Så smått har det börjat komma fler reaktioner på högskoleministerns 18-julikupp, i dag i form av ett politiskt färgat men sakligt korrekt inlägg på DN-debatt (2017-08-13). Kritiken utökas till  regeringens nej till deltagande i ett OECD-projekt om internationell utvärdering av högre utbildning. Prislappen är beskedlig, men man väljer alltså att avböja. Departementet motiverar sitt ointresse med att det är få länder som deltar och att man ändå har tillgång till all information. Håller ursäkten, eller kan man ana ett mönster? Låt oss gräva lite i förhistorien.

Det har funnits flera olika utvärderingssystem under de senaste åren och förändringar har ofta kommit som svar på kritik från högskolorna själva riktad mot tidigare system. Under en period ansågs det vara för lite fokus på de faktiska studieresultaten och för stor vikt vid formfrågor. Ett nytt system konstruerades där examensarbetena hamnade i centrum och en högskola rentav kunde få en utbildning i ett visst ämne underkänd och examensrätten indragen. Inte heller detta föll i särskilt god jord. Någon enskild högskola råkade riktigt illa ut och flera av de lärosäten som skröt med den allra högsta svansföringen blev placerade vid skampålen. Och visst, det där med att lägga så stor vikt vid en enskild komponent som examensarbetena var väl inte alldeles genomtänkt. Men några obekväma sanningar lyckades nog systemet trots allt avslöja och kanske hade det haft potential att utvecklas.

Men en väg har två diken och nu har vi ett nytt system. Igen. Nu skall kunskapen hos de färdiga studenterna överhuvudtaget inte mätas centralt utan hela ansvaret lämnas över till högskolorna. Däremot skall deras eget kvaliltetsarbete utvärderas. Utmärkta arbetstillfällen för flummare och pappersvändare med andra ord.

Samtidigt har man passat på att rejält avlöva universitetskanslerämbetet. Någon kvalitetskontroll skall man inte ägna sig åt utan istället bli en slags metapedagogisk enhet. I kölvattnet av den makalösa skandalen på KI sparkades den dåvarande  universitetskanslern med buller och bång som en konsekvens av sina tidigare insatser som rektor för KI. Inte så oväntat, men när det sedan var dags att hitta en efterträdare slog man till med en skenbart betydelselös förändring: istället för universitetskansler skulle efterträdaren tituleras generaldirektör. Ingen liten sak. Ämbetet kan spåras tillbaka ända till Jakob Ulvsson i Uppsala 1477. Under ett par hundra år samsades en kansler i Uppsala och en i Lund om titeln, men från 1859 enades man om en gemensamt. Ett månghundraårigt ämbete har alltså gått i graven med en tydlig markering från regeringen att högskolorna minsann inte har någon särställning gentemot andra statliga verk. De är blott en kugge i maskineriet som skall veta hut. Den möjlighet som erbjöd sig när KI skjutit sig själva och hela sektorn i foten var helt enkelt oemotståndlig.

Det skall sägas att det inte är lätt att utvärdera högskoleutbildning (svårare än forskning) på ett vettigt sätt och frågan är hur väl högskolan förmår förvalta ansvaret. En första fråga att besvara är vad man skall ha resultaten till. Vill man ha ett dokument (det handlar alltid om dokument) för marknadsföring utåt eller ett dokument riktat inåt med goda råd? Vid minsta tvekan går det åt skogen. Avdelningarna vill inte blotta svagheter inför institutionerna, institutionerna fruktar fakulteterna och fakulteterna vill hålla masken inför högskolan. Och högskolan vill slå sig för bröstet utåt. I ett system där tilliten mellan olika nivåer, och hela vägen upp till departement, brutits ner, blir självvärderingar ett meningslöst spel som i bästa fall resulterar i flerfärgstryck som lurar omvärld och studenter.

Det som skulle kunna göra skillnad, och som skulle kunna ruska om högskolesverige på ett välgörande sätt, vore en internationell utvärdering av kvaliteten i svensk högskoleutbildning – detta med självklar reservation för att förutsättningarna skiljer sig mellan olika typer av utbildningar. Det är väl knappast troligt att enskilda högskolor förmår ta itu med en sådan uppgift. Eventuella goda initiativ lär malas sönder eller urvattnas av interna politiska motsättningar. Rädslan att blotta sina svagheter tar över när stödet uppifrån uteblir. Det är i detta ljus man skall se regeringens njugga intresse för internationell utvärdering. Man anser det oviktigt, räds resultaten och vill inte låta sitt maktutövande påverkas.

Hur länge skall detta få fortsätta? Nivån på svensk högskolepolitik måste höjas och räddas undan politiskt spel. Mer i ämnet finns här.