Forskare som hittar på data och studenter med fusklappar – finns det ett samband? Jag tror det.

Häromdagen lyssnade jag till Alan Leshner, tidigare ordförande för amerikanska AAAS (The American Association for the Advancement of Sciences), chefredaktör för Science och rådgivare till ett par presidenter. Han var rätt orolig för hur olika oegentligheter redan påverkat förtroendet för vetenskapen. Han nämnde fusk, intressekonflikter, överdrivna påståenden, bristande insyn etc.

Det finns nog en utbredd känsla hos många att riskerna har ökat under senare år. Än så länge kan man väl inte påstå att problemet är utbrett men även enstaka inslag kan få förödande konsekvenser.

I den bästa av världar drivs forskaren av en nyfikenhet att förstå världen och en vilja att göra den bättre. I den verkliga världen spelar prestige, bekräftelsebehov, tävlingslust och i vissa fall pengar och egen vinning också en roll. Detta är naturligt och mänskligt. Mixen ser olika ut för olika personer och inom olika fält.

Praktiskt taget alla förändringar av forskningens och universitetens villkor som genomförts under senare år har mer eller mindre medvetet bidragit till en förskjutning mot den senare typen av drivkrafter. Det är i ett sådant klimat som frestelsen att överdriva betydelsen av de egna resultaten eller till och med att fuska växer.

Jag misstänker att samma fenomen går att spåras bland universitetens studenter. Motivationen att läsa har väl alltid handlat om en kombination av nyfikenhet på det man faktiskt studerar och en självklar strävan efter att få examen och jobb. Det man kan observera är hur tyngdpunkten förskjuts mot det senare på bekostnad av det förra.

Tidigare kunde man raljera över studenter som räckte upp handen och frågade ”om det kommer på tentan”. Nu tas denna inställning för given, utbildningarna definieras enligt exakt formulerade mål och instruktionen till lärarna är att inte examinera något därutöver. Budskapet är entydigt, det som inte kommer på tentan är inte intressant. I en sådan miljö där nyfikenheten och viljan att lära blir sekundär ökar frestelsen att hitta genvägar.

Läs om ett relaterat problem i Universums död och universitetens ansvar.

En passant: Alan Leshner föreläste under ett möte för Wallenberg Academy Fellows, hyfsat unga forskare som i hård konkurrens fått stora pengar från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Budskapet i välkomsthälsningen från Peter Wallenberg Jr var: ”Ni får misslyckas”. Det är nog just det man skall ta till sig om man vill åstadkomma något stort.

Den stora vetenskapliga nyheten under det senaste dygnet har varit att universum dör. Vad i all sin dagar menar man med det?

Några astronomer har uppskattat den mängd ljus som en typisk galax utsänder och funnit att den avtar med tiden. Att universum förändras, tillsammans med dess galaxer, har vi känt till sedan länge. Många galaxer var ju mer aktiva och våldsamma när universum var betydligt yngre än vad det är idag – förmodligen också Vintergatan. En annan viktig faktor att ta hänsyn till är att universum utvidgar sig vilket alldeles oavsett vad som händer med de enskilda galaxerna och deras stjärnor kommer att innebära att allt glesar ut, mörknar och tråkar till sig med tiden.

Vårt universum håller inte alls på att dö. Inte mer än i den triviala och plågsamma meningen att resan mot döden för oss alla börjar i och med födelsen. Så är det också för universum. Dessutom är det ju långt ifrån klart vilket mått man skall använda sig av när man anger vitaliteten hos ett universum. Mängden ljusstarka stjärnor är nog inte det självklart rätta i alla fall. De allra flesta stjärnor är små röda dvärgar betydligt mindre ljusstarka än solen som genom god hushållning kommer att lysa i hundratals miljarder år och överleva solen många gånger om. Och det är kanske på dessa rödbelysta världar som livet kommer att ha tid att utvecklas och frodas på ett helt annat sätt än på jorden. I denna mening kanske universum knappt ens har hunnit födas. Oavsett hur det förhåller sig är nog universum det här i världen (?) som behöver oroa sig minst för sin förestående död.

Möjligen kan man vara mer bekymrad över vilken bild av vetenskapen allmänheten får när slumpmässiga och inte alltid särskilt meningsfulla resultat lyfts fram i rampljuset. Vem hjälper till att skilja ut och sätta fokus på det som verkligen betyder något? Det är för lätt att skylla på enskilda journalister. Många gör så gott de kan pressade att leverera slagkraftiga rubriker och man får väl på något sätt vara glad för att det ändå skrivs och att man uppfattar att det finns ett allmänintresse. Men visst vore det bra om tidningar och andra medier också förstod värdet (säkert också ett ekonomiskt) av att knyta till sig fler goda vetenskapsjournalister. Det finns ju mer akuta frågor än universums förestående död som det är viktigt att skriva rätt om.

Det finns dessutom ett ansvar hos de enskilda forskarna och universiteten. Att berätta och skapa intresse kring vetenskapen är en av de allra viktigaste uppgifterna (nummer tre för att vara exakt). Men det finns också en oroande tendens — som kan spåras såväl i enskilda forskares desperata kamp efter anslag som i universitetens marknadsföring av den egna forskningen och undervisningen – till en form av okritisk självhävdelse. Kan man verkligen lita på vad universitet och högskolor skriver när de berättar om hur fantastiska deras forskning och utbildning är och vilken gyllene framtid deras studenter går till mötes? Ibland får man intrycket att kravet på saklighet nog är högre när det gäller att sälja tandkräm än utbildning. Det kanske kan finnas anledning att bättre värna den trovärdighet man trots allt har?

Utanför ämnet: Glöm inte persiederna ikväll om du orkar hålla dig vaken och det är stjärnklart. Jag minns ett tillfälle för runt 20 år sedan då det verkligen regnade stjärnfall. Men var beredd på deras nyckfullhet och var glad även om du ser bara några stycken.

Uppdatering kl. 23.52, 12 augusti 2015. Jag kanske borde ha suttit kvar en stund till. Det känns som att stjärnfall passar på att komma precis när man blundar eller just när man gått in. Men trots lite dåliga förhållanden med moln som drev förbi så såg jag ändå ett par stycken. Ett av dem var riktigt vackert, kanske magnitud -1 eller så. Rakt i hoven på Pegasus.