Årets Nobelpris i fysik går till Arthur Ashkin, USA, får det för den optiska pincetten, samt Gerard Mourou, Frankrike, och Donna Strickland, Kanada, för ultrasnabba och högintensiva laserpulser.

Den som kan sin Star Trek känner direkt igen den optiska pincetten i form av tractor beams -strålarna som kan fånga in och flytta stora rymdskepp. Ashkins pincett är lite beskedligare och verkar i den mikroskopiska världen. Liksom man kan känna luftdraget från en hårtork kan också en stark ljusstråle ge upphov till ett tryck. Det är just därför solljuset gör att kometernas stoftsvansar pekar bort från solen. Med en stark laser kan man fånga in och hålla mikroskopiska partiklar svävande, inte minst bakterier som till och med kan hinna föröka sig där de stillsamt svävar runt ridande på ljusstrålar. Med den optiska pincetten kan man manipulera enskilda organ i det inre av en cell, och direkt känna av hur DNA stegvis läses av när proteiner byggs upp. Mycket lattjo för en biolog.

Om du vill förstå hur det fungerar, bläddra fram till 7 minuter in på videon från presskonferensen. Där demonstrerar min kollega i Nobelkommitten Anders Irbäck med hjälp av en hårtork och en pingpongboll. Eller också kan du titta på mitt eget försök här under genrepet inför Nobel calling.

Långt kvar till Star Trek? Vi får väl se. Mourou och Strickland får pris för att ha utvecklat en metod att åstadkomma ruskigt starka laserpulser. Pulserna är korta, bara någon miljondel av en miljardel av en sekund, men intensiteten enorm motsvarande en miljon kärnkraftverk eller värmeffekten hos hela golfströmmen. Fast under en väldigt kort tid… Om man rakt av försöker förstärka laserljus så mycket i en laser går den helt enkelt… sönder. Morous och Stricklands fiffiga idé var att dra ut den korta pulsen så att den blev mycket längre – och därmed svagare. Det kan man göra genom att dela upp ljuset i olika färger och låta de ta lite olika lång väg beroende på färgen. Resultatet blir en långvarig, men svag, puls. Den kan man sedan förstärka så långt det är möjligt utan att utrustningen går sönder. Sedan trycker man ihop pulsen igen så att den blir JÄTTESTARK!

Användningsområdena är många. Förbättrade närsynthetsoperationer där den högintensiva och vassa strålen skär bort precis det som behövs och inte skadar omgivande vävnad. Och kanske en dag partikelacceleratorer som får plats på köksbänken. Vem vet, kanske årets julklapp någon gång i framtiden blir ”Den lille partikelfysikern” där 10-åringen får möjlighet att skapa sina alldeles egna Higgspartiklar.