För bara några decennier sedan hade man egentligen ingen aning om i vad mån andra stjärnor än solen hade planeter. Även om det väl föreföll rätt orimligt att solen skulle vara så särskilt speciell. Under senare år har man hittat planeter i en sådan omfattning att de snarare verkar vara regel än undantag. Så smått har man också börjat kunna urskilja planeter av jordens storlek, några till och med på rätt avstånd från sina stjärnor för att det skall vara så där lagom varmt.

Nu har det definitiva beviset för jordarnas mångfald kommit. Lagom varma jordliknande planeter är så pass vanliga att till och med den allra närmaste stjärnan, Proxima Centauri har en. Proxima är en liten ynklig röd dvärgstjärna i en avlägsen omloppsbana runt dubbelstjärnesystemet Alpha Centauri. Alpha Centauri är en av den södra stjärnhimlens allra ljusaste stjärnor och är en vacker syn i ett teleskop. Hade själv en möjlighet att se systemet en gång från Australiens outback.  Planeten befinner sig så nära sin bleka sol, bara 7,5 miljoner km, att det tar futtiga elva jorddygn för den att röra sig varvet runt.

Nu skall man inte underskatta stjärnor som Proxima. Den kommer att överleva i hundratals miljarder år och lysa över sin planet långt efter det att vår egen sol givit upp andan. Kanske vi är pionjärerna? De första levande varelserna i ett ungt universum som i en avlägsen framtid kommer att flöda över av liv på jordar i rödaktigt sken kring otaliga små stjärnor som alls inte har någon brådska. Man kan i och för sig oroas över att dessa främmande jordar måste ligga så nära sina svaga stjärnor att rotationen går i lås och de ständigt vänder samma sida till. Blir den ena för het och den andra för kall? Kanske atmosfärens skyddande täcke kan jämna ut så det blir drägligt i det ständiga skymningslandet. Eller gryningslandet – någon skillnad finns ju inte. Andra faror att bekymra sig över för den som lever på en planet som Proximas är stjärnans ibland våldsamma utbrott av kraftiga partikelskurar som skulle få våra norrsken att förläget blekna i jämförelse. Går det verkligen att överleva under sådana omständigheter?

Ett av de allra mest intressanta – och faktiskt också på många sätt det mest meningsfulla — vetenskapliga projekt som man nu borde satsa på är att försöka ta bilder av planeten. Och framförallt försöka ta reda på om den har en atmosfär och vad den består av. Finns det vatten? Och, det allra mest spännande av allt, finns där syre? Detta vore en signal att där kan finnas liv. Om så vore fallet ökar motivationen att satsa långsiktigt på projekt som Starshot. Att flyga drake till stjärnorna och inom några decennier få hem bilder av en jorden 2.0 runt Proxima Centauri vore kanske väl optimistiskt. Men inom några hundra år? Det gäller att planera långsiktigt.

Lite närmare i tiden, om ett par år, kommer uppföljaren till Avatar, filmen om en måne i bana runt en jupiterliknande planet som kretsar kring en av stjärnorna i Alpha Centaurisystemet. Månen är täckt av annorlunda skogar med märkliga livsformer och blå människoliknande varelser. Nog vore det väl på sin plats att man gör en liten utflykt också till Proxima?

Den fyraårige sonen frågade mig idag om hur lång tid det skulle ta för en snigel att krypa runt jorden. Jag gjorde en snabb överslagsräkning och svararade: ”Typ hundra år”. I nästa sekund insåg jag något förunderligt. Om en snigel börjat krypa vid min egen födelse, och fortsatt att krypa sedan dess, skulle den nu ha kommit till andra sidan jorden. Med lite tålamod kan man färdas långt.