Det handlar om ett systemfel. Skandalen på KI är ingen enskild händelse utan utgör del av ett mönster som många varnat för under många år. Politiker, universitetsledningar och forskningsråd drömmer om att visa handlingskraft och genom satsningar på enskilda undergörare åstadkomma storverk och vinna Nobelpris åt landet. Universitetsledningar utsätts för intensiv lobbying från interna eller externa intressegrupper och försöker med varierande framgång visa upp sig som framsynta och målinriktade. Resultatet blir grandiosa och dyra satsningar på att rekrytera storstjärnor som sedan ofta snöpligt går i stöpet. Det finns helt enkelt en övertro på vad enskilda personer kan åstadkomma och detta gäller också vad man kan förvänta sig av rektorer och andra personer i ledande ställning. På DN-debatt 2016-02-18 slår Arvid Carlsson med flera huvudet på spiken i frågan.

I den bästa av världar drivs forskaren av en nyfikenhet att förstå världen och en vilja att göra den bättre. I den verkliga världen spelar prestige, bekräftelsebehov, tävlingslust och i vissa fall pengar och egen vinning också en roll. Detta är naturligt och mänskligt. Mixen ser olika ut för olika personer och inom olika fält. Men praktiskt taget alla förändringar av forskningens och universitetens villkor som genomförts under senare år har mer eller mindre medvetet bidragit till en förskjutning mot den senare typen av drivkrafter. Det är i ett sådant klimat som frestelsen att överdriva betydelsen av de egna resultaten eller till och med att fuska växer.

Men det finns också en oroande tendens till okritisk självhävdelse som kan spåras såväl i enskilda forskares desperata kamp efter anslag som i universitetens marknadsföring av den egna forskningen och undervisningen. Kan man verkligen lita på vad universitet och högskolor skriver när de berättar om hur fantastisk deras forskning och utbildning är och vilken gyllene framtid deras studenter går till mötes?

De förebilder som lyfts fram för unga forskare är karakteristiska för tankemönstren. Man tränas av konsulter att formulera ansökningar som helt saknar det självkritiska tänkande som annars skall karakterisera vetenskapen. Det handlar inte längre om att med liv och lust hänge sig åt själva forskningen utan man skall istället sträva efter att bli en forskningsledare som administrerar pengar och låter andra mindre framgångsrika forskare sköta jobbet. Hur många unga talanger skall dränkas i pengar och offra sin intellektuella kraft på detta sätt?

Det står klart att man måste anstränga sig för att ge ny och omvälvande forskning förutsättningar att blomstra. Det finns ett nödvändigt drag av elitism inom forskningen. Men ett hierarkiskt system styrt av en kortsiktig önskan att visa handlingskraft och snabba resultat kan aldrig hitta rätt hur välformulerade de strategiska dokumenten än tycks vara. Politiker måste komma till insikt om att den bästa forskningen inte kan beställas fram och universitetsledningar om att det är dumt att sälja sin integritet för pengar eller fåfänga löften om att stiga i ranking.

Det sätt som forskningens villkor förändrats på under senare år har ökat risken för fusk, intressekonflikter, överdrivna påståenden och bristande insyn. Det är ett internationellt fenomen men Sverige håller sig väl framme. Det finns god anledning att tro att de oegentligheter som förekommit redan skadat förtroendet för universiteten och vetenskapen. Händelsen vid KI kan på ett dramatiskt sätt förstärka en olycksbådande utveckling.

Vad som nu måste till är:

1. Ökade fasta forskningsanslag till universiteten och ett slut på besinningslösa jättesatsningar utan vetenskaplig grund. Forskningsmedel måste konkurrensutsättas men det sker bäst genom fler anslag av rimlig storlek och utan övertro till enskilda ledningspersoners nycker. Läs gärna min replik på DN-debatt 2015-09-15.
2. Den kollegiala styrningen av universiteten måste återupprättas och utvecklas snarare än avvecklas. Läs UNT-debatt 2016-02-05 där jag och andra forskare i Uppsala skriver om hur utvecklingen nu riskerar att gå åt fel håll i och med den nyligen framlagda ledningsutredningen där linjestyrning och new public management i praktiken föreslås bli norm.

Universitet kan inte styras på samma sätt som företag eller statliga verk. De värden man har att förvalta är av ett annat slag än de som kan kopplas till kvartalsrapporter och mandatperioder. Vetenskapen utgör själva fundamentet för vår civilisation och den med hjälp av det kritiskt vetenskapliga tänkandet ackumulerade kunskapen utgör en förutsättning för vår överlevnad. Det är universiteten som måste stå starka och omutliga om världen omkring skulle rasa. Om förtroende för dem försvinner, eller snarare, om de inte längre förtjänar förtroende, handlar det inte bara om att tillväxtkurvor och rankingindex påverkas på ett negativt sätt. Det handlar om något på sikt betydligt allvarligare och farligare.

Det som nu nått klimax genom skandalen på KI handlar om hur stat, universitet och många som arbetar inom sektorn tillsammans förfuskat ett arv som världen inte klarar sig utan. Om vetenskapens företrädare inte längre förtjänar sitt förtroende riskeras allt det som det moderna samhället står för. Det räcker inte med att tillsätta kriskommissioner med uppgift att släta över och rädda enskilda lärosätens eller personers rykten och ställning. Hela sektorn måste stilla sig, reflektera över de djupare värdena, och skapa nya och förändrade spelregler. Om man lyckas kan de av oss som vigt vårt liv åt vetenskapen åter göra oss förtjänta av omvärldens förtroende.