Vi som ser Nobelpriset som en nationell klenod har inte bara Svenska Akademien att bekymra oss över. Nu har nya allianser i Stockholms stad förhandlat fram att man skall bryta 7-år gamla  överenskommelser med Nobelstiftelsen om att bygga ett kunskapens hus i centrala Stockholm.

Nobel Center var tänkt att bli en mötesplats för människor från hela världen som vill ta del av det allra bästa mänskligheten kan visa upp inom vetenskap, litteratur och fredssträvanden. Det skulle ha kunnat erbjuda någonting världsunikt till tusentals skolungdomar inte bara från Stockholm utan hela Sverige. Nuvarande Nobelmuseum, som ironiskt nog huserar i trånga lokaler i Gamla Stan våningen under Svenska Akademien, skulle inom ramen för Nobel Center få möjlighet att blomma ut till sin fulla potential. Under sommarmånaderna ringlar sig köerna ut på Stortorget. Det årliga antalet besökare räknas i hundratusental och man slår nya rekord varje månad. Den överväldigande majoriteten – mer än 90% – är utländska turister vilket visar vilket genomslag Nobel har internationellt. Där handlar det inte främst om festen den 10 december utan om priserna i sig.

Men nu har alltså Stockholm sagt nej. Man bryr vare sig om sitt internationella anseende eller om sina egna skolelever. Och detta i en tid av faktaresistens och hotande konflikter där just de ideal och värden Nobel står för behövs som allra mest. Och vad är skälet? I praktiken handlar det inte om vare sig husets utseende eller platsens kulturhistoria utan om grannar på Blasieholmen med omnejd som med betydande förmögenhet och inflytande hävdar att de får sin utsikt förstörd. Det är dessa man valt att lyssna till. Platsen i sig är en ödetomt bakom Nationalmuseum dit nog ingen vågar sig en mörk kväll. Med ett Nobel Center skulle holmen förvandlas till ett av de mest prestigefulla landmärkena i världen.

På dagens presskonferens försökte generade politiker bortförklara vad de gjort. Man bedyrade att man visst inte var emot Nobel Center – man ville bara hitta en annan lokalisering. Men så enkelt är det inte – och det vet man. Huset som staden skulle ha fått till skänks kostar över miljarden. Förutsättningarna att ta om allt från början där intressenter och finansiärer måste samlas på nytt är små. Vilka garantier finns att staden inte åter ändrar sig i sista sekunden när det gått ytterligare 7 år?

Vad allt helt enkelt handlar om är att man ser sitt eget kortsiktiga politiska spel som så mycket viktigare än att stå upp för kunskapen och det fria tänkandet. Ett tecken i tiden i en värld där det blåser allt mer snålt.