Mira i Rakel får stopp på tåget, Ivar finner sin Greta och Anna-Karin får sin farfar och farmor. Och det svarta hålet försvinner med en Hawkingsk puff på självaste julafton. Och Sören får växa upp. En överkoppling sker till ännu en ny världshistoria där allt är ordnat till det bästa.

Men en tanke gnager i bakhuvudet. Alla dessa andra världshistorier som vi fått följa och som krävs för att allt skall gå ihop, nog måste de fortfarande finnas där och existera parallellt med den nya? Och vara precis lika verkliga? Jag börjar rita upp diagrammen. Rakel far dit och Mira far dit. I den verkligheten överlever Sören i den inte… Och där en Vilgot med ovårdat skägg och där en Anna-Karin. Det blir komplicerat. Jag lägger ner pennan.

Men det finns också en annan möjlighet. Tidsresor kan ju trots allt vara möjliga också utan denna härva av parallella verkligheter. En enda världshistoria där allt är, och var, bara på ett sätt. Vad som krävs är att resan tillbaka i tiden förändrar det förflutna på just precis det sätt som krävs för att den framtida tidsresan bakåt i tiden skall bli möjlig. Runt runt i tiden på ett motsägelsefritt sätt. Det skulle alltså vara omöjligt för Mira, eller Rakel, att 1920 göra annat än just det som banade väg för det som hände 2020. Kan det vara just så det gick till? Att den verkliga verkligheten är just den där Sören lever till de dryga 100 för att berätta sin historia?  Där han får träffa Mira i ett avslut i paritet med bröderna Nolans Interstellar? De andra historierna vi fått följa skulle alltså aldrig ha varit verkliga? I själva verket existerar de inte på annat sätt än som minnen hos Mira och Rakel och är inte mer verkliga än drömmar. Inbillningar som skapats till synes spontant för att tidsresorna logiskt skall hänga ihop?

Jag struntar i diagrammen. Ja, just så måste det vara.