Om man vill smyga in en förändring av högskolans uppdrag är 18 juli ett perfekt datum. Det är nog just då som universiteteten befinner sig i sin allra djupaste sommarslummer. Det är länge sedan vårens sista tentor rättats och det dröjer lika länge till innan allt börjar om med omtentor och kurststarter. Ministern för forsknng och högre utbildning får gratuleras till att så skickligt prickat rätt i tid.

I en ekointervju presenteras ett lagförslag som för den oinvigde mest låter som en korrigering av ett korrektur: breddad rekrytering skall ersättas med breddat deltagande.

Några lundateologer fattade emellertid galoppen, trillade ur hängmattan och tog bladet från munnen på SvD- brännpunkt.  För att uttrycka det koncist och utan omsvep observerade lundensarna att ministern helt enkelt vill ha högre genomströmning på högskolan men att det inte får kosta ett skvatt. Oavsett om studenterna vill eller kan skall de släpas genom utbildningen och få sin examen. Och detta utan att ge avkall på kvaliteten.  Makten har talat.

Den korta ekointervjun ger inte många detaljer om hur ministern resonerar, och den fåordiga promemorian antyder att den nya formuleringen bara bättre beskriver vad som faktiskt redan görs, men ministerns replik till lundensarna är glasklar och bekräftar farhågorna

”Brett deltagande handlar inte om att sänka krav, utan om att låta lärandet stå i centrum. Det handlar om att studenterna ska få möta en pedagogik som inte utgår från traditioner, utan som utgår från vetenskap om lärande.”

Högskolorna missbrukar alltså sina resurser medan undervisningen är mossig och ovetenskaplig. Ministerns lösning är elegant: ”låt lärandet stå i centrum!” Ministern klagar i sin replik dessutom över att inträdet i högskolan för många blir som att komma till en annan värld. Och jag hoppas verkligen att det är just så. Högskolan skall inte vara en förlängning av grundskolan och gymnasiet utan erbjuda vuxna och motiverade människor utblickar till nya världar under eget ansvar. Läs och lyssna också till Göran Rosenbergs analys.

Det verkliga problemet med högskolan är nog snarare en allt större slätstrukenhet som inte gör intryck på någon. Stora studentgrupper föses ihop inom samma utbildning med enorma skillnader i förutsättningar och förväntningar.  En lösning som jag själv argumenterat för (tex här och här) är en differentiering mellan olika högskolor. Alla kan inte stöpas i samma form. Med en differenterad undervisning där läraren inte behöver slitas mellan ytterligheter vad gäller förmågor och förväntningar kan varje student få vad den behöver. För vissa innebär detta en praktisk yrkesutbildning med regional relevans och för andra möjligheten att känna fläkten från ett internationellt forskningsuniversitet. Men en sådan åtskillnad är nog inget som ministern vill veta av.

Det finns brister i studentunderlaget som nog inte kommer att åtgärdas i första taget. Vi får nog leva med att många alls inte har de nödvändiga förkunskaperna. Men att baxa den som varken kan eller vill över en nedsänkt ribba vinner ingen på. Ett bättre sätt att öka bredden är det tekniskt-naturvetenskapliga basåret vilket några företagsledare har fattat på DN-debatt.

Vill man satsa på breddad rekrytering och deltagande är detta något konkret med utsikt att fungera. Basåret är en gymnasieutbildning som sker i högskolans regi och ger den andra chans som många behöver efter ett undermåligt gymnasium. Men som det nu ser ut är det upp till högskolan själv att sätta av de resurser man anser är lämpliga. Bättre vore nog att lyfta ut basåret som en särskild post med separat finansiering och som ett särskilt uppdrag. Gärna spritt över landet för att fånga upp de förmågor som minstern fruktar skall gå förlorade.

Vad som bekymrar mig mest är nog hur universitetens ledningar kommer att reagera på de nya direktiven. En rimlig gissning är väl att man ytterligare ökar kraven på återrapportering från institutioner och fakulteter. De kommer att få  ange vad de gjort, vilka resultat som uppnåtts och vad som planeras. Kanske går det också att hitta på någon fiffig indikator att mäta som i bästa NPM-anda kan omvandlas i pengar. Därtill kommer reglementet kring pedagogisk vidareutbildning att stramas upp. Allt för att blidka ministern. Många extra timmar av meningslöst torrsimmande pappersarbete kommer att tas från lärarnas undervisningstid och kontakt med studenterna. Något breddat deltagande eller ökad genomströmning lär det knappast bli som ett resultat av detta. Men det finns ju mer man kan göra.

Sänkta krav vill ministern inte ha, men hur avgör man om kraven sänkts? Med ett förändrat innehåll, bättre anpassat till de nya studenterna och den nya pedagogik som ministern efterfrågar, är det inte svårt att sopa igen spåren. Det har gjorts förr.

Så småningom kan nog ministerns dröm om högskolan bli verklighet: en foglig kugge i samhällsmaskineriet där ingen behöver utsättas för svåra eller främmande tankar.