Att skrämmas med säck och aska fungerar inte längre, nu gäller det att ingjuta framtidshopp. Så resonerar många av dem som engagerat sig i klimatfrågan. Johan Rockström hör i sitt populära sommarprat till en av dessa och fick nog många att känna tillförsikt och en vilja att bidra på bästa sätt. All heder åt detta.
Men kanske skrämsel fortfarande har sin plats? Här kommer ett resonemang med referenser i sex steg som kan leda ner i den djupaste avgrund av klimatångest. Håll till godo.
1. I senaste IPCC rapporten från 2013 finns fyra scenarier. Tre av dem bryter mot tvågradersmålet — dvs ambitionen att inte låta jordens medeltemperatur stiga med mer än två grader över förindustriella nivåer. Det enda som nätt och jämnt klarar ribban är en extrem och alltmer orealistisk variant, RCP2.6, där utsläppen kulminerar 2020 och man senare under seklet har negativa utsläpp – dvs man plockar ner mer koldioxid från atmosfären än man släpper ut.
2. En ny rapport från Climate Tracker visar att tvågradersmålet i praktiken håller på att spricka. De åtgärder som diskuteras på politisk nivå, och som det skulle vara en stor framgång att få igenom, är otillräckliga.
3. Oljebolaget BP gör sina egna prognoser av hur utsläppen kommer att öka. De förutspår 25% högre utsläpp av växthusgaser till 2035 vilket är långt över en acceptabel utveckling och bekräftar återigen att tvågradersmålet är utom räckhåll. Jämför RCP2.6.
Om detta stämmer blir slutsatsen att tvågradersmålet är svårt eller omöjligt att uppnå och att inget heller tyder på att vi kommer att klara det. Men det blir värre.
4. En av de ledande klimatforskarna, James Hansen, hävdar att tvågradersmålet inte är tillräckligt ambitiöst satt. Målet borde snarare vara att hålla sig under en grad. Han pekar på risken för plötsliga större och potentiellt katastrofala händelser i samband med smältande polarisar.
5. Hur väl förmår man uppskatta effekterna av klimatförändringarna på samhället? Det är en sak att räkna fram höjningar av temperatur och havsyta, men hur reagerar de som blir utsatta? En aktuell fråga gäller folkförflyttningar. I Time Magazine refereras studier där man menar att flyktingvågor redan nu delvis kan finna sin förklaring i klimatförändringar.
Om detta stämmer räcker inte tvågradersmålet och redan betydligt lägre nivåer får omfattande konsekvenser.
Men trots alla dessa svårigheter finns det väl ändå goda skäl att tro att vårt samhälle har kraften att klara det? Budskapet är att om vi bara satsar på grön innovation och ställer om tekniken kommer vi inte att behöva försaka något väsentligt. Vi kommer i princip att kunna konsumera på samma glada sätt som nu och tillväxten ändrar bara färg från svart till grön.
Alla håller inte med.
6. På DN-debatt 2015-07-26 kan man läsa om hur effektivisering tack vare teknisk utveckling tenderar att ätas upp och ge en rekyl. När flyget gör av med mindre bränsle och blir billigare flyger vi mer och miljövinsten försvinner. Vad värre är, den genererade tillväxten av den gröna innovationen ger en ökad köpkraft som gör att de totala utsläppen blir större än vad de var innan. Vinst vänds i förlust.
Om ovanstående nedslag bland omskrivna rapporter någorlunda beskriver verkligheten ligger vi illa till. Det är i praktiken omöjligt att klara tvågradersmålet utan exceptionella åtgärder och dessutom är målet inte tillräckligt ambitiöst. Till råga på eländet finns en risk att det goda vi gör missbrukas så att det blir etter värre.
Kan de vara så illa? Kom gärna med invändningar.
Är det inte en fara att man tappar bort detaljerna om man
bara studerar global temperaturökning? Jag menar att man borde studera varje
klimatzon för sig för att dra slutsatser. Vad händer om det i en zon drar iväg
och blir kallare och en annan ännu varmare? Detta ser man ju inte i ett globalt
medelvärde.
Sedan finns det cykliska förändringar som är olika i de
olika klimatzonerna. Dessa borde man subtrahera från temperaturserierna innan
man drar några slutsatser. Det som blir kvar kan ju visa en mänsklig påverkan
pga. växthusgaser.
Se denna studie av Europeiska kontinenten:
http://www.clim-past.net/9/447/2013/cp-9-447-2013.pdf
Det finns två cykler på resp. 200 år och 65 år som påverkar
temperaturen. Ibland samverkar de och vi får kraftiga temperaturtoppar eller
mini-istider. 65års perioden har funnits i minst 1400 år och kallas
Atlantic/Pacific Oscillation.
Se fig 6. där man extrapolerat fourierserien och vi kan
förvänta oss 1940-talets kalla klimat om 15-20 år i Centrala Europa. Därmed
inte sagt utan att det kan bli det omvända i nån annan zon.
Det finns å ena sidan grund för stark pessimism vad gäller tillståndet och de lama reaktionerna från samhället. Å andra sidan finns möjligheter med tekniska effektiviseringar till låg kostnad, se t ex Stern-rapporten. För det tredje löser inte tekniska effektiviseringar allt, t ex den västerländska köttkonsumtionen och flygresandet måste begränsas i volym, där finns ingen möjlighet till de effektiviseringar som krävs. Vi behöver bestämma vart vi ska och hur vägen dit ser ut. Och då krävs folkbildning, förändring upplevs ofta som hot om man inte ser den större bilden.
För att få fart på utvecklingen tror jag det behövs:
1. Ett visionsarbete. Hur kan ett framtida fossilfritt/magert samhälle se ut? Vilka aktiviteter vill vi prioritera? Kanske dags att byta ut en del materiell konsumtion mot annat som ger högre välbefinnande? Kan detta scenario till och med upplevas attraktivare än det samhälle vi har idag? Inte omöjligt. Ett problem idag är dock att forskarna är så specialiserade, få förmår sätta ihop en helhetsbild.
2. Det krävs olika former av styrmedel för att öka takten på effektiviseringarna. Det behövs ökade skatter på bensin, diesel och flygfotogen, för att få fart på effektivisering och bädda för teknikskiften. Hur får vi acceptans för detta? Kanske om skatterna används till ett specifikt populärt syfte? Alternativt att intäkterna av en ökning av bensinskatten går tillbaks i form av ett avdrag i inkomstdeklarationen, hela befolkningen får dela. Ger en Robin Hood-effekt, någon däremot?
Summa summarum, mycket visionsarbete och pedagogik för att få acceptans för nödvändiga styrmedel. Då kanske vi kan läsa en mer optimistisk krönika om några år!
Det är rätt intressant med visionärer som talar om vad VI behöver eller måste göra. Vilka är vi? Är det vi i Sverige som redan är bäst i den fossilfria klassen? Är det Kina som startar ett nytt kolkraftverk i veckan, eller är det ISIS och andra som passerat gränsen till certifierat vansinne? Den pedagogiska utmaningen verkar i det närmaste oöverstiglig.
Alla levande människor vill ha det bra eller bättre, och för det krävs energi som man knappast kan förneka dem som lever i misär. Så energiförbrukningen kommer med nödvändighet att öka när människor reser sig ur fattigdom för att nå en dräglig tillvaro.
Det VI (i den fredliga och utvecklade delen av världen) kan göra är att satsa ännu mer på att få fram ekonomiskt konkurrerande alternativ. Men tyvärr har vi även Jevons Paradox, vilken tyder på att effektiviseringar i energiförbrukning leder till ännu större och accelererande energiförbrukning. Och hittills har ingen energikälla ersatts av någon annan. Bara nya har tillkommit. Det ser alltså rätt mörkt ut.
Enligt Hans Rosling kommer vi att bli ca 11 miljarder på jorden innan seklet är till ända.
Befolkningspyramiden blir stationär och tyvärr miserabel. Alldeles för många i hög ålder med stora vårdbehov.
Antibiotikaresistenta bakterier kommer att göra det omöjligt att bedriva en rationell sjukvård.
Naturresurser som färskvatten, olja, sällsynta jordartsmetaller, metaller till katalysatorer, brukningsbara jordar och fosfor kommer att bli en bristvara.
Kommer vi att kunna leva tillsammans på denna enda kända beboeliga planet utan att ta till vapen om de sinande resurserna?
Som jag förstår mig på hur vi människor är funtade dvs hur vi genom evolutionen blev människor, kommer uppgiften bli oss övermäktig.