Min och Olle Häggströms stillsamma diskussion om huruvida den mänskliga civilisationens undergång kommer att orsakas av dumma människor eller smarta robotar har utlöst en engagerad nätdebatt om vad medvetandet egentligen är för någonting. Se bland annat Patrik Lindenfors.

Svårigheten i debatten är skiftande meningar om i vad mån det finns en fråga, i så fall vilken den är och om den är meningsfull, med följden att vi gladeligen pratar förbi varandra. Låt mig i bästa samförståndsanda göra ett nytt försök. Jag börjar i en lite mindre ambitiös ände med några reflektioner kring hur hjärnor fungerar. Det följande är en fortsättning på Dum, dummare, robot och Jag robot?

Det står utom all tvivel att man genom naturvetenskapliga studier av hjärnan som ett fysiskt objekt, tillsammans med observationer av försöksdjurs beteende (eller försökspersoners utsagor) kan lära sig mycket om hur en hjärna bearbetar den information som den snappar upp.

Det är mycket möjligt att begrepp som emergens kommer att spela en viktig roll när man väl förstår hur det fungerar. Emergens handlar om hur komplexa system kan tillskrivas egenskaper som inte uppbärs av de enskilda beståndsdelarna. Orkaner och fågelflockar utgör ett par välkända exempel och biologiskt evolverade informationshanterande system kan utgöra andra.

Jag vidhåller att det faktum att hjärnan är ett resultat av evolutionen är en viktig ledtråd när man skall förstå sig på dess funktion. Vilka metaforer och tankefigurer vi låter vägleda oss av är långt från betydelselöst. I våra dagar är det populärt inom många områden att resonera i termer av mjuk- och hårdvara. Synsättet är så väl inrotat att det tas som givet och man glömmer att det i allmänhet bara utgör förenklade modeller som vi mer eller mindre framgångsrikt använder oss av. Det är inte på något sätt självklart att en parallell till datorer i termer av mjuk- och hårdvara framgångsrikt fångar alla aspekter av hur hjärnan fungerar.

Det är viktigt att inte förväxla våra modeller och förutfattade meningar med ett faktiskt existerande naturligt objekt. (Många missuppfattningar inom fundamental fysik handlar om just detta.) Det är en avgörande skillnad mellan en biologisk hjärna och en konstruerad och skapad dator som blivit till för ett syfte och där konstruktören kan berätta på ett meningsfullt sätt om hur det var tänkt med mjukt och hårt. Något sådant är inte fallet med hjärnan som utgör en fysisk helhet. Detta förhindrar inte att man kan göra framsteg också med ett sådant synsätt men jag kan inte se annat än att det måste ha sina begränsningar. Syftet med min jämförelse av en simulerad hjärna och en simulerad mage i Dum, dummare, robot var att peka på detta.

(Exempel på skadliga metaforer finns det gott om också inom fysiken. Inte minst när det talas om den kosmiska bakgrundsstålningen som ”Guds ansikte”, eller Higgspartikeln som ”Gudspartikeln”. Vad leder detta till för slags förväntningar på hur universum ser ut? Själv biter jag mig alltid i tungan när jag råkar säga ”universums skapelse”.)

Det är förövrigt lustigt hur väl begreppen hård- och mjukvara lyckats föra det dualistiska arvet med kropp och själ vidare i en ny skepnad. I sammanhanget har det anförts att jag lägger alltför mycket fokus på kött och materia. Men vad skulle det annars handla om?

Lägg märke till att jag än så länge egentligen inte sagt någonting om vad medvetandet är. Inte ens dess existens har spelat någon roll. Jag har egentligen bara berört hjärnans yttre funktion. Så länge observatörens subjektivt upplevda medvetande hålls utanför ekvationen finns det ju inte så mycket att bekymra sig över. Modeller, tankar och mönster kan betraktas som delar av vår bild av världen och kategoriseras som ”ickefysikaliska” men icke desto mindre existerande. Så länge de håller hus i vårt medvetande innebär det ingen motsägelse.

Men med denna begränsning kan man förstås heller inte vetenskapligt komma vidare med frågan om vad medvetandet egentligen är för någonting. Å andra sidan kan frågan i detta perspektiv betraktas som ointressant eller meningslös. Mer eller mindre per definition finns det ju heller ingen möjlighet att objektivt studera det subjektiva och då torde det väl heller inte vara något lämpligt ämne för den som vill åstadkomma reella framsteg? Vissa vill stanna just där.

Men det retsamma är att den subjektiva upplevelsen knepigt nog tycks vara högst verklig i alla fall. Den springande punkten gäller i vad mån man nöjer sig med detta eller vill reflektera vidare – förvisso utan hopp om att nå någon större framgång.

Fällan det är lätt att gå i utgörs av att man trivialiserar frågan och återigen hänvisar till emergens och något ickemateriellt eller ickefysiskaliskt. Min bestämda uppfattning är att detta inte duger. Har man gett sig in i leken får man leken tåla. Om man betraktar medvetandet som något som det är möjligt att foga in i en naturvetenskaplig beskrivning måste det också vara något fysiskt. Eller så finns det inte alls. Den enda platsen för ickefysikaliska företeelser är inom ramen för ett medvetande som vi lämnat utanför den fysiska världen.

Demokritos var tidigt detta på spåren:

Av sedvänja finns färg

Av sedvänja finns sötma

Av sedvänja finns bitter smak

Men i verkligheten finns atomer och tomrum.

Så hur skall vi ha det? Det finns två alternativ. Antingen konstaterar man att frågan saknar praktisk betydelse och försöker via spetsfundigheter sopa den under mattan. Eller så accepterar man att det finns en fundamental gåta där man kan ha olika förhoppning om den någonsin kommer att få sin lösning. Jag håller på det senare.