Spoilervarning, läs på bloggen också om tidigare avsnitt.

Temat under den gångna veckan har varit astrobiologi. Våra hjältar har under ett antal försök att via portalen nå universums mittpunkt (var den nu kan ligga) hamnat alldeles galet. Vid ett tillfälle damp de ned i vad som ser ut som en tropisk skog. Trots att det rimligen handlar om en avlägsen planet, som väl kan befinna sig var som helst i universum, verkar allt ändå märkligt bekant. Atmosfären har dessutom en lämplig sammansättning som gör det möjligt att andas, och planetens tyngdkraft verkar vara ungefär som jordens. Monstret de träffar ser i och för sig förskräckligt ut och dess avsikter, även om de till en början är oklara, ligger helt i linje med vad Hans och Greta råkade ut för. Men just detta är nog det allra märkligaste. Hur kan det vara möjligt för Asrin, Lima, Max och professor Styregaard att överhuvudtaget kunna äta den mat som monstret försöker lura i dem? Är inte risken rätt stor att de helt enkelt blir förgiftade? Och monstret borde väl också ta sig en funderare över vad det vågar sätt upp på menyn? Man skulle ju kunna tro att livets kemi kan skilja sig rätt rejält på en främmande planet. Om det nu inte finns någon slags grundprincip som är densamma överallt? Kanske allt liv är baserat på DNA-molekyler, aminosyror och proteiner? De bär som professorn hittar har förvisso en olustig effekt som är en antydan i denna riktning,  Men hur liv på andra planeter kan gestalta sig har hittills varit okänt och Julkalendern ger i detta sammanhang en viktig ledtråd.

De senaste dagarna har barnen kämpat för livhanken på en planet till synes helt täckt av is och snö. Förmodligen handlar det om en stor måne i omloppsbana kring en jätteplanet som Jupiter eller större. Den uppmärksamme kan ju på himlen ibland ana en stor planet med ringar och ytterligare någon måne. Vi har redan innan Julkalendern känt till att jätteplaneter är vanliga och de som finns i vårt solsystem har flera större månar. Det är vanligt att de är rejält isiga, och under istäcket döljer sig ofta djupa hav. Saturnus måne Enceladus är ett intressant exempel med geysrar som sprutar ut vattenånga…

Planeten Asrin, Lima, Max, och så småningom professor Styregaard, hamnat på kan alltså mycket väl vara en ganska typisk jordliknande planet. Olyckligtvis är nätterna rejält kalla – det hävdas att temperaturen går ner till den absoluta nollpunkten, minus 273 grader. Värme innebär rörelse och vid den absoluta nollpunkten upphör alla skakningar och de flesta ämnen stelnar till is vid långt högre temperaturer. När det gäller kväve och syre strax under 200 minusgrader. Detta innebär att hela atmosfären nattetid regnar ner som vätska och sedan fryser till is. På morgonsidan tinar allt upp igen och atmosfären återställs. Den sovsäck som professor Styregaard har med sig när hon räddar barnen måste alltså var av ett sällsamt slag för att klara påfrestningarna. (Detta gäller också tältet.) Man har spekulerat i att någonting liknande kan vara fallet vid årstidsväxlingarna på Pluto, men mycket tyder nu på att stora delar av Plutos atmosfär klarar även den värsta midvintern.

Det är nu bara en dryg vecka kvar tills dess att tiden stannar. Oroväckande skakningar drabbar världen. Möjligen rör det sig om kraftfulla gravitationsvågor som på något sätt alstras i samband med den analkande katastrofen. En slags rymdbävning som i sin tur orsakar en jordbävning. Just i år har ju Nobelpriset i fysik gått till de första direkta mätningarna av gravitationsvågor från kolliderande svarta hål (leta runt på bloggen om mer i ämnet!), men dessa kommer inte i närheten av den styrka det handlar om i Julkalendern. För att orsaka jordbävning skulle det krävas två kolliderande svarta hål på ett  avstånd av bara några tusen kilometer.

Men att det har att göra med gravitationsvågor är förstås bara en ren spekulation.

Mer om rymdbävningar.