Svaret dröjer, men indicierna hopar sig. Nu senast har NASAs envisa marsbil Curiosity, under det att den klättar allt högre upp på Mount Sharp i kratern Gale, rapporterat om små mängder metan i atmosfären som varierar med årstiden och organiska molekyler i marken. Det troligaste är att metanet tränger upp från underjorden genom sprickor.
Inget av detta bevisar på något sätt närvaron av liv men det är intressant. Geologiska processer skulle kunna vara ansvariga för metanet och organiska molekyler dräller det av bland solsystemets asteroider. Men ändå.
Den delvis katastrofala historien om hur klimatet på Mars utvecklats över årmiljarderna börjar klarna. Det råder nog inget tvivel om att det såg helt annorlunda ut under den första årmiljarden än vad det gör idag. Tecknen är många på att stora mängder vatten flöt på ytan av planeten, och att det fanns floder, sjöar, kanske till och med en vidsträckt ocean på det norra halvklotet.
(från wikipedia)
Sedan gick det snett. Jättesnett. Förutsättningen för detta tidiga välstånd var en tjock atmosfär. Och en tjock atmosfär förutsätter ett starkt… magnetfält. Kanske inte det första man tänker på när man väljer sig en planet att bo på? (Gott råd till den som är på väg att förvärva hus, sommarstuga eller ny planet: anlita en pålitlig besiktningsman som tänker på allt.) Magnetfältet behövs för att skydda atmosfären mot laddade partiklar (de som orsakar norrsken) från solen. Man kan alltså föreställa sig hur det i det förgångna flammade norrsken över Mars norra ocean. (Faktum är att det liknande fenomen frörekommer också nu — fast utan magnetfält kondentreras det inte till polerna utan sprid ut över hela planeten.) Problemet som besiktningsmannen hade påpekat är att Mars är alldeles för liten för att kunna upprätthålla ett magnetfält över någon längre tid. Det är den heta inre roterande kärnan som fungerar som en slags elektromagnet som ger upphov till magnetfältet. Och för 3,5 miljarder år sedan hade den lilla Mars kylts ner så pass mycket att aktiviteten avstannade. I den större jorden har värmen (ständigt påfylld av radioaktiviteten) kunnat behållas till våra dagar. När magnetfältet började tyna, eroderades atmosfären bort.
Den amerikanska marssonden Insight som startade den 5 maj, och landar den 26 november. kommer att försöka bekräfta just detta. Den har en sesimograf med sig och skall studera marsbävningar som ett sätt att kartlägga planetens inre. Genom att tima vågor som når sonden via olika vägar genom och runt planeten kan man få en bild i genomskärning.
OK, men liv då? Om det nu kom igång så snabbt på jorden efter några futtiga hundratals miljoner år kan det väl ha gått lika snabbt på Mars om den nu också var någon slags Edens lustgård. Livet på jorden har ju sedan visat sig oerhört tåligt och har också sökt sig i mikroskopisk form långt ner under marken. När magnetfältet och atmosfären försvann på Mars, kan inte det evolutionära trycket utvecklat allt tåligare varelser som överlevde ytterligare något tag. Kanske finns det fortfarande kvar och pyser metan? Jag är böjd att tro det.
Om några år kommer nya sonder att leta specifikt efter liv, inklusive mikroskopiska fossiler. Särskilt intressanta är ESAs ExoMars 2020 och NASAs Mars 2020 Rover (inklusive helikopter). Man funderar intensivt över vad det är man skall leta efter. Men så svårt kan det väl inte vara?
