterande svart hål och Blandford för teorier om hur svarta hål kan förvandlas från mörka avgrunder till de allra starkast lysande fyrarna i hela universum. Och dessutom med på symposiet Kip Thorne – som inte bara är en av de som möjliggjort upptäckten av gravitationsvågor utan dessutom är fysikern bakom filmen Interstellar. En hjälte med andra ord,

Svarta hål är de mest extrema maskiner som tänkas kan. Bokstavligen. Genom att pressa den allmänna relativiteten till sin allra yttersta gräns kan det i omgivningen av svarta hål miljoner eller miljarder gånger tyngre än solen i galaxernas centra skapas strålning intensivare än någon annanstans i hela universum. I områden mindre än vårt solsystem kan det stråla många gånger kraftigare än hela galaxer av vanligt slag. Jag har själv sett ett av monstren en gång. Kvasaren 3C273 i Jungfruns stjärnbild. Nätt och jämnt synlig som en ljussvag stjärna med en 6 tums reflektor men detta över ett avstånd på mer än 2 miljarder ljusår.

Ett sådant svart hål omges av intensiva jetstrålar och.en lysande skiva av virvlande plasma. En bit ovanför det svarta hålet och skivan svävar koronan. En flera miljarder grader het struktur av magnetfält och elektroner i snabb  rörelse som ger ifrån sig kraftig röntgenstrålning som i sin tur belyser skivar. När ett svart hål plötsligt blixtrar till för att lysa särskilt starkt är det koronan som efter att ha dragit sig tillbaka mot det svarta hålet tar ett plötsligt skutt uppåt. Som en katt som kurar ihop sig och gör ett utfall. Ungefär så här ser det ut:

Fast egentligen inte. Bara om man bortser från hur den krökta rumtiden förvrider bilden till oigenkännlighet och gör att inget skyms av det svarta hålet. Alla delar av skivan syns på samma gång. Kolla Interstellar!

Men var kommer energin egentligen ifrån? Hur kan strålningen vara så stark? Det roterande svarta hålet omges av ergosfären som är belägen utanför horisonten och det är därför möjligt att resa in i ergosfären och ta sig ut igen. Bara man aktar sig för horisonten. Det som gör ergosfären speciell är att man innanför den omöjligt kan stå emot hur det roterande svarta hålet får själva rummet att röra sig i en virvel. Inte ens en ljusstråle rör sig tillräckligt snabbt för att kunna ta sig uppströms i virveln.

Om det görs på rätt sätt kan materia som faller in i ergosfären klyvas i en bit som trillar in i det svarta hålet och en som kommer ut med en förhöjd fart. Energin tas från det svarta hålet som istället roterar lite långsammare. I praktiken är det elektriska och magnetiska fält som är ansvariga och transporterar upp energin till koronan. Typ så. Riktigt säker på hur det går till är man väl inte.

Det riktigt spännande är att alltmer av detta kommer att bli möjligt att se. Listiga mätmetoder och nya teleskop gör att vi snart kommer att ha äkta bilder av hur det ser ut. På riktigt. Som i Interstellar.

Men kanske gravitationsvågorna är det allra mest fantastiska. Genom dem kan vi inte bara se de svarta hålen – vi kan komma i direkt fysisk kontakt med deras krökta rumtid. Med hjälp av bland annat de animationer som låg bakom Interstellar – fast mycket mer avancerade och häpnadsväckande – visade Thorne vad som egentligen händer när svarta hål kolliderar. Man kan se hur de svarta hålen dras ut till två avlånga svarta droppar som sträcker sig mot varandra och förenas när deras spetsar möts till en stor vibrerande droppe. Men vad som är än märkligare är att simuleringarna visar hur det handlar om inte ett par utan två par av spetsar som möts. Och hur det för ett kort ögonblick bildas en liten munk med ett hål i! En tunnel kanske något hundratal meter tvärsöver som man skulle kunna dyka igenom. Om man är snabb. Hur konstigt får universum egentligen vara? Jag slutar aldrig att förundras.

Det kommer att handla mycket om svarta hål framöver i den fundamentala fysiken. Det är passande att de utgör scenen för de allra mest dramatiska händelserna i vårt universum samtidigt som det är just där, på horisonten vid randen mot det svarta som den allra största av alla gåtor finns. Vad gömmer sig på andra sidan och hur hänger kvantmekaniken och gravitationen egentligen ihop?

Igår delades Crafoordpriserna ut och på kvällen middag på Grand Hotel med Kungen. Hade själv en inte pjåkig bordsplacering mellan Kip Thorne och Gerard t´Hooft (Nobelpris 1999). Beroende på vilket håll jag vände mig åt olika omtumlande perspektiv på de svarta hålen och vart de möjligen leder.

Nog dags att se Interstellar ytterligare en gång.