Spänningen var stor. Hawking skulle ge sin sammanfattning och avslutande kommentarer. Dagen började vid 11 och 12.10 kom Hawking in.

Assistenterna hjälpte till att få ordning på tekniken och han kunde börja. Några pipanden, datorrösten läser några välformulerade meningar. En paus och några pipanden innan rösten kommer tillbaka. Hawking inledde med en kortare historisk överblick och påpekade att det var många år sedan det var så mycket intresse kring ämnet. Många olika försök har gjorts att lösa gåtan men alla har enligt Hawking misslyckats.

Men, hävdar han, det han presenterade i tisdags var verkligen en lösning på paradoxen. Informationen om det som trillar in lagras som spår på horisonten – supertranslationer– som sedan ger avtryck i strålningen. Något behov av högenergifysik finns inte. Han vidhåller alltså. Han har löst problemet.

Föreläsningen är kort och saknar ekvationer av naturliga skäl. Det gör det svårt att riktigt förstå och bedöma det som sägs. Viss förvirring kan uppfattas i salen efter föredraget innan Paul Davies tar vid för att avsluta och sammanfatta.

Davies inleder med att säga att han hört så mycket om informationsparadoxen under den senaste veckan att det räcker för 40 år till. Publiken småskrattar. Han plockar bland lite olika infallsvinklar och hans budskap blir väl huvudsakligen att problemet inte riktigt är löst än. Några egentliga reflektioner över vad Hawking sagt blir det egentligen inte.

Jag känner en viss frustration. Det var många frågor som aldrig ställdes och en hel del perspektiv som aldrig kom till sin rätt. De framsteg som gjorts inom strängteorin under de senaste 20 åren och hur de passar in var inget som det diskuterades särskilt mycket om under veckan.

Och vad tänker Hawking egentligen? Jag sneglar lite försiktigt på honom. Vad tycker han om all uppståndelse? Kan det vara så att han faktiskt förstår något som vi andra inte greppat än – något som han inte fullt ut förmår förmedla? Information som inte riktigt slipper ut?

Jag har flera gånger fått frågan om Hawking kan jämföras med Einstein och vad hans storhet består i. Mitt svar har alltid varit det samma: Hans största vetenskapliga bidrag är och förblir den teoretiska upptäckten av Hawkingstrålningen på 1970-talet. Dessutom har han spelat en oöverträffad roll när det gäller att popularisera naturvetenskapen. Ingen har som honom personifierat människans okuvliga nyfikenhet. Han är unik och behöver inte jämföras med någon annan.

Återstå att se vad hans påstådda lösning leder till. Vi får se. Och så snart något händer lovar jag att skriva om det.