Idag presenterade regeringen sin nya forskningsproposition. Det går fyra år mellan varven så det handlar om en viktig händelse. Men resultatet var sannerligen inget att glädja sig åt. Tillsammans med många andra inom den akademiska världen är jag rätt chockad, om än inte förvånad, över innehållet. Istället för en  forskningspropostion har man presterat ett dekret med titeln ”Kunskap i samverkan”.

Propositionen anvisar en total höjning av basanslagen till högskolor och universitet på 1,3 miljarder kronor/år från 2020 och beskriver detta som en stor satsning. Detta är rent vilseledande. Om man korrigerar för den allmänna kostnadsutvecklingen under kommande år, eller jämför med hur BNP förväntas öka, handlar det sannerligen inte om några särskilt imponerande siffror.

Men detta är inte det stora problemet. Snålhet är en sak, men den dramatiskt ökade styrning av forskningen som propositionen innebär är något mycket oroande.

Basanslagen brukar förknippas med medel som står universiteten till någorlunda fritt förfogande och utgör garanten för den fria forskningen. Detta vill man nu i grunden förändra genom att villkora höjningen med ökad samverkan med samhälle och näringsliv. Man kommer bland annat att införa ett nytt system för medelstilldelning där kvaliteten på forskningen skall ha samma vikt som hur väl högskolor och universitet samverkar med det omgivande samhället. Sämre forskning skall alltså kunna kompenseras av mer kontakt med näringslivet. Styrmedel av detta slag ger inte bara utslag på de pengar som är direkt utsatta för omfördelning. De förändrar attityder, beteendemönster och maktförhållanden inom högskolor och universitet och kommer att få stora konsekvenser.

Man intar också en helt oproblematiserande attityd till begreppet samverkan. Man vill inte se baksidan där högskolor kan komma att rädas forskning som leverera obekväma resultat. Kanske förlorar man de näringslivskontakter som man ville använda för att lyfta betyget på samverkan?

Det är inte konstigt eller fel att göra särskilda satsningar inom specifika områden som klimat eller antibiotikaresistens och låta vetenskapsråden fördela medlen. Men att direkt gripa in i det sätt som universitet och högskolor väljer att använda de medel som är avsedda för fri forskning är något helt annat. Man tar heller ingen som helst hänsyn till de olika villkor under vilket högskolor med regionalt ansvar och universitet med uppgift att bedriva bred internationellt slagkraftig forskning verkar.

Regeringen har lagt fram en forskningsproposition som andas nationalism och luktar 50-tal. Man vill beställa fram forskningsresultat som sedan skall komma svenska företag till nytta för att befrämja svensk tillväxt. De högskolor och universitet som bäst anpassar sig till dessa önskemål skall få mest resurser. Men forskningen är internationell och kunskapen lika så. Om man har bekymmer med innovationstakten i Sverige får man nog leta syndabockar på andra håll än vid universiteten.

I en tid där viktiga samhällsinstitutioner befinner sig under hårt tryck världen över, faktaresistens har blivit norm och vetenskapen ifrågasätts, väljer den svenska regeringen att förbigå allt detta med tystnad. Det handlar om en beklämmande aningslöshet. En viktig uppgift för universiteten är att försvara demokratin, det fria tänkandet och rätten att ifrågasätta. I detta sammanhang är ”Kunskap i samverkan” ingen upplyftande läsning.

Betydligt klokare tankar kan man läsa i Kungliga Vetenskapsakademins inspel till forskningspropositionen.