Tillägg: Ledarsidan på SvD har fattat vad det handlar om.

Tillägg igen: En replik på en replik.

Har skrivit en artikel till stöd för Dick Harrison på Brännpunkt om hur kunskapsnivåerna faller på universiteten. Läsare av bloggen (se här och länkar vidare bakåt) vet att jag nyligen också debatterat skolan. Faktum är att det finns flera samband – mer lite längre ner.

På Brännpunkt levererar jag ett bidrag till lösning när det gäller just universiteten. Halvera dem i storlek! Det handlar om att ge rätt utbildning till rätt personer. Internationella forskningsuniversitet skall ta hand om utbildningar där det krävs akademiska spetskunskaper – detta kan också inkludera många civilingenjörsutbildningar – medan högskolorna skall ta hand om breda yrkesutbildningar för de stora studentgrupperna. Vill man höja kvaliteten i den högre utbildningen skall man alltså halvera antalet studenter på universitet som tex Lund och Uppsala med bibehållna resurser och på så sätt höja antagningskraven och möjligheterna att ge en riktigt bra utbildning. Samtidigt ger man resurser åt andra högskolor och låter antalet studenter öka där. Det handlar alltså om arbetsdelning där alla får den utbildning de behöver och vill ha.

Men som jag antydde finns det en koppling mellan haveriet på universiteten och kunskapsrelativismen i skolan. De är i grunden samma andas barn. Till en del handlar det om att förkunskapsnivåerna för högre studier sjunker som en följd av hur illa ställt det är i skolan och att så många fler förväntas läsa vidare. Men det handlar också om något än mer djupgående. I DN-kultur, som en intressant uppföljning på min, Christina Mobergs, Christer Sturmarks och Åsa Wikforss artikel på DN-debatt, beskriver Bengt Gustafsson om hur representanter från skolverket resonerar när man vill försvara sakernas tillstånd. De hävdar helt enkelt att ungdomar är helt främmande för naturvetenskap och att det inte går att väcka intresse om man inte kör just det kunskapsrelativistiska spåret. I själva verket slår detta resonemang tillbaka på de som har ansvaret för den svenska skolan. Det är de själva som saknar nyfikenheten och förståelsen och vill pådyvla de yngre samma trista och resignerade syn i tron att alla andra likt de själva i grunden delar den. Vägen framåt måste istället vara mindre av kunskapsrelativism där kreationism och vidskepelse jämställs med vetenskap, och istället fler lärare och skolpolitiker som också själva drivs av en genuin nyfikenhet och glädje över att få berätta om allt det man kan läsa ut ur naturen och universum omkring oss.

På universiteten har det lyckligtvis inte gått lika långt, men inom många utbildningar kan man se en liknande trend där kunskapen i praktiken nedvärderas. Nivåerna sjunker, kurser förenklas och förklaras onödiga och byts ut. Utåt håller man masken och många lyckas nog lura också sig själva att allt bara är till det bästa och att det nog inte är så farligt ändå. Och argumenten är i grunden de samma som hos författarna till skolverkets läroplaner: studenterna drivs inte av nyfikenhet. Kunskap i sig är inte intressant, det enda som räknas är det som leder till anställningsbarhet i det korta perspektivet.

Studenter är olika. Alla är inte intresserade av samma saker. På dagens universitet ges inte studenterna möjlighet att utveckla sin fulla potential. Det handlar dels om de som vill läsa så mycket de kan av nyfikenhet oavsett om man har sikte på en forskarkarriär eller om man vill bli ingenjör med ambitionen att skapa det som ingen tidigare föreställt sig vara möjligt. Men också de som vill ha en handfast och konkret yrkesutbildning utsätts för ett svek när de tvingas författa meningslösa examensarbeten på en överakademiserad utbildning.

Kalla allt vid sina rätta namn och inför en tydligare arbetsfördelning. Utbildning för breda studentgrupper vid högskolor där arbetsmarknadens behov får spela en viktigare roll. Utbildning för en framtid vi inte kan förutspå vid universiteten. Men också ett system som uppmuntrar rörlighet och gör det möjligt att under livet byta karriär. Kandidat vid en högskola och en master vid ett universitet.

Det viktigaste målet för ett universitet kan inte vara att vara störst till varje pris. Bäst är heller inte så dumt.

P.S. Här svar på tal med hjälp av eget mynt från Neil deGrasse Tyson (som ligger bakom en uppföljare till Carl Sagans ”Cosmos”) till en rappare som drivit kunskapsrelativismen lite väl långt.