När jag blir riktigt missmodig över hur man inom utbildningsväsendet ser på begreppet kunskap (som efter dagens läsning av en artikel i kulturdelen av DN 2015-11-11) tänker jag på en nittioårig kvinna i Ludvikatrakten som prenumererar på Scientific American. Det är den sortens okuvliga nyfikenhet man får sätta hoppet till i ett samhälle som annars präglas av två tråkiga och motstridiga men märkligt samexisterande sätt att se på kunskap.
Den ena ser kunskap som ett instrumentellt medel och alls inget mål i sig. Den utgår från att kunskap för sin egen skull är ointressant och att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan drivas av nyfikenhet i någon större utsträckning. Motivet till studier och förkovran måste alltid utgå från en önskan om ett bättre jobb och mera pengar. Detta synsätt börjar få allt större betydelse inom universitetsvärlden.
Den andra förnekar att begreppet kunskap i någon absolut mening överhuvudtaget existerar. Kunskap är alltid relativ och inga åsikter, hur befängda de än må verka, kan sägas vara fel. Läs mer om detta i Kreationistisk kraschlandning i skolvärlden. Vissa pedagoger, som i DN (2015-11-11), går ännu längre och menar att en skola där målet är att alla elever utifrån sina egna förutsättningar skall uppmuntras att lära sig så mycket som möjligt i själva verket är rent skadlig. Resultatet av en sådan strävan blir enligt pedagogerna ojämlikhet och man vänder sig i artikeln mot den meritokratiska tanken att positioner skall fördelas utefter dokumenterad kompentens.
Det som dessa skenbart olika synsätt har gemensamt är att de inte värdesätter kunskap i sig. Det handlar om att den antingen är ett medel för någonting annat eller om att den egentligen inte existerar alls. Om man företräder någon av dessa populära sätt att se på saken har man rimligen svårt att förstå den nyfikenhet och upptäckarglädje som karaktäriserar nästan alla människor upp till och med mellanstadiet, och som många behåller livet ut även om man inte alltid får möjlighet att uttrycka den.
Utgångspunkten måste istället vara en övertygelse om att kunskap är något gott – i sig – och att bildning för bildningens egen skull är något bra. (Kalla mig gärna gammeldags folkbildare.) Det finns ingen konflikt mellan detta och att dessutom se kunskap som ett medel att förändra sitt liv och en praktisk nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Att som i DN-artikeln se en motsättning mellan fokus på kunskap i skolan och jämlikhet är orimligt. Ju mer bildad en befolkning är desto starkare står demokratin.
Jag blir missmodig över att inget av det jag skrivit ses som självklarheter. Utvecklingen verkar på många sätt gå bakåt. Lite bättre till mods blir jag när jag tänker på att nästa nummer av Scientific American redan har postats till Ludvika.
Kanske utanför huvudämnet, men bland ekonomer får jag ofta intrycket att de saknar kunskap om att det finns en fysisk verklighet utanför de ekonomiska modellernas värld. Detta samtidigt som många av dem gärna pratar om vikten av just kunskap.
Nu skall det påpekas att det pedagogerna säger är ”social ojämlikhet”, inte ojämlikhet generellt. Då får man fråga sig
om det verkligen är önskvärt att uppnå ”social jämlikhet”?
Nyfikenhet, eller viljan att förstå är en stark drivkraft för att inhämta kunskap. Således bör en bra pedagog alltid försöka väcka den drivkraften genom att ställa frågor först. De som ser kunskap som en slags bulkvara som man inhämtar för att tjäna pengar har hamnat helt fel. På liknande sätt finns det studierådgivare som resonerar som så att om X antal år kommer det att vara brist på en viss yrkeskategori så därför bör du utbilda dig till det. Det naturliga alternativet är förstås att välja en utbildning för att man är intresserad av ämnet.