Igår höll USAs president Obama ett tal om klimatförändringarna som åtminstone överraskade mig. Man kan se det som en liten glimt av insikt i en värld som annars karaktäriseras av en rätt betydande kollektiv brist på vett och sans. Tänka sig att man kan klicka in sig på Vita husets hemsida och se inte bara talet utan också läsa en hel del annat viktigt om allvaret med klimatförändringarna. Något måste det väl ändå betyda?
Obama utlovade åtgärder för att framförallt minska kolets betydelse i USA och att kraftigt minska utsläppen till 2030. I vad mån detta kommer att bli verklighet, eller om någon annan av betydelse kommer att följa efter, återstår förstås att se. Och kommer det verkligen att räcka? Eller är det redan för sent?
Det intressanta med talet var också tydligheten mot de som kallas, eller kallar sig, klimatskeptiker eller klimatförnekare. Mycket handlade om att markera mot de som förnekar att det finns ett av människan orsakat klimatproblem. Obama slog också fast att vi är den första generationen som känner av effekterna och att vi är den sista som kan göra något åt det. Det är förstås orättvist att göra en jämförelse med den svenska verkligheten, men nog borde det väl kunna finnas ett litet uns av motsvarande visioner om framtiden också här hos oss?
Klimatet är annars ett exempel på hur media, politiker, allmänhet, och även företrädare för vetenskapen, misslyckats med att offentligt hantera vetenskapligt komplicerade frågor där alla svar ännu inte finns. Själva essensen hos god vetenskap är att ständigt ifrågasätta. Det måste alltid finnas ett utrymme för att ha en annan uppfattning. Även de motrörelser som slutligen visar sig ha fel fyller en funktion genom att argumenten skärps. De som har fel på ett intressant sätt kan bidra mer till vetenskapens utveckling än de som bara reproducerar det som är rätt.
Det är irriterande att bli ifrågasatt. Särskilt om man har fel, men definitivt också när man har rätt. Det är mänskligt att reagera på motargument och att råka i dispyt. Mänskliga svagheter gör också att det är svårt att erkänna när man har fel. Jag vet själv hur svårt det kan vara. Motsatsen, att böja sig för argumenten, som egentligen borde vara en självklarhet, betraktas som storsint och beundras därefter.
Trots allt käbbel och alla mänskliga svagheter så fungerar den vetenskapliga metoden väl och någon form av sanning utkristalliseras i allmänhet med tiden. Vetenskapen är mer än dess enskilda utövare. Det som fungerar överlever och övrigt blir till mer eller mindre intressanta historiska kuriositeter – en slags vetenskapens evolution där det är meningsskiljaktigheterna som driver på utvecklingen. Men att det är just detta som karaktäriserar den goda vetenskapen verkar vara så svårt att förstå.
Att förklara och beskriva den färdiga vetenskapen är relativt lätt. Man har facit i hand och avvikande uppfattningar blir till historiska kuriositeter. Grundforskning där man ännu inte har svaren låter sig också hanteras. Ingen bryr väl sig så värst mycket om allt blir riktigt rätt och det viktigaste är kanske att förmedla nyfikenheten och insikten om att allt ännu inte är färdigt. Vilket förvisso kan göras på både bra och dåliga sätt.
Problemet är forskning där alla enskildheter ännu inte fallit på plats och där ämnet faktiskt har en direkt och avgörande betydelse. Plötsligt hamnar den vetenskapliga diskussionen i rampljuset och avkrävs entydiga svar. Det som inomvetenskapligt var en del av en naturlig diskussion blir i offentligheten förvrängt och utnyttjat beroende på om man får det svar man vill eller ej.
Media parar en naiv bild av vetenskapen med en längtan efter konflikt och resultatet blir en karikatyr. Enskilda vetenskapsmän kan å sin sida utnyttja media för att få oproportionerlig uppmärksamhet för egna resultat och uppfattningar. Detta oavsett om det handlar om god eller dålig vetenskap. När dessutom makt och pengar står på spel finns det förstås också andra krafter som gärna vill bidra på sitt sätt till att spetsa till dramaturgin.
När det gäller människogenererad klimatpåverkan är huvudslutsatsen klar: den finns där, och risken att den får betydande följder för den mänskliga civilisationen om inget görs är överhängande. Den senaste IPCC-rapporten gör det omöjligt att dra någon annan generell slutsats. (Var försiktig när du laddar ner den – den är tjock…) Samtidigt handlar det om besvärlig forskning där det i enskildheter finns betydande osäkerheter och anledning att ifrågasätta mer eller mindre etablerade sanningar. Men själva poängen är just osäkerheten. En osäkerhet som slår åt båda hållen.
Det är viktigt att ifrågasätta. Men olika fora lämpar sig för olika diskussioner. Det som passar sig i ett sammanhang passar inte i andra. Den franska vetenskapsakademin, som är en av världens mest prestigefulla, har råkat i bekymmer. Där har en debatt mellan majoriteten å ena sidan, och en minoritet av klimatskeptiker å andra sidan, lett till märkliga konsekvenser. Ett uttalande kan vara på gång lagom till det stora klimatmötet i Paris senare i år där minoriteten får föra fram sin röst. Detta är naivt. Det som är en naturlig del av ett ständigt ifrågasättande inom vetenskapen kommer i offentligheten ofrånkomligen att missbrukas. Mer om just detta kan man läsa i La Recherche, No 500, Juin, 2015.
Utanför ämnet: La Recherche är förmodligen en av världens absolut bästa populärvetenskapliga tidskrifter. Den har ett betydligt friare format än Scientific American (som under de senaste decennierna avtagit exponentiellt i tjocklek), och går gärna på djupet i omfångsrika temanummer. Även den med skraltig franska, som jag själv, har utbyte. Det är ju lättare att stava sig igenom en facktext än att ta sig an À la recherche du temps perdu.